Den 30 oktober 2011 skrev jag ett öppet miljöbrev till Hemköp. Det baserade sig på mina iakttagelser som miljöintresserad konsument vid Hemköps butik vid Odenplan i Stockholm. Flera av mina bloggläsare hörde därefter av sig och bad om en uppföljning.
Nu har det gått ett par månader sedan ekoinventeringen. I dag tog jag ett nytt ryck på Hemköp Odenplan och gjorde följande reflektioner när jag gick igenom butiken:
- Hemköp Odenplan har blivit bättre på ekologiskt frukt och grönt. I hyllorna erbjöds ekologiska apelsiner, kiwifrukter, äpplen och bananer. Därtill rymdes ekologiska tomater, morötter och ekologisk potatis. En förpackning ekologiska paprikor doldes under den stora mängden vanlig paprika. Något ekologisk lök kunde jag inte se. Skyltningen av ekoprodukter var bättre än tidigare. Det ekologiska utbudet kändes också mer integrerat bland de övriga varorna, vilket jag tycker är positivt.
- På brödfronten var det inget nytt. Brödjättarna Pågen och Fazer, som också tillverkar Skogaholm, verkar fullkomligt ha gått ide när det gäller miljöfrågor. Det utbud av ekologiskt bröd som finns får mig mer att tänka på Grete med sina schweiziska flätor i filmen "Ombytta roller". En käck, skogsklädd människa med uppkavlade ärmar och som jag tror med glädje äter fiber och torkade russin när andra mumsar på wienerbröd och dricker saft. Varför kan inte ekomänniskan vara en helt vanlig person, som också gillar vardagslyx och komfort som resten av sin omgivning?
- Utbudet av te är också oförändrad sedan sist. Butiken erbjuder en sorts ekologiskt te i påse. Nu fanns det i hyllan, vilket det inte gjorde sist. I dag noterade jag att Lipton säljer Yellow Label och Earl Gray med Rainforest Alliance märkning, vilket jag tror är nytt. - Intressant förresten att läsa om greenwash-stämpeln som Rainforest Alliance har fått på Wikipedia, "a cheap way to tap into the ethical consumer market".
- De små värmeljusen av miljöförstörande paraffin saknar fortfarande miljömärkning. Däremot säljer Hemköp Odenplan bara stearinljus till ljusstakar, alltså inte paraffin.
- I kyldisken ryms nu Garants ekofil och ekomjölk av tre sorter (3, 1,5 och 0,5 procents fetthalt). Vilket framsteg!
- På ostfronten har ingenting förändrats. Inte en eko-ost så långt ögat når. Jag har samtidigt noterat att Konsum har minskat sitt erbjudande av eko-ostar. Undrar om någonting som håller ner utbudet?
- Müsliutbudet är fortfarande lika plågsamt som tidigare. Saltå kvarns Fruktmüsli passar nog bara för den som sitter på en spikmatta om dagarna och sover på betonggolvet på nätterna. Senast köpte jag hem Axas f-müsli gold för att få en njutbar frukost. Det förvånar mig samtidigt att Hemköp inte tar in Axas ekologiska frukt- och nötmüsli. Den skulle kunna vara en fullgod kompromiss, tänker jag.
- På fiskhyllan var nu den krokfångade tonfisken utan miljömärkning, vilket var ett plus. I stort sett all fisk är fångad enligt msc-principen, som är symbolen för ett hållbart fiske. Strålande, med tanke på den överfiskning som pågår överallt i världen.
- Det goda till kaffet fastnar lika lätt i halsen i dag som i höstas. Fortfarande finns bara choklad med Rainforest Alliance märkning, som har en viss greenwashstämpel. Några få sorter är rättvisemärkta, vilket känns mer seriöst. I smågodishyllan finns inte en miljövänlig produkt. Tydligen har Hemköp Odenplan tidigare erbjudit Ekorrens ekologiska smågodis, men konsumenterna köpte den inte i tillräckligt stor omfattning. Själv köper jag den med glädje - fast på Konsum.
- I dag hann jag också leta efter rengöringsmedel till ansiktet. För kvinnor erbjöds bara Nivea Cleansing, som innehåller miljöfarliga parabener. Jag skulle gärna se att Hemköp höll sig borta från de mest basala miljöonyttigheterna, som parabener och ftalater. Så nu får jag gå till Konsum. (Apoteket har tyvärr inget miljötänkande, som jag tidigare provat, vilket jag trodde eftersom de väl ska göra människor friska.)
Innan jag gick ut ur butiken, pratade jag med en kille i personalen. Han berättade att min ekoblogg hade diskuterats i butiken när den kom i slutet av oktober. Därefter har de långsamt börjat ekoinventera butiken för att successivt få in fler ekovaror. Jag tackar och bugar som miljöintresserad konsument.
Under hösten har jag ringt runt till ett stort antal myndigheter i jobbet för att diskutera bland annat den giftfria miljön. Konsumentverket har under senare år fått ett minskat uppdrag att informera om miljö och konsumtion, även om de nu kanske ska få ett utökat ansvar igen. Kemikalieinspektionen verkar ännu inte ha fått axla det uppdrag som Konsumentverket tidigare haft. Samtidigt har Alliansen uppfattningen att myndigheter inte ska bedriva påverkan och opinionsbildning (Sten Heckschers styrutredning). Konsumentminister Birgitta Ohlsson lämnade i Sverker Olofssons tv-program om socker häromdagen över styrningen av konsumentfrågorna från politikerna till konsumenterna. Antar att hon menar konsumentorganisationerna, men dessa är hyfsat nedmonterade i dagsläget, som jag har förstått det. Och hur många kommuner har kvar de frivilliga konsumentvägledarna?
Försöker man som enskild konsument driva samhällsförändringar kring konsumtionen, tar det otroligt mycket tid och energi. De globala och/eller stora nationella konsumentjättarna, som Kraft och Pågen, är heller inte särskilt intresserade av att lyssna, annat än med ett halvt öra. Så vad förväntas man göra som enskild för att bygga ett hållbarare samhälle? Kvarstår bara att rösta på Miljöpartiet?
lördagen den 14:e januari 2012
torsdagen den 29:e december 2011
A Long Journey to Reach a Sustainable U.S.
My favourite used to be when my daily Swedish newspaper wrote about what other countries had written about Sweden the last week. I always thought - and still think - is it interestering to see my own country from a foreigner's point of view.
Yesterday I returned from a two-week trip in California. I stayed with Swedish relatives, so maybe I haven't been as communicative with people from the outside which I usually try to be. We have been traveling around in California though, so I've been able to see some of the area.
Last time I went to the U.S. was almost 30 years ago. I spent a year as an exchange student in high school in South Carolina. In the beginning of the 80's, U.S. had a lot to offer that Sweden hadn't. I remember the Baskin and Robinson ice cream, 28 flavors, which was heavenly to enjoy. The cars were incredibly comfortable, sucked gas like a growing trees on a hot summer day and purred like cats when cruising on the roads. The memory of rows of white bread and candy in the stores are still stuck in my head. I also remember the feeling of living in a small town and how it felt being a feminist in a conservative part of the U.S., living on cotton industry. People were so friendly though, much more than at home, invited my to "come and see them" but I always thought they were exaggerating and believed their honesty. Maybe, it was a shame I didn't.
On this U.S. trip, I got somewhat a different impression of the country. Here I was in a well educated town, Palo Alto, in the heart of Silicon Valley. Healthy, vegan and organic food was offered in lots of places. On the train station, a sign showed the phone number to an organization which cared if you considering suicide. The pressure to succeed in an area where Mac's Steve Jobs memory of geniousness still hovered over the neighborhood. Bike lanes were placed on strategic roads in the village. The skys were blue almost everyday, the chill of the night left for warm days. Those feelings (except the suicide sign) were great with the trip.
I also appreciated the openness of Americans, more than last time. One day, we went to San Fransisco to see the city. A woman - we later learned was raised in S.F. but lived in Brooklyn with her husband and child - started talking to us while waiting at the cable car, taking us up the hills and fantastic and stomach iching views of the town. She was as natural talking to us as she had known us all our lives. The feeling was charming, to meet someone new in a very uncomplicated situation, who shared a bit of her own life and cordially wished us a Happy New Year. People you met for the first time in our life asked - for no obvious reason - how you were doing when meeting them in the street of Palo Alto. Nice small talk in the stores were much more common. A good habit and attitude we could really learn from in Sweden.
When I left Sweden in mid-December, I was still colored by the news and conclusions of the world climate negotiations of Durban, South Africa, though. The U.S. had - for the first time - committed itself to be part of making a plan for the climate within the next four years. Of those discussions, I noticed nothing in the U.S. On the other hand, there were fewer American gas-guzzlers running on the roads. The Asian and European often less gas-consuming vehicles were in majority. Still, you could see a big number of huge pick-up trucks and other heavy cars, often with signs with "God bless America" and messages about freedom, guns and tributes to war heros. Often, I just wanted to confront these people in the parking lots, asking them who should take the responsibility of climate change. On the other hand, it seemed like there was still a ongoing debate trying to convince the great number of climate skeptics, "it's all a hoax", in the country.
The last day, we changed our vehicle at the hire firm Hertz for six people to a smaller since I was leaving. The sales person in the store didn't understand what I was talking about when asking for the maximum level of CO2-emissions per kilometers for cars. Green cars were the ones making more than 35 miles a gallon, equivalent to 0.64 liters/10 kilometers. He didn't understand why I addressed him, as a car rental, as part of the climate discussion. The real problems, according to him, were the manufactures in Mexico with no limits for pollution. It's always easier to blame someone else than seeing your part of the responsibility, isn't it?
Eating out was another discussion. The portions were - as 30 years ago - still huge, one was often enough for two people. The U.S. has a good tradition of to bring doggy bags home, but still a lot of food must be wasted. Asking for msc-marked (=Marine Stewardship Council), or sustainable fished, fished was a blank spot to the restaurants, even to the fish dealers in the stores. A debate about the unworthy and non-sustainably grown prawns didn't exist at all. Half of the world production of fish comes from the Pacific Ocean.
The quarterly financial, the resentment to pay taxes and the financial crises in the U.S. seemed to have inhibited or even stopped public investments. The Coltrain, a local train, between San Fransisco and Palo Alto was run by old-fashioned and slow-accelerating diesel trains. The non-existing plan free junctions created a steady noice of ringing bells from the locomotives and contributed to the slow speed. The railway line survived three months at a time because lack of financing and a stedily on-going debate whether the railway should operate at all. - One day, we went cruising in the fashionable area of Beverly Hills in L.A. The worn-down roads more resembled a poor town in Africa than a welthy area in a country which used to be number one of well fare in the world. Probably there were flawless roads in the gated communities of the area, we were never able to find out.
The housing was another problem. The house of my relatives, a normal (around 150 square meters) villa of good standard in Palo Alto, was heated with a forced air system. An annoying sound was around the house all day long. Maybe it was suitable for drying the laundry, but the heat was very energy consuming and uneven during the day. The insulation of walls and windows were non-existing. Like lots of houses we saw between San Fransisco and San Diego in southern C.A., few of them were constructed to last.
This country of prosper and glory gave this time an air of a museum. I resembled the feeling of former success with following old-fashioned solutions of Great Britain, where I worked for a few months in the 80's. The U.S. had its successful days in the beginning and and middle of the 1900s. The fire trucks, hydrants, mail boxes and postal cars still had the design and function of those times. In the crises of the 90's, I used to work with labor market politics in Sweden. The self-image of full employment and a working social dialouge from the 70's also prevented a necessary conversion of existing politics.
The last beautiful day in California, we were visiting a restored marsh land area of Palo Alto. The amount of ducks and shore birds were amazing. Yet, there was only one researcher mapping the number and species of birds. She mentioned that few people ever visited the area. About 50 organizations had financed the restoration project, but now they were out of public funding. Visiting a natural park with sequoia trees close to L.A. also showed clear signs of the withdrawal of public funding.
Maybe it's still to early to draw conclusions from my trip to the U.S. this time. Above I have written down some scattered impressions, which I later will discuss with colleagues and friends. Though, I feel somewhat frustrated in my environmental quests after journey. (Yes, I know that I have polluted a lot through this trip too. An offset of $200 for 5.8 tons of CO2-emissions for the overseas flight is ethically dubious.) Today, it seems like an almost impossible task to unite a world for long-time survival.
Yesterday I returned from a two-week trip in California. I stayed with Swedish relatives, so maybe I haven't been as communicative with people from the outside which I usually try to be. We have been traveling around in California though, so I've been able to see some of the area.
Last time I went to the U.S. was almost 30 years ago. I spent a year as an exchange student in high school in South Carolina. In the beginning of the 80's, U.S. had a lot to offer that Sweden hadn't. I remember the Baskin and Robinson ice cream, 28 flavors, which was heavenly to enjoy. The cars were incredibly comfortable, sucked gas like a growing trees on a hot summer day and purred like cats when cruising on the roads. The memory of rows of white bread and candy in the stores are still stuck in my head. I also remember the feeling of living in a small town and how it felt being a feminist in a conservative part of the U.S., living on cotton industry. People were so friendly though, much more than at home, invited my to "come and see them" but I always thought they were exaggerating and believed their honesty. Maybe, it was a shame I didn't.
On this U.S. trip, I got somewhat a different impression of the country. Here I was in a well educated town, Palo Alto, in the heart of Silicon Valley. Healthy, vegan and organic food was offered in lots of places. On the train station, a sign showed the phone number to an organization which cared if you considering suicide. The pressure to succeed in an area where Mac's Steve Jobs memory of geniousness still hovered over the neighborhood. Bike lanes were placed on strategic roads in the village. The skys were blue almost everyday, the chill of the night left for warm days. Those feelings (except the suicide sign) were great with the trip.
I also appreciated the openness of Americans, more than last time. One day, we went to San Fransisco to see the city. A woman - we later learned was raised in S.F. but lived in Brooklyn with her husband and child - started talking to us while waiting at the cable car, taking us up the hills and fantastic and stomach iching views of the town. She was as natural talking to us as she had known us all our lives. The feeling was charming, to meet someone new in a very uncomplicated situation, who shared a bit of her own life and cordially wished us a Happy New Year. People you met for the first time in our life asked - for no obvious reason - how you were doing when meeting them in the street of Palo Alto. Nice small talk in the stores were much more common. A good habit and attitude we could really learn from in Sweden.
When I left Sweden in mid-December, I was still colored by the news and conclusions of the world climate negotiations of Durban, South Africa, though. The U.S. had - for the first time - committed itself to be part of making a plan for the climate within the next four years. Of those discussions, I noticed nothing in the U.S. On the other hand, there were fewer American gas-guzzlers running on the roads. The Asian and European often less gas-consuming vehicles were in majority. Still, you could see a big number of huge pick-up trucks and other heavy cars, often with signs with "God bless America" and messages about freedom, guns and tributes to war heros. Often, I just wanted to confront these people in the parking lots, asking them who should take the responsibility of climate change. On the other hand, it seemed like there was still a ongoing debate trying to convince the great number of climate skeptics, "it's all a hoax", in the country.
The last day, we changed our vehicle at the hire firm Hertz for six people to a smaller since I was leaving. The sales person in the store didn't understand what I was talking about when asking for the maximum level of CO2-emissions per kilometers for cars. Green cars were the ones making more than 35 miles a gallon, equivalent to 0.64 liters/10 kilometers. He didn't understand why I addressed him, as a car rental, as part of the climate discussion. The real problems, according to him, were the manufactures in Mexico with no limits for pollution. It's always easier to blame someone else than seeing your part of the responsibility, isn't it?
Eating out was another discussion. The portions were - as 30 years ago - still huge, one was often enough for two people. The U.S. has a good tradition of to bring doggy bags home, but still a lot of food must be wasted. Asking for msc-marked (=Marine Stewardship Council), or sustainable fished, fished was a blank spot to the restaurants, even to the fish dealers in the stores. A debate about the unworthy and non-sustainably grown prawns didn't exist at all. Half of the world production of fish comes from the Pacific Ocean.
The quarterly financial, the resentment to pay taxes and the financial crises in the U.S. seemed to have inhibited or even stopped public investments. The Coltrain, a local train, between San Fransisco and Palo Alto was run by old-fashioned and slow-accelerating diesel trains. The non-existing plan free junctions created a steady noice of ringing bells from the locomotives and contributed to the slow speed. The railway line survived three months at a time because lack of financing and a stedily on-going debate whether the railway should operate at all. - One day, we went cruising in the fashionable area of Beverly Hills in L.A. The worn-down roads more resembled a poor town in Africa than a welthy area in a country which used to be number one of well fare in the world. Probably there were flawless roads in the gated communities of the area, we were never able to find out.
The housing was another problem. The house of my relatives, a normal (around 150 square meters) villa of good standard in Palo Alto, was heated with a forced air system. An annoying sound was around the house all day long. Maybe it was suitable for drying the laundry, but the heat was very energy consuming and uneven during the day. The insulation of walls and windows were non-existing. Like lots of houses we saw between San Fransisco and San Diego in southern C.A., few of them were constructed to last.
This country of prosper and glory gave this time an air of a museum. I resembled the feeling of former success with following old-fashioned solutions of Great Britain, where I worked for a few months in the 80's. The U.S. had its successful days in the beginning and and middle of the 1900s. The fire trucks, hydrants, mail boxes and postal cars still had the design and function of those times. In the crises of the 90's, I used to work with labor market politics in Sweden. The self-image of full employment and a working social dialouge from the 70's also prevented a necessary conversion of existing politics.
The last beautiful day in California, we were visiting a restored marsh land area of Palo Alto. The amount of ducks and shore birds were amazing. Yet, there was only one researcher mapping the number and species of birds. She mentioned that few people ever visited the area. About 50 organizations had financed the restoration project, but now they were out of public funding. Visiting a natural park with sequoia trees close to L.A. also showed clear signs of the withdrawal of public funding.
Maybe it's still to early to draw conclusions from my trip to the U.S. this time. Above I have written down some scattered impressions, which I later will discuss with colleagues and friends. Though, I feel somewhat frustrated in my environmental quests after journey. (Yes, I know that I have polluted a lot through this trip too. An offset of $200 for 5.8 tons of CO2-emissions for the overseas flight is ethically dubious.) Today, it seems like an almost impossible task to unite a world for long-time survival.
söndagen den 11:e december 2011
Hur kan vi rikta konsumtionen mot ökad demokrati?
Bakgrund
Vi lever i dag i en mer globaliserad värld än tidigare. För företag har det blivit lättare att styra lönsamma investeringar i länder med lägre löner, sämre arbetsvillkor, lägre grad av demokrati och färre miljöregler. På så sätt får företagen högre vinst och västvärlden billigare varor. Västvärlden behöver heller inte se den lönedumpning, de tuffa arbetstider och de omfattande arbetsskador som den utländska produktionen åstadkommit och som våra svenska myndigheter annars hade rapporterat. Vi slipper också räkna in den utländska miljöbelastningen i våra egna klimat- och miljömål.
Under senare år har också länder med odemokratiska värderingar, som Kina och Ryssland, fått ett allt större inflytande över världsekonomin och politiken. Samtidigt har USA, som tidigare betraktat sig – och många sett – som demokratins förespråkare i världen, blivit en allt svagare aktör. Inom de närmaste decennierna väntas 40 procent av världens befolkning finnas i Asien. Västeuropa och USA väntas stå för en tiondel av befolkningen. Vad kommer då att hända med de demokratiska ideal och värderingar som många av oss i västvärlden har vuxit upp med och tagit för givna? Och hur många i västvärlden funderar på dessa samband när vi fattar beslut eller köper de varor och tjänster som produceras – och i sin tur påverkar världsekonomin?
Diskussion
En möjlighet att uppmärksamma effekterna av de odemokratiska spelregler som råder i en stor del av världen är att öka kunskapen. Blir vi medvetna om tillstånden och sambanden, ökar möjligheterna att vi som konsumenter väljer att agera.
Ett sätt att öka kunskapen är att använda sig av informationskampanjer. På så sätt kan man snabbt och brett nå ut till människor med ett budskap. Sådana kampanjer är dock kostsamma och bör kombineras med någon form av verktyg för att ge effekt. Politiken och konsumenterna behöver inte bara kunskapen. De måste också känna att de kan påverka utvecklingen genom ny politik eller konsumenternas egna val.
Ett verktyg för att göra problematiken känd är riktmärkning (benchmarking). WWF:s och Naturskyddsföreningens arbete med att lista fiskarter för att skapa ett mer hållbart fiske skapar regelbundna diskussioner i media och påverkar också utbudet i affärer och på restauranger. Fördelen med listningar är frivilligheten och möjligheten att hålla fram de goda exemplen. Nackdelen är man i första hand vädjar till människors och företags etiska ansvar snarare än till deras plånböcker, vilket antagligen leder till en lägre grad av förändring.
När konsumenterna har kunskap, kan man använda sig av ekonomiska styrmedel som verktyg. Vill du handla av diktaturer, får du också betala. Systemet med handeln med utsläppsrätter för klimatet är ett bra exempel. Fördelen är att ekonomin, snarare än etiska värderingar, blir styrande. Det är ett språk som företagen förstår och respekterar. Nackdelen är att det blir mer komplicerat att genomföra, att det skapar större spänningar mellan leverantör och detaljhandel samt blir mer tvingande. Frågan uppstår också om man ska kunna köpa sig fri genom att handla med diktaturer.
Förslag
1. En lämplig aktör, förslagsvis Amnesty, kan genomföra en informationskampanj om hur ett lands demokratiska status påverkar människors liv och arbetsvillkor. Syftet med kampanjen är att skapa mer medvetna konsumenter.
2. En lämplig aktör, förslagsvis Amnesty, kan lista ländernas demokratiska status. Genom en app i mobiltelefonen skulle kunna konsumenterna leta fram röd-, gul- och rödlistade länder när man handlar. Som förebild finns Naturskyddsföreningens app Grön guide, som listar fisk, frukt och grönsaker. Ett land som blivit mer demokratiska, som exempelvis Burma, skulle därmed kunna ändra status från röd till gul. Listningen skulle kunna uppdateras en gång i halvåret och då skapa mediedebatt.
3. Lämpliga aktörer, förslagsvis Göteborgs universitet i samarbete med Svensk Handel, kan skapa ekonomiska styrmedel för ökad demokrati. Förslagsvis kan konsumenterna och företagen betala in en frivillig avgift när leverantörer köper in respektive konsumenterna handlar från odemokratiska länder. Avgiften går till en demokratifond, som verkar för mer demokratiska villkor i världen.
Vi lever i dag i en mer globaliserad värld än tidigare. För företag har det blivit lättare att styra lönsamma investeringar i länder med lägre löner, sämre arbetsvillkor, lägre grad av demokrati och färre miljöregler. På så sätt får företagen högre vinst och västvärlden billigare varor. Västvärlden behöver heller inte se den lönedumpning, de tuffa arbetstider och de omfattande arbetsskador som den utländska produktionen åstadkommit och som våra svenska myndigheter annars hade rapporterat. Vi slipper också räkna in den utländska miljöbelastningen i våra egna klimat- och miljömål.
Under senare år har också länder med odemokratiska värderingar, som Kina och Ryssland, fått ett allt större inflytande över världsekonomin och politiken. Samtidigt har USA, som tidigare betraktat sig – och många sett – som demokratins förespråkare i världen, blivit en allt svagare aktör. Inom de närmaste decennierna väntas 40 procent av världens befolkning finnas i Asien. Västeuropa och USA väntas stå för en tiondel av befolkningen. Vad kommer då att hända med de demokratiska ideal och värderingar som många av oss i västvärlden har vuxit upp med och tagit för givna? Och hur många i västvärlden funderar på dessa samband när vi fattar beslut eller köper de varor och tjänster som produceras – och i sin tur påverkar världsekonomin?
Diskussion
En möjlighet att uppmärksamma effekterna av de odemokratiska spelregler som råder i en stor del av världen är att öka kunskapen. Blir vi medvetna om tillstånden och sambanden, ökar möjligheterna att vi som konsumenter väljer att agera.
Ett sätt att öka kunskapen är att använda sig av informationskampanjer. På så sätt kan man snabbt och brett nå ut till människor med ett budskap. Sådana kampanjer är dock kostsamma och bör kombineras med någon form av verktyg för att ge effekt. Politiken och konsumenterna behöver inte bara kunskapen. De måste också känna att de kan påverka utvecklingen genom ny politik eller konsumenternas egna val.
Ett verktyg för att göra problematiken känd är riktmärkning (benchmarking). WWF:s och Naturskyddsföreningens arbete med att lista fiskarter för att skapa ett mer hållbart fiske skapar regelbundna diskussioner i media och påverkar också utbudet i affärer och på restauranger. Fördelen med listningar är frivilligheten och möjligheten att hålla fram de goda exemplen. Nackdelen är man i första hand vädjar till människors och företags etiska ansvar snarare än till deras plånböcker, vilket antagligen leder till en lägre grad av förändring.
När konsumenterna har kunskap, kan man använda sig av ekonomiska styrmedel som verktyg. Vill du handla av diktaturer, får du också betala. Systemet med handeln med utsläppsrätter för klimatet är ett bra exempel. Fördelen är att ekonomin, snarare än etiska värderingar, blir styrande. Det är ett språk som företagen förstår och respekterar. Nackdelen är att det blir mer komplicerat att genomföra, att det skapar större spänningar mellan leverantör och detaljhandel samt blir mer tvingande. Frågan uppstår också om man ska kunna köpa sig fri genom att handla med diktaturer.
Förslag
1. En lämplig aktör, förslagsvis Amnesty, kan genomföra en informationskampanj om hur ett lands demokratiska status påverkar människors liv och arbetsvillkor. Syftet med kampanjen är att skapa mer medvetna konsumenter.
2. En lämplig aktör, förslagsvis Amnesty, kan lista ländernas demokratiska status. Genom en app i mobiltelefonen skulle kunna konsumenterna leta fram röd-, gul- och rödlistade länder när man handlar. Som förebild finns Naturskyddsföreningens app Grön guide, som listar fisk, frukt och grönsaker. Ett land som blivit mer demokratiska, som exempelvis Burma, skulle därmed kunna ändra status från röd till gul. Listningen skulle kunna uppdateras en gång i halvåret och då skapa mediedebatt.
3. Lämpliga aktörer, förslagsvis Göteborgs universitet i samarbete med Svensk Handel, kan skapa ekonomiska styrmedel för ökad demokrati. Förslagsvis kan konsumenterna och företagen betala in en frivillig avgift när leverantörer köper in respektive konsumenterna handlar från odemokratiska länder. Avgiften går till en demokratifond, som verkar för mer demokratiska villkor i världen.
lördagen den 3:e december 2011
Känslokompromissa för miljövänlig shoppning
Nu närmar sig vintern och jag har för få långärmade tröjor och koftor. Jag är frusen av mig och försöker hålla 20 grader inomhus för att spara pengar och miljö. Det ställer också särskilda krav på kläderna, framför allt eftersom kontoret på jobbet är varmare än hemma hos mig själv. Försöker därför hålla mig till lager på lager-principen.
Jag sitter nu i en yllekofta som jag köpt på Camillas Second Hand på Kungsholmen. Den är snygg, men jättevarm. Blir nästan outhärdligt hett under vinterjackan. Samtidigt får man kompromissa lite mer när man handlar på second hand. Det "blir lite som det blir". I går lyckades jag hitta en helt okej, långärmad tröja på Stadsmissionen vid Liljeholmen. Hoppas att jag blir nöjd med den när jag tvättat och börjat använda den. Fnissar mest åt att jag tidigare aldrig köpt Lindex och H&M, vilket jag relativt ofta gör nu på andrahandsmarknaden. Tänkte på att det luktade helt okej på Stadsmissionen i går, annars brukar alltid den lätt dävna lukten i second-hand-butiker vara jobbig. Tycker också att provrummen har blivit bättre.
I dag var jag och lämnade tillbaka en festtopp, som jag köpt på Fair Trade Shop på Tegnérgatan i Vasastan. Skulle ha känts bra att ha kunnat kombinera mode och hållbarhet, men någonstans måste det kännas bra i magen också. Bytte den mot en snygg, långärmad bomullskofta i lila. Tyvärr stämmer inte storlekarna än riktigt med våra svenska mått, upplever jag. Nu var ärmen okej lång, men den är lite bred övertill. Jag ska försöka sy in den kring bysten och hoppas att det fungerar. Hade jag varit i en vanlig butik, hade jag givit upp tidigare. Ska man handla hållbart, kräver det mer tålamod av en som konsument. Utbudet är mindre och ibland också produktutvecklingen, tyvärr! Samtidigt känner jag starkt för butiken. Trevlig och tillmötesgående personal. Det känns som att de verkligen försöker göra sitt bästa för att lyfta fram hållbar konsumtion.
Tänker på mitt besök på Earth N More på Stora Nygatan i Stockholm i måndags. Fick tipset av en följare på twitter, vilket var jättekul! Butiken kändes verkligen ljus och fräsch med många roliga kläder. En jätteduktig försäljare dessutom. Jag behöver fundera lite ändå eftersom jag känner mig som en "In Wear"-tjej (typ Svennebanan fast tjej), men eko- och fairtrade-utbudet kräver alltid något lite extra av en. Man ska kunna hantera vissa mönster, lite udda knappar, udda ränder och annat. Det går säkert, men kräver bara lite mer mod. Earth N More har engelska kläder, precis som Fair Trade-butiken. Engelsmännen verkar ha andra mått än vi svenskar, som exempelvis kortare ärmar. Grejerna är inte gratis heller, så då vill man ju gärna veta att man kommer att använda dem. Ska man köpa hållbart, ska man väl även vilja använda plagget under en längre tid också.
Slutade min lördagspromenad på Jackpot på Biblioteksgatan på Östermalm. Kedjan satsar på "sustainable fashion". Där köpte jag en snygg, rödblommig omlottröja med en hyfsat matchande sjal för någon vecka sedan. Väl hemma åkte ena sidan av tröjan upp över bysten, så jag fick lämna tillbaka den. Bytte den mot en röd viskosjumper, som hemma visade sig vara svinkall, så den skulle jag nu lämna tillbaka. (Viskos är ett lite knepigt material ur den aspekten.) Tänkte även på kedjans utbud av ekoprodukter, som just nu framför allt består av t-shirts. Vilken miljövänlig person vill köpa t-shirts på vintern? Då måste man vara bra varmblodig för att kunna matcha det med en lägre inomhustemperatur, som miljömedvetna ofta har. Köpte i stället en vit långärmad t-shirt och en sjal. Känner mig så där nöjd. Jackpot är rätt mycket min klädstil, men samtidigt ser man lätt ut som en okysst skolfröken i många av plaggen. Sjalen var i lite halvdeppiga färger med små färgstänk, men de matchade till min lila fair trade-kofta.
Gick hem från butiken med skamkänslor. Uppenbarligen hade jag lyckats irritera en kvinna i personalen genom att fråga för mycket om fair trade - och kanske genom mina byten och synpunkter på butikens stil. Vill man känna sig både modern och medveten, är det tufft som konsument, tycker jag. Ställer jag krav, uppfattas jag som jobbig. Försöker jag släta över, uppfatttas jag som för pratsam och omständig. Butiken verkade förvånad över att jag inte läst in mig på deras "sustainable fashion"-koncept på deras webbplats. Där går min gräns någonstans. Butiken får informera mig om att de tänker hållbart, jag ska som kund inte behöva gå hem och läsa min mig på deras grejer. Är ändå glad över att det finns ett par butiker som försöker tänka i nya banor, så jag ska försöka fortsätta ge dem mitt stöd.
P.S. Hade gärna köpt In Wear-kläder, men de hamnade i bottenplats i Råd & Röns utvärdering av kläder och miljö för något år sedan. Såg att flera andra bloggare haft synpunkter på deras miljöhantering också.
Jag sitter nu i en yllekofta som jag köpt på Camillas Second Hand på Kungsholmen. Den är snygg, men jättevarm. Blir nästan outhärdligt hett under vinterjackan. Samtidigt får man kompromissa lite mer när man handlar på second hand. Det "blir lite som det blir". I går lyckades jag hitta en helt okej, långärmad tröja på Stadsmissionen vid Liljeholmen. Hoppas att jag blir nöjd med den när jag tvättat och börjat använda den. Fnissar mest åt att jag tidigare aldrig köpt Lindex och H&M, vilket jag relativt ofta gör nu på andrahandsmarknaden. Tänkte på att det luktade helt okej på Stadsmissionen i går, annars brukar alltid den lätt dävna lukten i second-hand-butiker vara jobbig. Tycker också att provrummen har blivit bättre.
I dag var jag och lämnade tillbaka en festtopp, som jag köpt på Fair Trade Shop på Tegnérgatan i Vasastan. Skulle ha känts bra att ha kunnat kombinera mode och hållbarhet, men någonstans måste det kännas bra i magen också. Bytte den mot en snygg, långärmad bomullskofta i lila. Tyvärr stämmer inte storlekarna än riktigt med våra svenska mått, upplever jag. Nu var ärmen okej lång, men den är lite bred övertill. Jag ska försöka sy in den kring bysten och hoppas att det fungerar. Hade jag varit i en vanlig butik, hade jag givit upp tidigare. Ska man handla hållbart, kräver det mer tålamod av en som konsument. Utbudet är mindre och ibland också produktutvecklingen, tyvärr! Samtidigt känner jag starkt för butiken. Trevlig och tillmötesgående personal. Det känns som att de verkligen försöker göra sitt bästa för att lyfta fram hållbar konsumtion.
Tänker på mitt besök på Earth N More på Stora Nygatan i Stockholm i måndags. Fick tipset av en följare på twitter, vilket var jättekul! Butiken kändes verkligen ljus och fräsch med många roliga kläder. En jätteduktig försäljare dessutom. Jag behöver fundera lite ändå eftersom jag känner mig som en "In Wear"-tjej (typ Svennebanan fast tjej), men eko- och fairtrade-utbudet kräver alltid något lite extra av en. Man ska kunna hantera vissa mönster, lite udda knappar, udda ränder och annat. Det går säkert, men kräver bara lite mer mod. Earth N More har engelska kläder, precis som Fair Trade-butiken. Engelsmännen verkar ha andra mått än vi svenskar, som exempelvis kortare ärmar. Grejerna är inte gratis heller, så då vill man ju gärna veta att man kommer att använda dem. Ska man köpa hållbart, ska man väl även vilja använda plagget under en längre tid också.
Slutade min lördagspromenad på Jackpot på Biblioteksgatan på Östermalm. Kedjan satsar på "sustainable fashion". Där köpte jag en snygg, rödblommig omlottröja med en hyfsat matchande sjal för någon vecka sedan. Väl hemma åkte ena sidan av tröjan upp över bysten, så jag fick lämna tillbaka den. Bytte den mot en röd viskosjumper, som hemma visade sig vara svinkall, så den skulle jag nu lämna tillbaka. (Viskos är ett lite knepigt material ur den aspekten.) Tänkte även på kedjans utbud av ekoprodukter, som just nu framför allt består av t-shirts. Vilken miljövänlig person vill köpa t-shirts på vintern? Då måste man vara bra varmblodig för att kunna matcha det med en lägre inomhustemperatur, som miljömedvetna ofta har. Köpte i stället en vit långärmad t-shirt och en sjal. Känner mig så där nöjd. Jackpot är rätt mycket min klädstil, men samtidigt ser man lätt ut som en okysst skolfröken i många av plaggen. Sjalen var i lite halvdeppiga färger med små färgstänk, men de matchade till min lila fair trade-kofta.
Gick hem från butiken med skamkänslor. Uppenbarligen hade jag lyckats irritera en kvinna i personalen genom att fråga för mycket om fair trade - och kanske genom mina byten och synpunkter på butikens stil. Vill man känna sig både modern och medveten, är det tufft som konsument, tycker jag. Ställer jag krav, uppfattas jag som jobbig. Försöker jag släta över, uppfatttas jag som för pratsam och omständig. Butiken verkade förvånad över att jag inte läst in mig på deras "sustainable fashion"-koncept på deras webbplats. Där går min gräns någonstans. Butiken får informera mig om att de tänker hållbart, jag ska som kund inte behöva gå hem och läsa min mig på deras grejer. Är ändå glad över att det finns ett par butiker som försöker tänka i nya banor, så jag ska försöka fortsätta ge dem mitt stöd.
P.S. Hade gärna köpt In Wear-kläder, men de hamnade i bottenplats i Råd & Röns utvärdering av kläder och miljö för något år sedan. Såg att flera andra bloggare haft synpunkter på deras miljöhantering också.
lördagen den 5:e november 2011
Är kinesiska jätteräkor okej - och annat som händer en lördag
Det är alltid kul att gå en vända under helgen och kika i affärer i Stockholm. Se vad som kommit nytt, både i affärerna, på gatan och i kvarteren. En stad är en levande plats med utrymme för händelser och kreativitet.
På Akademibokhandeln vid Odenplan funderade jag på tunnelbanereklamen för Dito, nya e-böcker. Hur fungerar en läsplatta? Vad kostar en e-bok? osv. En ny e-bok kostar visst 150 kronor, vilket bör jämföras med priset på en inbunden bok. Hur läsplattan fungerar, kunde de dock inte berätta. Jag hänvisades till Akademibokhandeln Hötorget. Därför styrde jag mina steg mot Citybutiken. Väl där förstod jag att de riktigt bra läsplattorna kostar flera tusen kronor, dvs. sådana som man kan surfa med via mobilt bredband. Tele2 har annars ett månadsabonnemangspris, ungefär som på en mobiltelefon. På så sätt kan man få plattan billigare. Den lättaste, bra plattan väger ungefär ett halvkilo. Vem orkar ha en sådan i handväskan? Sony hade däremot en läsplatta för 1 600 kronor, som väger 168 gram. Den verkade spontant helt okej. Tyvärr kan den bara läsas med hjälp av ett trådlöst nätverk (wifi), vilket innebär att det måste finnas ett ledigt på stan. Tydligen kan man sitta exempelvis på ett Waynes Coffee och läsa med plattan för de erbjuder wifi. Känns lite hopplöst om man vill sitta med plattan på t-banan och läsa på väg till jobbet, där man inte garanterat kommer in på ett ledigt trådlöst nätverk.
Jag hörde mig även för om andra frågor, som
- finns det talsyntes till plattan?
- täcker hemförsäkringen om man får den snodd?
- vilket är mest miljövänligt - köpa en platta eller klimatsmarta paper backs?
- jag vilar ögonen från datorn och tv:n genom att läsa böcker, vad händer om jag går över till läsplatta?
Experten på läsplattor fanns tydligen inte där på helger än, så jag får avvakta än så länge hur jag vill göra i fråga om e-böcker.
Jag åt lunch på Sawadee på Holländargatan i Stockholm och såg att de serverade jätteräkor. Enligt ägaren odlar Kina, Chile och Argentina räkorna på ett sådant sätt att de är miljövänliga. Stämmer det? Känner i så fall inte till det argumentet.
Efter lunchen tog jag en titt på Scandic Norra Bantorget, som ligger i hörnet av Kungsgatan och Vasagatan. Hotellet och restaurangen öppnade den 1 oktober i år, så det är alltid kul att se ett nytt ställe. Den öppna baren och restaurangen känns verkligen kontinentala, som jag har hört andra säga. Jätteläckert! All deras mat är miljöcertifierad, som resten av Scandic. Kanon! Har däremot hört att ljudvolymen är hög fredag och lördag, vilket visst stämde enligt conciergen. Går gärna dit, men då får det nog bli mitt i veckan.
Därefter gick jag förbi nyöppnade Serrano, som serverar fräsch, mexikansk snabbmat, också det på Kungsgatan. Tydligen har de fått flera priser, som Arlas Guldko och Årets smaksättare. När jag frågade om de serverar miljövänlig mat, var expediten dock tvungen att fråga om. Hon kände inte till begreppet trots att vi båda har svenska som modersmål. När jag pratade om "krav" och "ekologisk" tyckte hon att hon kände igen det, men hade inte hört talas om att det skulle vara så. Däremot skulle det bli så. Jag följer miljökommunikationen från den isländska restaurangkedjan med spänning!
Mina fotsteg fortsatte över Kungsbron till Kungsholmen. Där gick jag förbi Camillas Second Hand på Fleminggatan, dit en kompis sålt sina utrensade märkeskläder nyligen. Där ska jag nog försöka gå förbi igen. De hade jättesnygga kläder i fönstret. Stadsmissionens second hand i all ära, men jag vill inte bara gå klädd i kläder från H&M och Vila, som jag ofta hittar på deras galgar.
Väl över S:t Eriksbron gick jag in på Bernzons Blommor på S:t Eriksgatan. I dag hade de ett välgörenhetsevenemang för rumänska gatuhundar. Kanske inte min grej, men flera glada hundentusiaster var där och kikade på blomsteraffärens fina blommor. Själv gick jag in för att prata Fair Flowers Fair Plants med dem. Bernzons är en av de få - tror jag - blombutiker i Stockholm som säljer blommor som är både fair trade och ekologiska. Hållbar affärsidé med tanke på de ofta bristfälliga arbetsvillkor som finns för blomsterarbetare i Afrika och Sydamerika. Dessutom leder ofta växtgödning och besprutning till övergödning och förgiftade grundvatten. Den butiken går jag gärna in i igen!
Lite mer snabbkaffe var det enda som saknades innan jag bestämde mig för att avsluta dagens promenad. Ica Dalastan på Dalagatan erbjöd bara Nestlés förfärliga snabbkaffe. Nestlé och jag blev osams redan när jag blev tonåring, när de rekommenderade Afrikas fattiga mammor att gå över från bröstmjölk till mjölkersättning, som gjorde dem ännu fattigare och barnen undernärda p.g.a. den falska marknadsföringen. Den här gången räddade faktiskt HemKöp Odenplan mig med Awares fair trade kaffe. Det är rätt gott, men inte ekologiskt. Löfbergs Lila har en variant som är både fair trade och ekologisk. Tyvärr smakar den hemskt! Änglamark har det bästa snabbkaffet, men ända till Konsum orkade jag inte gå.
Så till sist fick jag min härliga kopp kaffe efter eftermiddagspromenaden!
På Akademibokhandeln vid Odenplan funderade jag på tunnelbanereklamen för Dito, nya e-böcker. Hur fungerar en läsplatta? Vad kostar en e-bok? osv. En ny e-bok kostar visst 150 kronor, vilket bör jämföras med priset på en inbunden bok. Hur läsplattan fungerar, kunde de dock inte berätta. Jag hänvisades till Akademibokhandeln Hötorget. Därför styrde jag mina steg mot Citybutiken. Väl där förstod jag att de riktigt bra läsplattorna kostar flera tusen kronor, dvs. sådana som man kan surfa med via mobilt bredband. Tele2 har annars ett månadsabonnemangspris, ungefär som på en mobiltelefon. På så sätt kan man få plattan billigare. Den lättaste, bra plattan väger ungefär ett halvkilo. Vem orkar ha en sådan i handväskan? Sony hade däremot en läsplatta för 1 600 kronor, som väger 168 gram. Den verkade spontant helt okej. Tyvärr kan den bara läsas med hjälp av ett trådlöst nätverk (wifi), vilket innebär att det måste finnas ett ledigt på stan. Tydligen kan man sitta exempelvis på ett Waynes Coffee och läsa med plattan för de erbjuder wifi. Känns lite hopplöst om man vill sitta med plattan på t-banan och läsa på väg till jobbet, där man inte garanterat kommer in på ett ledigt trådlöst nätverk.
Jag hörde mig även för om andra frågor, som
- finns det talsyntes till plattan?
- täcker hemförsäkringen om man får den snodd?
- vilket är mest miljövänligt - köpa en platta eller klimatsmarta paper backs?
- jag vilar ögonen från datorn och tv:n genom att läsa böcker, vad händer om jag går över till läsplatta?
Experten på läsplattor fanns tydligen inte där på helger än, så jag får avvakta än så länge hur jag vill göra i fråga om e-böcker.
Jag åt lunch på Sawadee på Holländargatan i Stockholm och såg att de serverade jätteräkor. Enligt ägaren odlar Kina, Chile och Argentina räkorna på ett sådant sätt att de är miljövänliga. Stämmer det? Känner i så fall inte till det argumentet.
Efter lunchen tog jag en titt på Scandic Norra Bantorget, som ligger i hörnet av Kungsgatan och Vasagatan. Hotellet och restaurangen öppnade den 1 oktober i år, så det är alltid kul att se ett nytt ställe. Den öppna baren och restaurangen känns verkligen kontinentala, som jag har hört andra säga. Jätteläckert! All deras mat är miljöcertifierad, som resten av Scandic. Kanon! Har däremot hört att ljudvolymen är hög fredag och lördag, vilket visst stämde enligt conciergen. Går gärna dit, men då får det nog bli mitt i veckan.
Därefter gick jag förbi nyöppnade Serrano, som serverar fräsch, mexikansk snabbmat, också det på Kungsgatan. Tydligen har de fått flera priser, som Arlas Guldko och Årets smaksättare. När jag frågade om de serverar miljövänlig mat, var expediten dock tvungen att fråga om. Hon kände inte till begreppet trots att vi båda har svenska som modersmål. När jag pratade om "krav" och "ekologisk" tyckte hon att hon kände igen det, men hade inte hört talas om att det skulle vara så. Däremot skulle det bli så. Jag följer miljökommunikationen från den isländska restaurangkedjan med spänning!
Mina fotsteg fortsatte över Kungsbron till Kungsholmen. Där gick jag förbi Camillas Second Hand på Fleminggatan, dit en kompis sålt sina utrensade märkeskläder nyligen. Där ska jag nog försöka gå förbi igen. De hade jättesnygga kläder i fönstret. Stadsmissionens second hand i all ära, men jag vill inte bara gå klädd i kläder från H&M och Vila, som jag ofta hittar på deras galgar.
Väl över S:t Eriksbron gick jag in på Bernzons Blommor på S:t Eriksgatan. I dag hade de ett välgörenhetsevenemang för rumänska gatuhundar. Kanske inte min grej, men flera glada hundentusiaster var där och kikade på blomsteraffärens fina blommor. Själv gick jag in för att prata Fair Flowers Fair Plants med dem. Bernzons är en av de få - tror jag - blombutiker i Stockholm som säljer blommor som är både fair trade och ekologiska. Hållbar affärsidé med tanke på de ofta bristfälliga arbetsvillkor som finns för blomsterarbetare i Afrika och Sydamerika. Dessutom leder ofta växtgödning och besprutning till övergödning och förgiftade grundvatten. Den butiken går jag gärna in i igen!
Lite mer snabbkaffe var det enda som saknades innan jag bestämde mig för att avsluta dagens promenad. Ica Dalastan på Dalagatan erbjöd bara Nestlés förfärliga snabbkaffe. Nestlé och jag blev osams redan när jag blev tonåring, när de rekommenderade Afrikas fattiga mammor att gå över från bröstmjölk till mjölkersättning, som gjorde dem ännu fattigare och barnen undernärda p.g.a. den falska marknadsföringen. Den här gången räddade faktiskt HemKöp Odenplan mig med Awares fair trade kaffe. Det är rätt gott, men inte ekologiskt. Löfbergs Lila har en variant som är både fair trade och ekologisk. Tyvärr smakar den hemskt! Änglamark har det bästa snabbkaffet, men ända till Konsum orkade jag inte gå.
Så till sist fick jag min härliga kopp kaffe efter eftermiddagspromenaden!
söndagen den 30:e oktober 2011
Öppet miljöbrev till Hemköp
Hej Hemköp!
Jag har just varit och handlat i er butik vid Odenplan i Stockholm. Där handlar jag ofta på kvällar och helger. Tyvärr är det svårt att lämna synpunkter i butiken eftersom chefen sällan är där när jag handlar. Hans personal, som oftast är schysst mot kunderna, har tyvärr mycket små miljökunskaper, så de kan sällan hjälpa mig. De har i stället bett mig att ringa honom på dagtid under veckodagarna när jag arbetar. Erbjudandet känns tyvärr inte tillräckligt lockande, så jag använder min lediga söndag för att skriva till er i stället.
Så här gick det till och så tänkte jag när jag handlade i dag:
- Hmm, behöver jag inte lite färska grönsaker? Utbudet ser ut att vara det gamla klassiska i grönsaksdiskar, där det är svårt att hitta ekologiska produkter. Den röda och gröna paprikan från Spanien ser god ut. Undrar vilken koldioxidbelastning jag utsätter världen för om jag köper denna produkt? Hur är den besprutad och hur påverkar besprutningen grundvattnet och den biologiska mångfalden i Spanien, som har mindre tuffa miljökrav än vi? Letar mer i fruktdisken, men hittar inget ekologiskt alternativ. Paprikan får - under lite vånda - gå ner i korgen.
- Bröd står näst på listan. Hemköp Odenplan har äntligen börjat samla det ekologiska brödet på hyllan högst upp till vänster. Det är ett plus. Där ligger dock allt ultranyttigt surdegsbröd i ekologisk tappning, som är tunnskuret för att man ska klara av att äta alla fullkornskärnor. Jag vill ha något lite godare. Hemköp har börjat ta in Saltås bröd, vilket är en positiv nyhet. Däremot är jag trött på att äta Saltås bröd eftersom det varit det enda ekologiska alternativet för mig sedan jag började äta miljöintegrerat för snart fyra år sedan. Jag kikar på limpan Fazer Harmoni, som visar att företaget stödjer SOS Barnbyar. Har just haft en greenwash-diskussion med Ben & Jerry på Facebook med anledning av "miljöglassen" Nordic Water Peace, som jag köpt på Hemköp och som personalen heller inte kunnat svara på hur den bidrar till att rädda Östersjön, och skrynklar på näsan. Dessutom vill inte Fazer, när jag twittrat dem, svara på varför de inte miljömärker sin choklad. Det blir Saltås fruktbröd - igen! Vet att jag måste hem och skriva brödet för hand (saknar utrymme för elektrisk brödskärare) innan jag kan frysa det. Det är ett pyssel att leva ensam ibland, när maten går åt så långsamt att ingen butikskedjan har planerat för sådana kunder.
- Teet är slut hemma, ser jag på listan. I tehyllan hittar jag egentligen bara ordinarie tesorter - utan csr-tänk. Däremot noterar jag att Hemköp har börjar markera ekologiska varor med små gröna skyltar, vilket är positivt. Hyllan längst ner (varför står ekologiskt produkter nästan alltid på de mest osynliga platserna i butiken?) finns ett utrymme för Kobs ekologiska Earl Grey, men teet är slut. Jag hittar ett påste med English Breakfast, men det gillar jag inte. Det som kvarstår är Twinnings ekologiska Earl Grey, även det i påse. Undrar snabbt varför jag ska behöva betala mer för dyrt påste därför att de har tagit in för lite ekologiskt i lösvikt. Dessutom är påste mer miljöbelastande än lösvikt genom påsarna i sig. Det blir ändå påste, som ofta är för starkt dessutom (om man inte doppar det snabbt i vattnet). Missnöjd känner jag mig ändå tvingad att köpa det.
- Värmeljus står på nästa rad på listan. Hittar två halvdana sorter, som båda saknar miljömärkning. Den minsta påsen - med det högsta styckpriset - går ner i korgen - jag har brist på utrymme i skåpen.
- I kyldisken köper jag Arlas gammeldags mjölk, som jag egentligen inte vill ha. Jag vill ha ekologisk röd mjölk. Hemköp Odenplan är visst för litet för att klara minsta Hemköp-standard, vilket gör att färre mejerisorter får plats. Det har chefen berättat en av de få gånger jag lyckats se honom. Jag har tagit upp frågan med en bekant, som tidigare varit chef för en ekologisk certifieringsorganisation. Hon föreslog över en lunch häromdagen att all röd mjölk borde vara ekologisk i så fall. Jag passade också på att ta tre liter ekologisk mild youghurt. Ganska ofta är den slut i hyllan i kyldisken, så man får passa på när den finns.
- Jag tog också en ost, som jag heller inte ville ha. Hemköp Odenplan har en ekologisk ost och den innehåller 10 procent fett. Jag vill ha mat som smakar som vanligt.
- Müsliinköpet var, som vanligt, en rysare. Hemköp har en ekologisk sort, Saltå, som smakar som hemtrampat loggolv. Jag har prövat både frukt och quinoa, nu finns bara frukt kvar. Hemsk och dammig smakupplevelse. Jag har mejlat Saltå utan att få svar. Någon gång kan det finnas en ekologisk basmüsli. Tjoho, här får jag själv förmånen att också jaga ekologisk frukt och ekologiska nötter, ställa mig i 20 minuter hemma och mixa ihop min egen müsli, diska mixerstav och skålar samt hälla ner innehållet i mina obefintliga burkar, som jag inte får plats i mina skåp.
- I fiskdisken hittar jag en krokfångad tonfisk. Den har jag också diskuterat med min bekant. Hon undrar varför Hemköp i så fall inte kan ta in sorter som är miljömärkta, vilket denna inte är. Hemköp har lovat att bara ta in miljömärkt fisk. I WWF:s fisklista ryms bara krav- och msc-märkta bland de grönlistade tonfiskarna, även om krokfångning är bättre än nät, som är den vanliga metoden.
- Något sött till kaffet står också på listan. I den större godishyllan, med allt smågodis, finns inte en enda ekologisk godissort. Då blir det bara att vända om. Närmast kassan finns ett par chokladsorter med fair trade (gillar dock inte för mörk choklad, vilket detta ofta är). Marabou erbjuder vissa sorter med märkningen Green Forest Alliance. Är denna choklad acceptabel? En gammal vän som arbetar med biologisk mångfald säger att Green Forest Alliance är green wash. Helst vill jag ju ha Lindt eller Fazer. Ingen av dem miljömärker dock sin choklad, men skriver lovord om sitt csr-arbete på sina hemsidor. Vad gäller? Jag känner mig ytterst tveksam. Köper till sist en Marabou chokladkaka med green wash-stämpeln, men tycker egentligen att Marabou har för söt choklad.
Innan jag går ut hinner jag undra varför Hemköp inte använder personalen som csr-kommunikatörer. Det skulle även kunna hjälpa Hemköp att framstå som ett mer proaktivt och seriöst csr-företag. Så gör ju Lidl, i alla fall på Sveavägen i Stockholm! Dessutom skulle det kunna professionalisera rollen som butiksbiträde och kanske minska omsättningen på personalen. Tänk så praktiskt om jag som konsument skulle kunna fråga dem i stället för att kommunicera på detta besvärliga sätt.
P.S. Konsum Odenplan säljer mest ekologiskt i landet, så Hemköp borde ta upp kampen om de ekologiska kunderna!
Jag har just varit och handlat i er butik vid Odenplan i Stockholm. Där handlar jag ofta på kvällar och helger. Tyvärr är det svårt att lämna synpunkter i butiken eftersom chefen sällan är där när jag handlar. Hans personal, som oftast är schysst mot kunderna, har tyvärr mycket små miljökunskaper, så de kan sällan hjälpa mig. De har i stället bett mig att ringa honom på dagtid under veckodagarna när jag arbetar. Erbjudandet känns tyvärr inte tillräckligt lockande, så jag använder min lediga söndag för att skriva till er i stället.
Så här gick det till och så tänkte jag när jag handlade i dag:
- Hmm, behöver jag inte lite färska grönsaker? Utbudet ser ut att vara det gamla klassiska i grönsaksdiskar, där det är svårt att hitta ekologiska produkter. Den röda och gröna paprikan från Spanien ser god ut. Undrar vilken koldioxidbelastning jag utsätter världen för om jag köper denna produkt? Hur är den besprutad och hur påverkar besprutningen grundvattnet och den biologiska mångfalden i Spanien, som har mindre tuffa miljökrav än vi? Letar mer i fruktdisken, men hittar inget ekologiskt alternativ. Paprikan får - under lite vånda - gå ner i korgen.
- Bröd står näst på listan. Hemköp Odenplan har äntligen börjat samla det ekologiska brödet på hyllan högst upp till vänster. Det är ett plus. Där ligger dock allt ultranyttigt surdegsbröd i ekologisk tappning, som är tunnskuret för att man ska klara av att äta alla fullkornskärnor. Jag vill ha något lite godare. Hemköp har börjat ta in Saltås bröd, vilket är en positiv nyhet. Däremot är jag trött på att äta Saltås bröd eftersom det varit det enda ekologiska alternativet för mig sedan jag började äta miljöintegrerat för snart fyra år sedan. Jag kikar på limpan Fazer Harmoni, som visar att företaget stödjer SOS Barnbyar. Har just haft en greenwash-diskussion med Ben & Jerry på Facebook med anledning av "miljöglassen" Nordic Water Peace, som jag köpt på Hemköp och som personalen heller inte kunnat svara på hur den bidrar till att rädda Östersjön, och skrynklar på näsan. Dessutom vill inte Fazer, när jag twittrat dem, svara på varför de inte miljömärker sin choklad. Det blir Saltås fruktbröd - igen! Vet att jag måste hem och skriva brödet för hand (saknar utrymme för elektrisk brödskärare) innan jag kan frysa det. Det är ett pyssel att leva ensam ibland, när maten går åt så långsamt att ingen butikskedjan har planerat för sådana kunder.
- Teet är slut hemma, ser jag på listan. I tehyllan hittar jag egentligen bara ordinarie tesorter - utan csr-tänk. Däremot noterar jag att Hemköp har börjar markera ekologiska varor med små gröna skyltar, vilket är positivt. Hyllan längst ner (varför står ekologiskt produkter nästan alltid på de mest osynliga platserna i butiken?) finns ett utrymme för Kobs ekologiska Earl Grey, men teet är slut. Jag hittar ett påste med English Breakfast, men det gillar jag inte. Det som kvarstår är Twinnings ekologiska Earl Grey, även det i påse. Undrar snabbt varför jag ska behöva betala mer för dyrt påste därför att de har tagit in för lite ekologiskt i lösvikt. Dessutom är påste mer miljöbelastande än lösvikt genom påsarna i sig. Det blir ändå påste, som ofta är för starkt dessutom (om man inte doppar det snabbt i vattnet). Missnöjd känner jag mig ändå tvingad att köpa det.
- Värmeljus står på nästa rad på listan. Hittar två halvdana sorter, som båda saknar miljömärkning. Den minsta påsen - med det högsta styckpriset - går ner i korgen - jag har brist på utrymme i skåpen.
- I kyldisken köper jag Arlas gammeldags mjölk, som jag egentligen inte vill ha. Jag vill ha ekologisk röd mjölk. Hemköp Odenplan är visst för litet för att klara minsta Hemköp-standard, vilket gör att färre mejerisorter får plats. Det har chefen berättat en av de få gånger jag lyckats se honom. Jag har tagit upp frågan med en bekant, som tidigare varit chef för en ekologisk certifieringsorganisation. Hon föreslog över en lunch häromdagen att all röd mjölk borde vara ekologisk i så fall. Jag passade också på att ta tre liter ekologisk mild youghurt. Ganska ofta är den slut i hyllan i kyldisken, så man får passa på när den finns.
- Jag tog också en ost, som jag heller inte ville ha. Hemköp Odenplan har en ekologisk ost och den innehåller 10 procent fett. Jag vill ha mat som smakar som vanligt.
- Müsliinköpet var, som vanligt, en rysare. Hemköp har en ekologisk sort, Saltå, som smakar som hemtrampat loggolv. Jag har prövat både frukt och quinoa, nu finns bara frukt kvar. Hemsk och dammig smakupplevelse. Jag har mejlat Saltå utan att få svar. Någon gång kan det finnas en ekologisk basmüsli. Tjoho, här får jag själv förmånen att också jaga ekologisk frukt och ekologiska nötter, ställa mig i 20 minuter hemma och mixa ihop min egen müsli, diska mixerstav och skålar samt hälla ner innehållet i mina obefintliga burkar, som jag inte får plats i mina skåp.
- I fiskdisken hittar jag en krokfångad tonfisk. Den har jag också diskuterat med min bekant. Hon undrar varför Hemköp i så fall inte kan ta in sorter som är miljömärkta, vilket denna inte är. Hemköp har lovat att bara ta in miljömärkt fisk. I WWF:s fisklista ryms bara krav- och msc-märkta bland de grönlistade tonfiskarna, även om krokfångning är bättre än nät, som är den vanliga metoden.
- Något sött till kaffet står också på listan. I den större godishyllan, med allt smågodis, finns inte en enda ekologisk godissort. Då blir det bara att vända om. Närmast kassan finns ett par chokladsorter med fair trade (gillar dock inte för mörk choklad, vilket detta ofta är). Marabou erbjuder vissa sorter med märkningen Green Forest Alliance. Är denna choklad acceptabel? En gammal vän som arbetar med biologisk mångfald säger att Green Forest Alliance är green wash. Helst vill jag ju ha Lindt eller Fazer. Ingen av dem miljömärker dock sin choklad, men skriver lovord om sitt csr-arbete på sina hemsidor. Vad gäller? Jag känner mig ytterst tveksam. Köper till sist en Marabou chokladkaka med green wash-stämpeln, men tycker egentligen att Marabou har för söt choklad.
Innan jag går ut hinner jag undra varför Hemköp inte använder personalen som csr-kommunikatörer. Det skulle även kunna hjälpa Hemköp att framstå som ett mer proaktivt och seriöst csr-företag. Så gör ju Lidl, i alla fall på Sveavägen i Stockholm! Dessutom skulle det kunna professionalisera rollen som butiksbiträde och kanske minska omsättningen på personalen. Tänk så praktiskt om jag som konsument skulle kunna fråga dem i stället för att kommunicera på detta besvärliga sätt.
P.S. Konsum Odenplan säljer mest ekologiskt i landet, så Hemköp borde ta upp kampen om de ekologiska kunderna!
lördagen den 8:e oktober 2011
Billigare och miljövänligare sophantering - förvänta dig en pärs!
Hur mycket tid får det ta att få ordning på sitt ett soprum? Denna fråga ställer jag mig efter att vi i min bostadsföreningen, som ligger i Vasastan i Stockholm, försökt skapa en mer genomtänkt sopsortering. Här nämner jag några av de delar som jag och en annan medlem jobbat med:
Minska matavfallet
Ungefär en tredjedel av hushållssoporna är matavfall. Hushållssopor kostar att hämta. Matavfallet kan bli till biogas och rötslam (näring) för åkrarna. För vår förening - med 27 hushåll och 5 affärsidkare i föreningen - kostar hämtningen av hushållssopor drygt 20 000 kronor per år.
Matavfallssortering
Ett alternativ till att lägga matavfallet i hushållssoporna är att sortera dem separat. Generar det råttor och lukt? Kommer det att kännas ofräscht? Därtill måste kärlet göras rent. Avfallskvarn, som är ett alternativ, verkade mer lättanvänt. Efter mycket letande och samtal - samt besök från Stockholms stad - känns det som att vi börjar landa. Nej, det kommer inte att lukta mer än soporna. Nej, det blir inga råttor om man hanterar avfallet rätt.
Föreningen kommer förhoppningsvis att få matavfallshämtning om någon vecka, men har ännu inte fått svar på min beställning som jag e-postade i onsdags. Handläggarna i staden verkar både kunniga och engagerade, men på tok för överbelastade.
Kom ihåg att hämtningen av matavfall tillhör monopolet för hushållssopor och hanteras av Stockholms stad. Övriga kärl i soprummet hämtas nämligen av den konkurrensutsatta marknaden, som hämtar papper, glas, elavfall och annat.
Vad som till sist fick styrelsen att bestämma sig var det låga priset för hämtning och den goda sakens skull. Separat hämtning av matavfall ger mer biogas och bättre kvalitet på rötslammet till åkrarna.
För dig som själv funderar på matavfallshämtning, kostar det årligen 535 kronor per kärl, som hämtas en gång i veckan. Det går att få hämtning oftare (mot ett högre pris så klart), i alla fall för oss som bor granne med ett bageri som har varje vardag. Ett kärl fungerar för ungefär 20 personer. Matavfallet lägger man i en särskild papperspåse i köket, som man bär ner till soprummet och försiktigt ställer ner i kärlet i grovsoprummet. Kärlet behöver rengöras regelbundet, vilket vi avser lägga till vårt städavtal till föreningen.
Läs mer om matavfallshämtning (stockholm.se)
Avfallskvarn
Avfallskvarnar kom upp till diskussion i föreningen. Tänk om vi skulle kunna köra ner en tredjedel av våra sopor raka vägen ner i vasken, där de mals ner? Då skulle vi kunna minska vår sophämtning från 12 säckar i veckan till 8 (gäller även separat hämtning av matavfall). Vi skulle spara upp till 7 000 kronor om året.
För en bostadsrättsförening innebär det oftast inga problem att installera avfallskvarnar. Vi har kollat med rörmokaren, som sa att vi kanske behöver spola rören lite oftare. Däremot kan kvarnarna bli något av ett samhällsproblem. Även om just vår stadsdel kan hantera avfallskvarnar (hör med Stockholm Vatten), saknas tillståndsplikt för kvarnarna. Börjar många hushåll installera kvarnar och det fastnar utspolat avfall i stadens avloppsrör, har Stockholm Vatten ingen möjlighet att spåra felkällorna.
Det rötslam som genereras av avfallskvarnarna blir inte rent, som vid separat sortering av matavfall. Avfallskvarnens rena rester blandas med annat orent i avloppsrören. Matavfallet från kvarnarna tappar också mellan 50-70 procent av sitt energivärde på vägen ut till biogasrötning.
Stockholms stad tror dock på avfallskvarnarna. Miljövänliga Norra Djurgårdsstadens samtliga lägenheter kommer att förses med avfallskvarn.
För förening kommer ändå att börja installera kvarnar eftersom systemet är praktiskt. En avfallskvarn kostar ett par tusenlappar, som du kan få rot-avdrag för att installera. Vi fick tips på några företag från Stockholm Vatten, men fick därefter ett bättre erbjudande från MediaMarkt i våras, som nu sålt sina kvarnar. Därför måste vi göra om upphandlingen. Slutpriset landar på runt 4-5 000 kronor per hushåll för kvarn, installation och rot-avdrag. Stockholm Vatten tar inte ut några avgifter från hushållen eller föreningen för att vi installerar kvarn.
Läs mer om avfallskvarnar (stockholmvatten.se)
Lyssna på SR:s inslag om avfallskvarnar, 3 okt 2011
Exempel på hur en avfallskvarns fungerar (miljokvarnar.se)
Hushållssoporna
Stockholms stad ser gärna att fastighetsägarna överger systemen med sopkaruseller och kärl. Arbetsskadorna blir för många för sophämtarna. Staden förespråkar i stället mobila sopsugar. För att styra föreningarna dit höjer staden kostnaderna för ordinarie hämtning av hushållssopor med 7-8 procent per år, medan kostnaderna för hämtning via mobil sopsug ligga still. (Oavsett vad din förening bestämmer sig för, låt inte sopkarusellen komprimera era sopor. Då blir det svindyrt!)
Mobil sopsug
Föreningen bjöd in Envac, som är en av de största leverantörerna av mobila sopsugar. Försäljaren förklarade att den tillverkar ett specialbyggt, tättslutande kärl i soprummet. Soporna slänger man in genom sopluckan som vanligt. Kärlet töms en gång i veckan från gatan. Ibland ser man ett plåtlock i trottoaren där det står "sopsug", dit tömningsbilen ansluter sig med en slang och suger ut soporna.
Envac mätte upp storleken på vårt soprum och räknade på de sopvolymer som Stockholms stad angivit för dagens hämtning. Envac kom då fram till att en mobil sopsug hos oss bör vara på 2,8 kubikmeter (=2 800 liter). Den skulle kosta 255 000 kronor, exklusive moms, att bygga. Inklusive installation, som skulle ligga på ungefär 80-90 000 kronor (om jag minns rätt), blev slutpriset 435 000 kronor, inklusive moms. Hämtkostnaden för hushållssopor skulle då minska med 1 600 kronor per år, vilket skulle göra affären mycket olönsam för oss i dag.
Envac och jag hade en lång diskussion om detta. Hans Andersson Recycling, som som hämtar stora delar av vårt avfall, menar på att hämtkostnaderna för mobil sopsug är vara betydligt lägre (-80 procent) jämfört med dagens kostnader. Detta håller inte Envac med om. Envac hjälpte mig med en jämförelse med Nacka kommun, där hämtkostnaderna för sopsug visade sig - utifrån vår förenings behov - vara dubbelt så höga (33 800 kronor) som i Stockholms kommun (18 900 kronor). Efter nya kontakter med Stockholms stad och Hans Andersson Recycling verkar hämtningsavgiften snarare vara ca 10 000 kronor per år. Har ännu inte fått någon respons från Envac på detta.
Min fråga till Sveriges Kommuner och Landsting, Avfall Sverige och Arbetsmiljöverket är därför: Hur genomtänkt är systemet med mobil sopsug och renhållningsarbetarnas arbetsmiljö?
Läs mer om sopsugar (envac.se)
Övriga grovsopor
Som förening har du anledning att fundera hur du sorterar dina grovsopor. I dag betalar vi alldeles för mycket för våra grovsopor i stället för att skilja ur wellpapp. Genom att börja sortera just wellpapp, sparar vi 9 000 kronor per år. Då får vi också råd att ställa in ett kärl för att sortera plast till en merkostnad av 4 000 kronor per år.
På marknaden finns en rad företag som erbjuder sig att spara sopkostnader för din förening. Vi har haft besök av Nordisk Miljöentreprenad, som - mot 1 500 kronor i avgift - skulle ge förslag på besparingar. Det ospecificerade förslaget de sedan lämnade hamnade på 9 000 kronor. Det verkade dock innebära att vi skulle byta ut vår sopkarusell mot kärl, vilket inte rimmar med stadens intentioner i fråga om arbetsmiljö. Stockholms stad berättade i förbifarten att dessa företag ofta är aningen optimistiska i sina kalkyler, men att de gör säkert en hel del nytta också.
Slutsats
För att hantera denna genomgång av soprummet, har jag och min granne avsatt mycket tid och energi. Trots att jag arbetar som generalist inom miljöfrågor, har jag haft stora problem att sätta mig in i vad som gäller.
Stockholms stad skulle kunna kunna beskriva alternativkostnader för olika val i soprummet betydligt bättre. Hur mycket sparar föreningen på att börja sortera matavfall i stället för att lägga det i hushållssoporna? Stockholms stad skulle också kunna lägga ut en jämförelse - plus och minus - mellan matavfallshämtning och avfallskvarn.
I dag är det på tok för många aktörer på avfallsmarknaden och det är svårt att få en helhetsbild över avfallshanteringen. Dessutom har jag förstått att bostadsrättsföreningarna inte är någon prioriterad målgrupp för informationen på Stockholms stads webbplats.
Läs mer om min förenings sopsortering (sbc.se/wargard, nytt fönster)
Minska matavfallet
Ungefär en tredjedel av hushållssoporna är matavfall. Hushållssopor kostar att hämta. Matavfallet kan bli till biogas och rötslam (näring) för åkrarna. För vår förening - med 27 hushåll och 5 affärsidkare i föreningen - kostar hämtningen av hushållssopor drygt 20 000 kronor per år.
Matavfallssortering
Ett alternativ till att lägga matavfallet i hushållssoporna är att sortera dem separat. Generar det råttor och lukt? Kommer det att kännas ofräscht? Därtill måste kärlet göras rent. Avfallskvarn, som är ett alternativ, verkade mer lättanvänt. Efter mycket letande och samtal - samt besök från Stockholms stad - känns det som att vi börjar landa. Nej, det kommer inte att lukta mer än soporna. Nej, det blir inga råttor om man hanterar avfallet rätt.
Föreningen kommer förhoppningsvis att få matavfallshämtning om någon vecka, men har ännu inte fått svar på min beställning som jag e-postade i onsdags. Handläggarna i staden verkar både kunniga och engagerade, men på tok för överbelastade.
Kom ihåg att hämtningen av matavfall tillhör monopolet för hushållssopor och hanteras av Stockholms stad. Övriga kärl i soprummet hämtas nämligen av den konkurrensutsatta marknaden, som hämtar papper, glas, elavfall och annat.
Vad som till sist fick styrelsen att bestämma sig var det låga priset för hämtning och den goda sakens skull. Separat hämtning av matavfall ger mer biogas och bättre kvalitet på rötslammet till åkrarna.
För dig som själv funderar på matavfallshämtning, kostar det årligen 535 kronor per kärl, som hämtas en gång i veckan. Det går att få hämtning oftare (mot ett högre pris så klart), i alla fall för oss som bor granne med ett bageri som har varje vardag. Ett kärl fungerar för ungefär 20 personer. Matavfallet lägger man i en särskild papperspåse i köket, som man bär ner till soprummet och försiktigt ställer ner i kärlet i grovsoprummet. Kärlet behöver rengöras regelbundet, vilket vi avser lägga till vårt städavtal till föreningen.
Läs mer om matavfallshämtning (stockholm.se)
Avfallskvarn
Avfallskvarnar kom upp till diskussion i föreningen. Tänk om vi skulle kunna köra ner en tredjedel av våra sopor raka vägen ner i vasken, där de mals ner? Då skulle vi kunna minska vår sophämtning från 12 säckar i veckan till 8 (gäller även separat hämtning av matavfall). Vi skulle spara upp till 7 000 kronor om året.
För en bostadsrättsförening innebär det oftast inga problem att installera avfallskvarnar. Vi har kollat med rörmokaren, som sa att vi kanske behöver spola rören lite oftare. Däremot kan kvarnarna bli något av ett samhällsproblem. Även om just vår stadsdel kan hantera avfallskvarnar (hör med Stockholm Vatten), saknas tillståndsplikt för kvarnarna. Börjar många hushåll installera kvarnar och det fastnar utspolat avfall i stadens avloppsrör, har Stockholm Vatten ingen möjlighet att spåra felkällorna.
Det rötslam som genereras av avfallskvarnarna blir inte rent, som vid separat sortering av matavfall. Avfallskvarnens rena rester blandas med annat orent i avloppsrören. Matavfallet från kvarnarna tappar också mellan 50-70 procent av sitt energivärde på vägen ut till biogasrötning.
Stockholms stad tror dock på avfallskvarnarna. Miljövänliga Norra Djurgårdsstadens samtliga lägenheter kommer att förses med avfallskvarn.
För förening kommer ändå att börja installera kvarnar eftersom systemet är praktiskt. En avfallskvarn kostar ett par tusenlappar, som du kan få rot-avdrag för att installera. Vi fick tips på några företag från Stockholm Vatten, men fick därefter ett bättre erbjudande från MediaMarkt i våras, som nu sålt sina kvarnar. Därför måste vi göra om upphandlingen. Slutpriset landar på runt 4-5 000 kronor per hushåll för kvarn, installation och rot-avdrag. Stockholm Vatten tar inte ut några avgifter från hushållen eller föreningen för att vi installerar kvarn.
Läs mer om avfallskvarnar (stockholmvatten.se)
Lyssna på SR:s inslag om avfallskvarnar, 3 okt 2011
Exempel på hur en avfallskvarns fungerar (miljokvarnar.se)
Hushållssoporna
Stockholms stad ser gärna att fastighetsägarna överger systemen med sopkaruseller och kärl. Arbetsskadorna blir för många för sophämtarna. Staden förespråkar i stället mobila sopsugar. För att styra föreningarna dit höjer staden kostnaderna för ordinarie hämtning av hushållssopor med 7-8 procent per år, medan kostnaderna för hämtning via mobil sopsug ligga still. (Oavsett vad din förening bestämmer sig för, låt inte sopkarusellen komprimera era sopor. Då blir det svindyrt!)
Mobil sopsug
Föreningen bjöd in Envac, som är en av de största leverantörerna av mobila sopsugar. Försäljaren förklarade att den tillverkar ett specialbyggt, tättslutande kärl i soprummet. Soporna slänger man in genom sopluckan som vanligt. Kärlet töms en gång i veckan från gatan. Ibland ser man ett plåtlock i trottoaren där det står "sopsug", dit tömningsbilen ansluter sig med en slang och suger ut soporna.
Envac mätte upp storleken på vårt soprum och räknade på de sopvolymer som Stockholms stad angivit för dagens hämtning. Envac kom då fram till att en mobil sopsug hos oss bör vara på 2,8 kubikmeter (=2 800 liter). Den skulle kosta 255 000 kronor, exklusive moms, att bygga. Inklusive installation, som skulle ligga på ungefär 80-90 000 kronor (om jag minns rätt), blev slutpriset 435 000 kronor, inklusive moms. Hämtkostnaden för hushållssopor skulle då minska med 1 600 kronor per år, vilket skulle göra affären mycket olönsam för oss i dag.
Envac och jag hade en lång diskussion om detta. Hans Andersson Recycling, som som hämtar stora delar av vårt avfall, menar på att hämtkostnaderna för mobil sopsug är vara betydligt lägre (-80 procent) jämfört med dagens kostnader. Detta håller inte Envac med om. Envac hjälpte mig med en jämförelse med Nacka kommun, där hämtkostnaderna för sopsug visade sig - utifrån vår förenings behov - vara dubbelt så höga (33 800 kronor) som i Stockholms kommun (18 900 kronor). Efter nya kontakter med Stockholms stad och Hans Andersson Recycling verkar hämtningsavgiften snarare vara ca 10 000 kronor per år. Har ännu inte fått någon respons från Envac på detta.
Min fråga till Sveriges Kommuner och Landsting, Avfall Sverige och Arbetsmiljöverket är därför: Hur genomtänkt är systemet med mobil sopsug och renhållningsarbetarnas arbetsmiljö?
Läs mer om sopsugar (envac.se)
Övriga grovsopor
Som förening har du anledning att fundera hur du sorterar dina grovsopor. I dag betalar vi alldeles för mycket för våra grovsopor i stället för att skilja ur wellpapp. Genom att börja sortera just wellpapp, sparar vi 9 000 kronor per år. Då får vi också råd att ställa in ett kärl för att sortera plast till en merkostnad av 4 000 kronor per år.
På marknaden finns en rad företag som erbjuder sig att spara sopkostnader för din förening. Vi har haft besök av Nordisk Miljöentreprenad, som - mot 1 500 kronor i avgift - skulle ge förslag på besparingar. Det ospecificerade förslaget de sedan lämnade hamnade på 9 000 kronor. Det verkade dock innebära att vi skulle byta ut vår sopkarusell mot kärl, vilket inte rimmar med stadens intentioner i fråga om arbetsmiljö. Stockholms stad berättade i förbifarten att dessa företag ofta är aningen optimistiska i sina kalkyler, men att de gör säkert en hel del nytta också.
Slutsats
För att hantera denna genomgång av soprummet, har jag och min granne avsatt mycket tid och energi. Trots att jag arbetar som generalist inom miljöfrågor, har jag haft stora problem att sätta mig in i vad som gäller.
Stockholms stad skulle kunna kunna beskriva alternativkostnader för olika val i soprummet betydligt bättre. Hur mycket sparar föreningen på att börja sortera matavfall i stället för att lägga det i hushållssoporna? Stockholms stad skulle också kunna lägga ut en jämförelse - plus och minus - mellan matavfallshämtning och avfallskvarn.
I dag är det på tok för många aktörer på avfallsmarknaden och det är svårt att få en helhetsbild över avfallshanteringen. Dessutom har jag förstått att bostadsrättsföreningarna inte är någon prioriterad målgrupp för informationen på Stockholms stads webbplats.
Läs mer om min förenings sopsortering (sbc.se/wargard, nytt fönster)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)