Ulrika Ehrensvärd

Ekokrav förändrar Hemköp gradvis

2012-01-14T04:44:00.000-08:00

Den 30 oktober 2011 skrev jag ett öppet miljöbrev till Hemköp. Det baserade sig på mina iakttagelser som miljöintresserad konsument vid Hemköps butik vid Odenplan i Stockholm. Flera av mina bloggläsare hörde därefter av sig och bad om en uppföljning.

Nu har det gått ett par månader sedan ekoinventeringen. I dag tog jag ett nytt ryck på Hemköp Odenplan och gjorde följande reflektioner när jag gick igenom butiken:

- Hemköp Odenplan har blivit bättre på ekologiskt frukt och grönt. I hyllorna erbjöds ekologiska apelsiner, kiwifrukter, äpplen och bananer. Därtill rymdes ekologiska tomater, morötter och ekologisk potatis. En förpackning ekologiska paprikor doldes under den stora mängden vanlig paprika. Något ekologisk lök kunde jag inte se. Skyltningen av ekoprodukter var bättre än tidigare. Det ekologiska utbudet kändes också mer integrerat bland de övriga varorna, vilket jag tycker är positivt.

- På brödfronten var det inget nytt. Brödjättarna Pågen och Fazer, som också tillverkar Skogaholm, verkar fullkomligt ha gått ide när det gäller miljöfrågor. Det utbud av ekologiskt bröd som finns får mig mer att tänka på Grete med sina schweiziska flätor i filmen "Ombytta roller". En käck, skogsklädd människa med uppkavlade ärmar och som jag tror med glädje äter fiber och torkade russin när andra mumsar på wienerbröd och dricker saft. Varför kan inte ekomänniskan vara en helt vanlig person, som också gillar vardagslyx och komfort som resten av sin omgivning?

- Utbudet av te är också oförändrad sedan sist. Butiken erbjuder en sorts ekologiskt te i påse. Nu fanns det i hyllan, vilket det inte gjorde sist. I dag noterade jag att Lipton säljer Yellow Label och Earl Gray med Rainforest Alliance märkning, vilket jag tror är nytt. - Intressant förresten att läsa om greenwash-stämpeln som Rainforest Alliance har fått på Wikipedia, "a cheap way to tap into the ethical consumer market".

- De små värmeljusen av miljöförstörande paraffin saknar fortfarande miljömärkning. Däremot säljer Hemköp Odenplan bara stearinljus till ljusstakar, alltså inte paraffin.

- I kyldisken ryms nu Garants ekofil och ekomjölk av tre sorter (3, 1,5 och 0,5 procents fetthalt). Vilket framsteg!

- På ostfronten har ingenting förändrats. Inte en eko-ost så långt ögat når. Jag har samtidigt noterat att Konsum har minskat sitt erbjudande av eko-ostar. Undrar om någonting som håller ner utbudet?

- Müsliutbudet är fortfarande lika plågsamt som tidigare. Saltå kvarns Fruktmüsli passar nog bara för den som sitter på en spikmatta om dagarna och sover på betonggolvet på nätterna. Senast köpte jag hem Axas f-müsli gold för att få en njutbar frukost. Det förvånar mig samtidigt att Hemköp inte tar in Axas ekologiska frukt- och nötmüsli. Den skulle kunna vara en fullgod kompromiss, tänker jag.

- På fiskhyllan var nu den krokfångade tonfisken utan miljömärkning, vilket var ett plus. I stort sett all fisk är fångad enligt msc-principen, som är symbolen för ett hållbart fiske. Strålande, med tanke på den överfiskning som pågår överallt i världen.

- Det goda till kaffet fastnar lika lätt i halsen i dag som i höstas. Fortfarande finns bara choklad med Rainforest Alliance märkning, som har en viss greenwashstämpel. Några få sorter är rättvisemärkta, vilket känns mer seriöst. I smågodishyllan finns inte en miljövänlig produkt. Tydligen har Hemköp Odenplan tidigare erbjudit Ekorrens ekologiska smågodis, men konsumenterna köpte den inte i tillräckligt stor omfattning. Själv köper jag den med glädje - fast på Konsum.

- I dag hann jag också leta efter rengöringsmedel till ansiktet. För kvinnor erbjöds bara Nivea Cleansing, som innehåller miljöfarliga parabener. Jag skulle gärna se att Hemköp höll sig borta från de mest basala miljöonyttigheterna, som parabener och ftalater. Så nu får jag gå till Konsum. (Apoteket har tyvärr inget miljötänkande, som jag tidigare provat, vilket jag trodde eftersom de väl ska göra människor friska.)

Innan jag gick ut ur butiken, pratade jag med en kille i personalen. Han berättade att min ekoblogg hade diskuterats i butiken när den kom i slutet av oktober. Därefter har de långsamt börjat ekoinventera butiken för att successivt få in fler ekovaror. Jag tackar och bugar som miljöintresserad konsument.

Under hösten har jag ringt runt till ett stort antal myndigheter i jobbet för att diskutera bland annat den giftfria miljön. Konsumentverket har under senare år fått ett minskat uppdrag att informera om miljö och konsumtion, även om de nu kanske ska få ett utökat ansvar igen. Kemikalieinspektionen verkar ännu inte ha fått axla det uppdrag som Konsumentverket tidigare haft. Samtidigt har Alliansen uppfattningen att myndigheter inte ska bedriva påverkan och opinionsbildning (Sten Heckschers styrutredning). Konsumentminister Birgitta Ohlsson lämnade i Sverker Olofssons tv-program om socker häromdagen över styrningen av konsumentfrågorna från politikerna till konsumenterna. Antar att hon menar konsumentorganisationerna, men dessa är hyfsat nedmonterade i dagsläget, som jag har förstått det. Och hur många kommuner har kvar de frivilliga konsumentvägledarna?

Försöker man som enskild konsument driva samhällsförändringar kring konsumtionen, tar det otroligt mycket tid och energi. De globala och/eller stora nationella konsumentjättarna, som Kraft och Pågen, är heller inte särskilt intresserade av att lyssna, annat än med ett halvt öra. Så vad förväntas man göra som enskild för att bygga ett hållbarare samhälle? Kvarstår bara att rösta på Miljöpartiet?

A Long Journey to Reach a Sustainable U.S.

2011-12-29T20:47:00.000-08:00

My favourite used to be when my daily Swedish newspaper wrote about what other countries had written about Sweden the last week. I always thought - and still think - is it interestering to see my own country from a foreigner's point of view.

Yesterday I returned from a two-week trip in California. I stayed with Swedish relatives, so maybe I haven't been as communicative with people from the outside which I usually try to be. We have been traveling around in California though, so I've been able to see some of the area.

Last time I went to the U.S. was almost 30 years ago. I spent a year as an exchange student in high school in South Carolina. In the beginning of the 80's, U.S. had a lot to offer that Sweden hadn't. I remember the Baskin and Robinson ice cream, 28 flavors, which was heavenly to enjoy. The cars were incredibly comfortable, sucked gas like a growing trees on a hot summer day and purred like cats when cruising on the roads. The memory of rows of white bread and candy in the stores are still stuck in my head. I also remember the feeling of living in a small town and how it felt being a feminist in a conservative part of the U.S., living on cotton industry. People were so friendly though, much more than at home, invited my to "come and see them" but I always thought they were exaggerating and believed their honesty. Maybe, it was a shame I didn't.

On this U.S. trip, I got somewhat a different impression of the country. Here I was in a well educated town, Palo Alto, in the heart of Silicon Valley. Healthy, vegan and organic food was offered in lots of places. On the train station, a sign showed the phone number to an organization which cared if you considering suicide. The pressure to succeed in an area where Mac's Steve Jobs memory of geniousness still hovered over the neighborhood. Bike lanes were placed on strategic roads in the village. The skys were blue almost everyday, the chill of the night left for warm days. Those feelings (except the suicide sign) were great with the trip.

I also appreciated the openness of Americans, more than last time. One day, we went to San Fransisco to see the city. A woman - we later learned was raised in S.F. but lived in Brooklyn with her husband and child - started talking to us while waiting at the cable car, taking us up the hills and fantastic and stomach iching views of the town. She was as natural talking to us as she had known us all our lives. The feeling was charming, to meet someone new in a very uncomplicated situation, who shared a bit of her own life and cordially wished us a Happy New Year. People you met for the first time in our life asked - for no obvious reason - how you were doing when meeting them in the street of Palo Alto. Nice small talk in the stores were much more common. A good habit and attitude we could really learn from in Sweden.

When I left Sweden in mid-December, I was still colored by the news and conclusions of the world climate negotiations of Durban, South Africa, though. The U.S. had - for the first time - committed itself to be part of making a plan for the climate within the next four years. Of those discussions, I noticed nothing in the U.S. On the other hand, there were fewer American gas-guzzlers running on the roads. The Asian and European often less gas-consuming vehicles were in majority. Still, you could see a big number of huge pick-up trucks and other heavy cars, often with signs with "God bless America" and messages about freedom, guns and tributes to war heros. Often, I just wanted to confront these people in the parking lots, asking them who should take the responsibility of climate change. On the other hand, it seemed like there was still a ongoing debate trying to convince the great number of climate skeptics, "it's all a hoax", in the country.

The last day, we changed our vehicle at the hire firm Hertz for six people to a smaller since I was leaving. The sales person in the store didn't understand what I was talking about when asking for the maximum level of CO2-emissions per kilometers for cars. Green cars were the ones making more than 35 miles a gallon, equivalent to 0.64 liters/10 kilometers. He didn't understand why I addressed him, as a car rental, as part of the climate discussion. The real problems, according to him, were the manufactures in Mexico with no limits for pollution. It's always easier to blame someone else than seeing your part of the responsibility, isn't it?

Eating out was another discussion. The portions were - as 30 years ago - still huge, one was often enough for two people. The U.S. has a good tradition of to bring doggy bags home, but still a lot of food must be wasted. Asking for msc-marked (=Marine Stewardship Council), or sustainable fished, fished was a blank spot to the restaurants, even to the fish dealers in the stores. A debate about the unworthy and non-sustainably grown prawns didn't exist at all. Half of the world production of fish comes from the Pacific Ocean.

The quarterly financial, the resentment to pay taxes and the financial crises in the U.S. seemed to have inhibited or even stopped public investments. The Coltrain, a local train, between San Fransisco and Palo Alto was run by old-fashioned and slow-accelerating diesel trains. The non-existing plan free junctions created a steady noice of ringing bells from the locomotives and contributed to the slow speed. The railway line survived three months at a time because lack of financing and a stedily on-going debate whether the railway should operate at all. - One day, we went cruising in the fashionable area of Beverly Hills in L.A. The worn-down roads more resembled a poor town in Africa than a welthy area in a country which used to be number one of well fare in the world. Probably there were flawless roads in the gated communities of the area, we were never able to find out.

The housing was another problem. The house of my relatives, a normal (around 150 square meters) villa of good standard in Palo Alto, was heated with a forced air system. An annoying sound was around the house all day long. Maybe it was suitable for drying the laundry, but the heat was very energy consuming and uneven during the day. The insulation of walls and windows were non-existing. Like lots of houses we saw between San Fransisco and San Diego in southern C.A., few of them were constructed to last.

This country of prosper and glory gave this time an air of a museum. I resembled the feeling of former success with following old-fashioned solutions of Great Britain, where I worked for a few months in the 80's. The U.S. had its successful days in the beginning and and middle of the 1900s. The fire trucks, hydrants, mail boxes and postal cars still had the design and function of those times. In the crises of the 90's, I used to work with labor market politics in Sweden. The self-image of full employment and a working social dialouge from the 70's also prevented a necessary conversion of existing politics.

The last beautiful day in California, we were visiting a restored marsh land area of Palo Alto. The amount of ducks and shore birds were amazing. Yet, there was only one researcher mapping the number and species of birds. She mentioned that few people ever visited the area. About 50 organizations had financed the restoration project, but now they were out of public funding. Visiting a natural park with sequoia trees close to L.A. also showed clear signs of the withdrawal of public funding.

Maybe it's still to early to draw conclusions from my trip to the U.S. this time. Above I have written down some scattered impressions, which I later will discuss with colleagues and friends. Though, I feel somewhat frustrated in my environmental quests after journey. (Yes, I know that I have polluted a lot through this trip too. An offset of $200 for 5.8 tons of CO2-emissions for the overseas flight is ethically dubious.) Today, it seems like an almost impossible task to unite a world for long-time survival.

Hur kan vi rikta konsumtionen mot ökad demokrati?

2011-12-11T12:31:00.000-08:00

Bakgrund
Vi lever i dag i en mer globaliserad värld än tidigare. För företag har det blivit lättare att styra lönsamma investeringar i länder med lägre löner, sämre arbetsvillkor, lägre grad av demokrati och färre miljöregler. På så sätt får företagen högre vinst och västvärlden billigare varor. Västvärlden behöver heller inte se den lönedumpning, de tuffa arbetstider och de omfattande arbetsskador som den utländska produktionen åstadkommit och som våra svenska myndigheter annars hade rapporterat. Vi slipper också räkna in den utländska miljöbelastningen i våra egna klimat- och miljömål.

Under senare år har också länder med odemokratiska värderingar, som Kina och Ryssland, fått ett allt större inflytande över världsekonomin och politiken. Samtidigt har USA, som tidigare betraktat sig – och många sett – som demokratins förespråkare i världen, blivit en allt svagare aktör. Inom de närmaste decennierna väntas 40 procent av världens befolkning finnas i Asien. Västeuropa och USA väntas stå för en tiondel av befolkningen. Vad kommer då att hända med de demokratiska ideal och värderingar som många av oss i västvärlden har vuxit upp med och tagit för givna? Och hur många i västvärlden funderar på dessa samband när vi fattar beslut eller köper de varor och tjänster som produceras – och i sin tur påverkar världsekonomin?

Diskussion
En möjlighet att uppmärksamma effekterna av de odemokratiska spelregler som råder i en stor del av världen är att öka kunskapen. Blir vi medvetna om tillstånden och sambanden, ökar möjligheterna att vi som konsumenter väljer att agera.

Ett sätt att öka kunskapen är att använda sig av informationskampanjer. På så sätt kan man snabbt och brett nå ut till människor med ett budskap. Sådana kampanjer är dock kostsamma och bör kombineras med någon form av verktyg för att ge effekt. Politiken och konsumenterna behöver inte bara kunskapen. De måste också känna att de kan påverka utvecklingen genom ny politik eller konsumenternas egna val.

Ett verktyg för att göra problematiken känd är riktmärkning (benchmarking). WWF:s och Naturskyddsföreningens arbete med att lista fiskarter för att skapa ett mer hållbart fiske skapar regelbundna diskussioner i media och påverkar också utbudet i affärer och på restauranger. Fördelen med listningar är frivilligheten och möjligheten att hålla fram de goda exemplen. Nackdelen är man i första hand vädjar till människors och företags etiska ansvar snarare än till deras plånböcker, vilket antagligen leder till en lägre grad av förändring.

När konsumenterna har kunskap, kan man använda sig av ekonomiska styrmedel som verktyg. Vill du handla av diktaturer, får du också betala. Systemet med handeln med utsläppsrätter för klimatet är ett bra exempel. Fördelen är att ekonomin, snarare än etiska värderingar, blir styrande. Det är ett språk som företagen förstår och respekterar. Nackdelen är att det blir mer komplicerat att genomföra, att det skapar större spänningar mellan leverantör och detaljhandel samt blir mer tvingande. Frågan uppstår också om man ska kunna köpa sig fri genom att handla med diktaturer.

Förslag
1. En lämplig aktör, förslagsvis Amnesty, kan genomföra en informationskampanj om hur ett lands demokratiska status påverkar människors liv och arbetsvillkor. Syftet med kampanjen är att skapa mer medvetna konsumenter.
2. En lämplig aktör, förslagsvis Amnesty, kan lista ländernas demokratiska status. Genom en app i mobiltelefonen skulle kunna konsumenterna leta fram röd-, gul- och rödlistade länder när man handlar. Som förebild finns Naturskyddsföreningens app Grön guide, som listar fisk, frukt och grönsaker. Ett land som blivit mer demokratiska, som exempelvis Burma, skulle därmed kunna ändra status från röd till gul. Listningen skulle kunna uppdateras en gång i halvåret och då skapa mediedebatt.
3. Lämpliga aktörer, förslagsvis Göteborgs universitet i samarbete med Svensk Handel, kan skapa ekonomiska styrmedel för ökad demokrati. Förslagsvis kan konsumenterna och företagen betala in en frivillig avgift när leverantörer köper in respektive konsumenterna handlar från odemokratiska länder. Avgiften går till en demokratifond, som verkar för mer demokratiska villkor i världen.

Känslokompromissa för miljövänlig shoppning

2011-12-03T05:16:00.000-08:00

Nu närmar sig vintern och jag har för få långärmade tröjor och koftor. Jag är frusen av mig och försöker hålla 20 grader inomhus för att spara pengar och miljö. Det ställer också särskilda krav på kläderna, framför allt eftersom kontoret på jobbet är varmare än hemma hos mig själv. Försöker därför hålla mig till lager på lager-principen.

Jag sitter nu i en yllekofta som jag köpt på Camillas Second Hand på Kungsholmen. Den är snygg, men jättevarm. Blir nästan outhärdligt hett under vinterjackan. Samtidigt får man kompromissa lite mer när man handlar på second hand. Det "blir lite som det blir". I går lyckades jag hitta en helt okej, långärmad tröja på Stadsmissionen vid Liljeholmen. Hoppas att jag blir nöjd med den när jag tvättat och börjat använda den. Fnissar mest åt att jag tidigare aldrig köpt Lindex och H&M, vilket jag relativt ofta gör nu på andrahandsmarknaden. Tänkte på att det luktade helt okej på Stadsmissionen i går, annars brukar alltid den lätt dävna lukten i second-hand-butiker vara jobbig. Tycker också att provrummen har blivit bättre.

I dag var jag och lämnade tillbaka en festtopp, som jag köpt på Fair Trade Shop på Tegnérgatan i Vasastan. Skulle ha känts bra att ha kunnat kombinera mode och hållbarhet, men någonstans måste det kännas bra i magen också. Bytte den mot en snygg, långärmad bomullskofta i lila. Tyvärr stämmer inte storlekarna än riktigt med våra svenska mått, upplever jag. Nu var ärmen okej lång, men den är lite bred övertill. Jag ska försöka sy in den kring bysten och hoppas att det fungerar. Hade jag varit i en vanlig butik, hade jag givit upp tidigare. Ska man handla hållbart, kräver det mer tålamod av en som konsument. Utbudet är mindre och ibland också produktutvecklingen, tyvärr! Samtidigt känner jag starkt för butiken. Trevlig och tillmötesgående personal. Det känns som att de verkligen försöker göra sitt bästa för att lyfta fram hållbar konsumtion.

Tänker på mitt besök på Earth N More på Stora Nygatan i Stockholm i måndags. Fick tipset av en följare på twitter, vilket var jättekul! Butiken kändes verkligen ljus och fräsch med många roliga kläder. En jätteduktig försäljare dessutom. Jag behöver fundera lite ändå eftersom jag känner mig som en "In Wear"-tjej (typ Svennebanan fast tjej), men eko- och fairtrade-utbudet kräver alltid något lite extra av en. Man ska kunna hantera vissa mönster, lite udda knappar, udda ränder och annat. Det går säkert, men kräver bara lite mer mod. Earth N More har engelska kläder, precis som Fair Trade-butiken. Engelsmännen verkar ha andra mått än vi svenskar, som exempelvis kortare ärmar. Grejerna är inte gratis heller, så då vill man ju gärna veta att man kommer att använda dem. Ska man köpa hållbart, ska man väl även vilja använda plagget under en längre tid också.

Slutade min lördagspromenad på Jackpot på Biblioteksgatan på Östermalm. Kedjan satsar på "sustainable fashion". Där köpte jag en snygg, rödblommig omlottröja med en hyfsat matchande sjal för någon vecka sedan. Väl hemma åkte ena sidan av tröjan upp över bysten, så jag fick lämna tillbaka den. Bytte den mot en röd viskosjumper, som hemma visade sig vara svinkall, så den skulle jag nu lämna tillbaka. (Viskos är ett lite knepigt material ur den aspekten.) Tänkte även på kedjans utbud av ekoprodukter, som just nu framför allt består av t-shirts. Vilken miljövänlig person vill köpa t-shirts på vintern? Då måste man vara bra varmblodig för att kunna matcha det med en lägre inomhustemperatur, som miljömedvetna ofta har. Köpte i stället en vit långärmad t-shirt och en sjal. Känner mig så där nöjd. Jackpot är rätt mycket min klädstil, men samtidigt ser man lätt ut som en okysst skolfröken i många av plaggen. Sjalen var i lite halvdeppiga färger med små färgstänk, men de matchade till min lila fair trade-kofta.

Gick hem från butiken med skamkänslor. Uppenbarligen hade jag lyckats irritera en kvinna i personalen genom att fråga för mycket om fair trade - och kanske genom mina byten och synpunkter på butikens stil. Vill man känna sig både modern och medveten, är det tufft som konsument, tycker jag. Ställer jag krav, uppfattas jag som jobbig. Försöker jag släta över, uppfatttas jag som för pratsam och omständig. Butiken verkade förvånad över att jag inte läst in mig på deras "sustainable fashion"-koncept på deras webbplats. Där går min gräns någonstans. Butiken får informera mig om att de tänker hållbart, jag ska som kund inte behöva gå hem och läsa min mig på deras grejer. Är ändå glad över att det finns ett par butiker som försöker tänka i nya banor, så jag ska försöka fortsätta ge dem mitt stöd.

P.S. Hade gärna köpt In Wear-kläder, men de hamnade i bottenplats i Råd & Röns utvärdering av kläder och miljö för något år sedan. Såg att flera andra bloggare haft synpunkter på deras miljöhantering också.

Är kinesiska jätteräkor okej - och annat som händer en lördag

2011-11-05T08:07:00.000-07:00

Det är alltid kul att gå en vända under helgen och kika i affärer i Stockholm. Se vad som kommit nytt, både i affärerna, på gatan och i kvarteren. En stad är en levande plats med utrymme för händelser och kreativitet.

På Akademibokhandeln vid Odenplan funderade jag på tunnelbanereklamen för Dito, nya e-böcker. Hur fungerar en läsplatta? Vad kostar en e-bok? osv. En ny e-bok kostar visst 150 kronor, vilket bör jämföras med priset på en inbunden bok. Hur läsplattan fungerar, kunde de dock inte berätta. Jag hänvisades till Akademibokhandeln Hötorget. Därför styrde jag mina steg mot Citybutiken. Väl där förstod jag att de riktigt bra läsplattorna kostar flera tusen kronor, dvs. sådana som man kan surfa med via mobilt bredband. Tele2 har annars ett månadsabonnemangspris, ungefär som på en mobiltelefon. På så sätt kan man få plattan billigare. Den lättaste, bra plattan väger ungefär ett halvkilo. Vem orkar ha en sådan i handväskan? Sony hade däremot en läsplatta för 1 600 kronor, som väger 168 gram. Den verkade spontant helt okej. Tyvärr kan den bara läsas med hjälp av ett trådlöst nätverk (wifi), vilket innebär att det måste finnas ett ledigt på stan. Tydligen kan man sitta exempelvis på ett Waynes Coffee och läsa med plattan för de erbjuder wifi. Känns lite hopplöst om man vill sitta med plattan på t-banan och läsa på väg till jobbet, där man inte garanterat kommer in på ett ledigt trådlöst nätverk.

Jag hörde mig även för om andra frågor, som
- finns det talsyntes till plattan?
- täcker hemförsäkringen om man får den snodd?
- vilket är mest miljövänligt - köpa en platta eller klimatsmarta paper backs?
- jag vilar ögonen från datorn och tv:n genom att läsa böcker, vad händer om jag går över till läsplatta?

Experten på läsplattor fanns tydligen inte där på helger än, så jag får avvakta än så länge hur jag vill göra i fråga om e-böcker.

Jag åt lunch på Sawadee på Holländargatan i Stockholm och såg att de serverade jätteräkor. Enligt ägaren odlar Kina, Chile och Argentina räkorna på ett sådant sätt att de är miljövänliga. Stämmer det? Känner i så fall inte till det argumentet.

Efter lunchen tog jag en titt på Scandic Norra Bantorget, som ligger i hörnet av Kungsgatan och Vasagatan. Hotellet och restaurangen öppnade den 1 oktober i år, så det är alltid kul att se ett nytt ställe. Den öppna baren och restaurangen känns verkligen kontinentala, som jag har hört andra säga. Jätteläckert! All deras mat är miljöcertifierad, som resten av Scandic. Kanon! Har däremot hört att ljudvolymen är hög fredag och lördag, vilket visst stämde enligt conciergen. Går gärna dit, men då får det nog bli mitt i veckan.

Därefter gick jag förbi nyöppnade Serrano, som serverar fräsch, mexikansk snabbmat, också det på Kungsgatan. Tydligen har de fått flera priser, som Arlas Guldko och Årets smaksättare. När jag frågade om de serverar miljövänlig mat, var expediten dock tvungen att fråga om. Hon kände inte till begreppet trots att vi båda har svenska som modersmål. När jag pratade om "krav" och "ekologisk" tyckte hon att hon kände igen det, men hade inte hört talas om att det skulle vara så. Däremot skulle det bli så. Jag följer miljökommunikationen från den isländska restaurangkedjan med spänning!

Mina fotsteg fortsatte över Kungsbron till Kungsholmen. Där gick jag förbi Camillas Second Hand på Fleminggatan, dit en kompis sålt sina utrensade märkeskläder nyligen. Där ska jag nog försöka gå förbi igen. De hade jättesnygga kläder i fönstret. Stadsmissionens second hand i all ära, men jag vill inte bara gå klädd i kläder från H&M och Vila, som jag ofta hittar på deras galgar.

Väl över S:t Eriksbron gick jag in på Bernzons Blommor på S:t Eriksgatan. I dag hade de ett välgörenhetsevenemang för rumänska gatuhundar. Kanske inte min grej, men flera glada hundentusiaster var där och kikade på blomsteraffärens fina blommor. Själv gick jag in för att prata Fair Flowers Fair Plants med dem. Bernzons är en av de få - tror jag - blombutiker i Stockholm som säljer blommor som är både fair trade och ekologiska. Hållbar affärsidé med tanke på de ofta bristfälliga arbetsvillkor som finns för blomsterarbetare i Afrika och Sydamerika. Dessutom leder ofta växtgödning och besprutning till övergödning och förgiftade grundvatten. Den butiken går jag gärna in i igen!

Lite mer snabbkaffe var det enda som saknades innan jag bestämde mig för att avsluta dagens promenad. Ica Dalastan på Dalagatan erbjöd bara Nestlés förfärliga snabbkaffe. Nestlé och jag blev osams redan när jag blev tonåring, när de rekommenderade Afrikas fattiga mammor att gå över från bröstmjölk till mjölkersättning, som gjorde dem ännu fattigare och barnen undernärda p.g.a. den falska marknadsföringen. Den här gången räddade faktiskt HemKöp Odenplan mig med Awares fair trade kaffe. Det är rätt gott, men inte ekologiskt. Löfbergs Lila har en variant som är både fair trade och ekologisk. Tyvärr smakar den hemskt! Änglamark har det bästa snabbkaffet, men ända till Konsum orkade jag inte gå.

Så till sist fick jag min härliga kopp kaffe efter eftermiddagspromenaden!

Öppet miljöbrev till Hemköp

2011-10-30T02:38:00.001-07:00

Hej Hemköp!

Jag har just varit och handlat i er butik vid Odenplan i Stockholm. Där handlar jag ofta på kvällar och helger. Tyvärr är det svårt att lämna synpunkter i butiken eftersom chefen sällan är där när jag handlar. Hans personal, som oftast är schysst mot kunderna, har tyvärr mycket små miljökunskaper, så de kan sällan hjälpa mig. De har i stället bett mig att ringa honom på dagtid under veckodagarna när jag arbetar. Erbjudandet känns tyvärr inte tillräckligt lockande, så jag använder min lediga söndag för att skriva till er i stället.

Så här gick det till och så tänkte jag när jag handlade i dag:

- Hmm, behöver jag inte lite färska grönsaker? Utbudet ser ut att vara det gamla klassiska i grönsaksdiskar, där det är svårt att hitta ekologiska produkter. Den röda och gröna paprikan från Spanien ser god ut. Undrar vilken koldioxidbelastning jag utsätter världen för om jag köper denna produkt? Hur är den besprutad och hur påverkar besprutningen grundvattnet och den biologiska mångfalden i Spanien, som har mindre tuffa miljökrav än vi? Letar mer i fruktdisken, men hittar inget ekologiskt alternativ. Paprikan får - under lite vånda - gå ner i korgen.

- Bröd står näst på listan. Hemköp Odenplan har äntligen börjat samla det ekologiska brödet på hyllan högst upp till vänster. Det är ett plus. Där ligger dock allt ultranyttigt surdegsbröd i ekologisk tappning, som är tunnskuret för att man ska klara av att äta alla fullkornskärnor. Jag vill ha något lite godare. Hemköp har börjat ta in Saltås bröd, vilket är en positiv nyhet. Däremot är jag trött på att äta Saltås bröd eftersom det varit det enda ekologiska alternativet för mig sedan jag började äta miljöintegrerat för snart fyra år sedan. Jag kikar på limpan Fazer Harmoni, som visar att företaget stödjer SOS Barnbyar. Har just haft en greenwash-diskussion med Ben & Jerry på Facebook med anledning av "miljöglassen" Nordic Water Peace, som jag köpt på Hemköp och som personalen heller inte kunnat svara på hur den bidrar till att rädda Östersjön, och skrynklar på näsan. Dessutom vill inte Fazer, när jag twittrat dem, svara på varför de inte miljömärker sin choklad. Det blir Saltås fruktbröd - igen! Vet att jag måste hem och skriva brödet för hand (saknar utrymme för elektrisk brödskärare) innan jag kan frysa det. Det är ett pyssel att leva ensam ibland, när maten går åt så långsamt att ingen butikskedjan har planerat för sådana kunder.

- Teet är slut hemma, ser jag på listan. I tehyllan hittar jag egentligen bara ordinarie tesorter - utan csr-tänk. Däremot noterar jag att Hemköp har börjar markera ekologiska varor med små gröna skyltar, vilket är positivt. Hyllan längst ner (varför står ekologiskt produkter nästan alltid på de mest osynliga platserna i butiken?) finns ett utrymme för Kobs ekologiska Earl Grey, men teet är slut. Jag hittar ett påste med English Breakfast, men det gillar jag inte. Det som kvarstår är Twinnings ekologiska Earl Grey, även det i påse. Undrar snabbt varför jag ska behöva betala mer för dyrt påste därför att de har tagit in för lite ekologiskt i lösvikt. Dessutom är påste mer miljöbelastande än lösvikt genom påsarna i sig. Det blir ändå påste, som ofta är för starkt dessutom (om man inte doppar det snabbt i vattnet). Missnöjd känner jag mig ändå tvingad att köpa det.

- Värmeljus står på nästa rad på listan. Hittar två halvdana sorter, som båda saknar miljömärkning. Den minsta påsen - med det högsta styckpriset - går ner i korgen - jag har brist på utrymme i skåpen.

- I kyldisken köper jag Arlas gammeldags mjölk, som jag egentligen inte vill ha. Jag vill ha ekologisk röd mjölk. Hemköp Odenplan är visst för litet för att klara minsta Hemköp-standard, vilket gör att färre mejerisorter får plats. Det har chefen berättat en av de få gånger jag lyckats se honom. Jag har tagit upp frågan med en bekant, som tidigare varit chef för en ekologisk certifieringsorganisation. Hon föreslog över en lunch häromdagen att all röd mjölk borde vara ekologisk i så fall. Jag passade också på att ta tre liter ekologisk mild youghurt. Ganska ofta är den slut i hyllan i kyldisken, så man får passa på när den finns.

- Jag tog också en ost, som jag heller inte ville ha. Hemköp Odenplan har en ekologisk ost och den innehåller 10 procent fett. Jag vill ha mat som smakar som vanligt.

- Müsliinköpet var, som vanligt, en rysare. Hemköp har en ekologisk sort, Saltå, som smakar som hemtrampat loggolv. Jag har prövat både frukt och quinoa, nu finns bara frukt kvar. Hemsk och dammig smakupplevelse. Jag har mejlat Saltå utan att få svar. Någon gång kan det finnas en ekologisk basmüsli. Tjoho, här får jag själv förmånen att också jaga ekologisk frukt och ekologiska nötter, ställa mig i 20 minuter hemma och mixa ihop min egen müsli, diska mixerstav och skålar samt hälla ner innehållet i mina obefintliga burkar, som jag inte får plats i mina skåp.

- I fiskdisken hittar jag en krokfångad tonfisk. Den har jag också diskuterat med min bekant. Hon undrar varför Hemköp i så fall inte kan ta in sorter som är miljömärkta, vilket denna inte är. Hemköp har lovat att bara ta in miljömärkt fisk. I WWF:s fisklista ryms bara krav- och msc-märkta bland de grönlistade tonfiskarna, även om krokfångning är bättre än nät, som är den vanliga metoden.

- Något sött till kaffet står också på listan. I den större godishyllan, med allt smågodis, finns inte en enda ekologisk godissort. Då blir det bara att vända om. Närmast kassan finns ett par chokladsorter med fair trade (gillar dock inte för mörk choklad, vilket detta ofta är). Marabou erbjuder vissa sorter med märkningen Green Forest Alliance. Är denna choklad acceptabel? En gammal vän som arbetar med biologisk mångfald säger att Green Forest Alliance är green wash. Helst vill jag ju ha Lindt eller Fazer. Ingen av dem miljömärker dock sin choklad, men skriver lovord om sitt csr-arbete på sina hemsidor. Vad gäller? Jag känner mig ytterst tveksam. Köper till sist en Marabou chokladkaka med green wash-stämpeln, men tycker egentligen att Marabou har för söt choklad.

Innan jag går ut hinner jag undra varför Hemköp inte använder personalen som csr-kommunikatörer. Det skulle även kunna hjälpa Hemköp att framstå som ett mer proaktivt och seriöst csr-företag. Så gör ju Lidl, i alla fall på Sveavägen i Stockholm! Dessutom skulle det kunna professionalisera rollen som butiksbiträde och kanske minska omsättningen på personalen. Tänk så praktiskt om jag som konsument skulle kunna fråga dem i stället för att kommunicera på detta besvärliga sätt.

P.S. Konsum Odenplan säljer mest ekologiskt i landet, så Hemköp borde ta upp kampen om de ekologiska kunderna!

Billigare och miljövänligare sophantering - förvänta dig en pärs!

2011-10-08T00:24:00.000-07:00

Hur mycket tid får det ta att få ordning på sitt ett soprum? Denna fråga ställer jag mig efter att vi i min bostadsföreningen, som ligger i Vasastan i Stockholm, försökt skapa en mer genomtänkt sopsortering. Här nämner jag några av de delar som jag och en annan medlem jobbat med:

Minska matavfallet
Ungefär en tredjedel av hushållssoporna är matavfall. Hushållssopor kostar att hämta. Matavfallet kan bli till biogas och rötslam (näring) för åkrarna. För vår förening - med 27 hushåll och 5 affärsidkare i föreningen - kostar hämtningen av hushållssopor drygt 20 000 kronor per år.

Matavfallssortering
Ett alternativ till att lägga matavfallet i hushållssoporna är att sortera dem separat. Generar det råttor och lukt? Kommer det att kännas ofräscht? Därtill måste kärlet göras rent. Avfallskvarn, som är ett alternativ, verkade mer lättanvänt. Efter mycket letande och samtal - samt besök från Stockholms stad - känns det som att vi börjar landa. Nej, det kommer inte att lukta mer än soporna. Nej, det blir inga råttor om man hanterar avfallet rätt.

Föreningen kommer förhoppningsvis att få matavfallshämtning om någon vecka, men har ännu inte fått svar på min beställning som jag e-postade i onsdags. Handläggarna i staden verkar både kunniga och engagerade, men på tok för överbelastade.

Kom ihåg att hämtningen av matavfall tillhör monopolet för hushållssopor och hanteras av Stockholms stad. Övriga kärl i soprummet hämtas nämligen av den konkurrensutsatta marknaden, som hämtar papper, glas, elavfall och annat.

Vad som till sist fick styrelsen att bestämma sig var det låga priset för hämtning och den goda sakens skull. Separat hämtning av matavfall ger mer biogas och bättre kvalitet på rötslammet till åkrarna.

För dig som själv funderar på matavfallshämtning, kostar det årligen 535 kronor per kärl, som hämtas en gång i veckan. Det går att få hämtning oftare (mot ett högre pris så klart), i alla fall för oss som bor granne med ett bageri som har varje vardag. Ett kärl fungerar för ungefär 20 personer. Matavfallet lägger man i en särskild papperspåse i köket, som man bär ner till soprummet och försiktigt ställer ner i kärlet i grovsoprummet. Kärlet behöver rengöras regelbundet, vilket vi avser lägga till vårt städavtal till föreningen.

Läs mer om matavfallshämtning (stockholm.se)

Avfallskvarn
Avfallskvarnar kom upp till diskussion i föreningen. Tänk om vi skulle kunna köra ner en tredjedel av våra sopor raka vägen ner i vasken, där de mals ner? Då skulle vi kunna minska vår sophämtning från 12 säckar i veckan till 8 (gäller även separat hämtning av matavfall). Vi skulle spara upp till 7 000 kronor om året.

För en bostadsrättsförening innebär det oftast inga problem att installera avfallskvarnar. Vi har kollat med rörmokaren, som sa att vi kanske behöver spola rören lite oftare. Däremot kan kvarnarna bli något av ett samhällsproblem. Även om just vår stadsdel kan hantera avfallskvarnar (hör med Stockholm Vatten), saknas tillståndsplikt för kvarnarna. Börjar många hushåll installera kvarnar och det fastnar utspolat avfall i stadens avloppsrör, har Stockholm Vatten ingen möjlighet att spåra felkällorna.

Det rötslam som genereras av avfallskvarnarna blir inte rent, som vid separat sortering av matavfall. Avfallskvarnens rena rester blandas med annat orent i avloppsrören. Matavfallet från kvarnarna tappar också mellan 50-70 procent av sitt energivärde på vägen ut till biogasrötning.

Stockholms stad tror dock på avfallskvarnarna. Miljövänliga Norra Djurgårdsstadens samtliga lägenheter kommer att förses med avfallskvarn.

För förening kommer ändå att börja installera kvarnar eftersom systemet är praktiskt. En avfallskvarn kostar ett par tusenlappar, som du kan få rot-avdrag för att installera. Vi fick tips på några företag från Stockholm Vatten, men fick därefter ett bättre erbjudande från MediaMarkt i våras, som nu sålt sina kvarnar. Därför måste vi göra om upphandlingen. Slutpriset landar på runt 4-5 000 kronor per hushåll för kvarn, installation och rot-avdrag. Stockholm Vatten tar inte ut några avgifter från hushållen eller föreningen för att vi installerar kvarn.

Läs mer om avfallskvarnar (stockholmvatten.se)

Lyssna på SR:s inslag om avfallskvarnar, 3 okt 2011

Exempel på hur en avfallskvarns fungerar (miljokvarnar.se)

Hushållssoporna
Stockholms stad ser gärna att fastighetsägarna överger systemen med sopkaruseller och kärl. Arbetsskadorna blir för många för sophämtarna. Staden förespråkar i stället mobila sopsugar. För att styra föreningarna dit höjer staden kostnaderna för ordinarie hämtning av hushållssopor med 7-8 procent per år, medan kostnaderna för hämtning via mobil sopsug ligga still. (Oavsett vad din förening bestämmer sig för, låt inte sopkarusellen komprimera era sopor. Då blir det svindyrt!)

Mobil sopsug
Föreningen bjöd in Envac, som är en av de största leverantörerna av mobila sopsugar. Försäljaren förklarade att den tillverkar ett specialbyggt, tättslutande kärl i soprummet. Soporna slänger man in genom sopluckan som vanligt. Kärlet töms en gång i veckan från gatan. Ibland ser man ett plåtlock i trottoaren där det står "sopsug", dit tömningsbilen ansluter sig med en slang och suger ut soporna.

Envac mätte upp storleken på vårt soprum och räknade på de sopvolymer som Stockholms stad angivit för dagens hämtning. Envac kom då fram till att en mobil sopsug hos oss bör vara på 2,8 kubikmeter (=2 800 liter). Den skulle kosta 255 000 kronor, exklusive moms, att bygga. Inklusive installation, som skulle ligga på ungefär 80-90 000 kronor (om jag minns rätt), blev slutpriset 435 000 kronor, inklusive moms. Hämtkostnaden för hushållssopor skulle då minska med 1 600 kronor per år, vilket skulle göra affären mycket olönsam för oss i dag.

Envac och jag hade en lång diskussion om detta. Hans Andersson Recycling, som som hämtar stora delar av vårt avfall, menar på att hämtkostnaderna för mobil sopsug är vara betydligt lägre (-80 procent) jämfört med dagens kostnader. Detta håller inte Envac med om. Envac hjälpte mig med en jämförelse med Nacka kommun, där hämtkostnaderna för sopsug visade sig - utifrån vår förenings behov - vara dubbelt så höga (33 800 kronor) som i Stockholms kommun (18 900 kronor). Efter nya kontakter med Stockholms stad och Hans Andersson Recycling verkar hämtningsavgiften snarare vara ca 10 000 kronor per år. Har ännu inte fått någon respons från Envac på detta.

Min fråga till Sveriges Kommuner och Landsting, Avfall Sverige och Arbetsmiljöverket är därför: Hur genomtänkt är systemet med mobil sopsug och renhållningsarbetarnas arbetsmiljö?

Läs mer om sopsugar (envac.se)

Övriga grovsopor
Som förening har du anledning att fundera hur du sorterar dina grovsopor. I dag betalar vi alldeles för mycket för våra grovsopor i stället för att skilja ur wellpapp. Genom att börja sortera just wellpapp, sparar vi 9 000 kronor per år. Då får vi också råd att ställa in ett kärl för att sortera plast till en merkostnad av 4 000 kronor per år.

På marknaden finns en rad företag som erbjuder sig att spara sopkostnader för din förening. Vi har haft besök av Nordisk Miljöentreprenad, som - mot 1 500 kronor i avgift - skulle ge förslag på besparingar. Det ospecificerade förslaget de sedan lämnade hamnade på 9 000 kronor. Det verkade dock innebära att vi skulle byta ut vår sopkarusell mot kärl, vilket inte rimmar med stadens intentioner i fråga om arbetsmiljö. Stockholms stad berättade i förbifarten att dessa företag ofta är aningen optimistiska i sina kalkyler, men att de gör säkert en hel del nytta också.

Slutsats
För att hantera denna genomgång av soprummet, har jag och min granne avsatt mycket tid och energi. Trots att jag arbetar som generalist inom miljöfrågor, har jag haft stora problem att sätta mig in i vad som gäller.

Stockholms stad skulle kunna kunna beskriva alternativkostnader för olika val i soprummet betydligt bättre. Hur mycket sparar föreningen på att börja sortera matavfall i stället för att lägga det i hushållssoporna? Stockholms stad skulle också kunna lägga ut en jämförelse - plus och minus - mellan matavfallshämtning och avfallskvarn.

I dag är det på tok för många aktörer på avfallsmarknaden och det är svårt att få en helhetsbild över avfallshanteringen. Dessutom har jag förstått att bostadsrättsföreningarna inte är någon prioriterad målgrupp för informationen på Stockholms stads webbplats.

Läs mer om min förenings sopsortering (sbc.se/wargard, nytt fönster)

Photos with a man's glace

2011-09-25T10:10:00.000-07:00

Today, I crossed a photo exhibition at Gallerian in Stockholm, Sweden. The photos were fantastic with great quality and actuality. The themes were chocking; killings, natural and environmental catastophies etc., all over the world. I´ve never seen as many dead people in my life on different scenes as today. The photos were chosen by World Press, sponsored by Canon. The aim, I believe, was to sell more Canon cameras.

About 80-90 procent of the pictures were taken by men. Most of them showed men. As far as I could see, only three women were represented with their pictures in the exhbition. The women mainly focused on problems connected with family, like mulitation and abortion. Men showed the "important" issues, like the great problems of the world (not women's problems).

Two of threee in the jury of World Press, which had chosen the pictures, consisted of men.

Who defines what is news? Men or women? In my life, both the outer and inner world consists of news. The exhibition seemed to focus mainly on the outer world, men's world.

This is an exhibition of men for men is my impression. Therefore, Canon feels like a company addressing men and also producing cameras for men.

What is the view of World Press and Canon on this issue?

Fortsatt jakt på demokratifond

2011-09-24T07:04:00.000-07:00

Jag har inte kunnat släppa tanken på att kunna betala en frivillig skatt för att "gottgöra" produkter som är tillverkade i dikaturer. Skatten skulle i så fall gå till en demokratifond som ett sätt att kompensera den MR-dåliga gärning man gjort. (MR = mänskliga rättigheter)

Häromdagen kontaktade jag därför Amnesty för att höra om de vill bilda en sådan demokratifond. Organisationen vill dock inte - som opartisk och oberoende - förknippas dåliga MR-köp mot en skuldavlastande avlatsskatt. Det kan jag förstå, men tror fortfarande på en konstruktiv lösning av problemet.

Man skulle exempelvis kunna tänka sig en lösning motsvarande avfallshierarkin för handel med dikaturer. Avfallshierarkin går ut på att återvända i första hand innan man köper nytt som ett sätt att minska avfallsmängden. För varor skulle man då i första hand försöka välja de som tillverkats i icke-dikaturer. Går inte det, skulle man kunna diktaturkompensation (ett slags utsläppsrätter för diktaturer).

Personligen handlar jag hellre med diktaturer och ställer motkrav på dem än bojkottar bort dem. Exempelvis Kina måste få en rimlig chans till tillväxt, men landet behöver ständigt känna av att vi inte kan acceptera deras snedsteg i fråga om mänskliga rättigheter.

I dag gjorde jag ett nytt trevande i diktaturernas tassemarker, se förra veckans blogg. Jag försökte hitta ett par skor på Alewalds eftersom jag även behöver nya promenadskor. Haglöfs skor visade sig då vara gjorda i Kina, Meindls lågskor i Asien. Dessutom kikade jag på ett par märken till, som jag inte minns vad de hette, som var tillverkade i Indonesien respektive Kina. I dessa skofall saknas alternativ.

Föredrar Amnesty att jag går barfota för att slippa stödja diktaturer? Eller kan någon annan aktör tänka sig att ta över bollen att bilda en demokratifond?

Diktaturkompensation för mina träningsskor

2011-09-18T08:10:00.000-07:00

Varför måste flertalet träningsskor komma från diktaturer eller ofungerande demokratier? I dag var jag på Intersport för att köpa skor till mina pass på Friskis & Svettis. Trots att jag bara tittade på dyra märken som Asics, Rykä och Reebok, var samtliga av dem tillverkade i Kina.

Internationell konkurrens är huvudsakligen bra, men man ska inte kunna konkurrera med dåliga arbetsvillkor och brist på demokrati. Jag misstänker att dessa skoföretag använder sig av just dessa knep. Av deras webbplatser kan man i alla fall inte se hur de hanterar sociala eller miljömässiga aspekter. Helst skulle jag se att Intersport därför kunde hjälpa sina socialt ansvarstagande konsumenter, men så väl var det inte. Jag fick dock tips att pröva New Balance, som är europeisktillverkade och ett företag som skänker pengar till välgörenhet snarare än till sportstjärnor. Tyvärr var skorna inte sköna på mina fötter.

Slutligen fastnade jag för ett par sportskor från Ecco tillverkade i Thailand. Demokratin i Thailand verkar vara lite si och så, så jag verkar har gjort ett halvdant demokratibeslut. Ecco hjälper dock, enligt företaget självt, samhället med sina egna behov, att utveckla kunskap och få kunskap och erfarenhet för att få en hållbar framtid. Att Ecco engagerar sig får ses som ett tillskott i csr-arbetet, men räcker det?

Ja, vad vet man? För någon dag sedan hörde jag talas om en idé med utsläppsrätter för diktaturer, dvs. en frivillig skatt som skulle gå till en demokratifond när man köper från dessa länder. Jag har för säkerhets skull valt att sätta in 100 kronor till Rädda barnen som en diktaturkompensation för mina oklartillverkade skor.

Vår överlevnad, låt oss tala om den

2011-09-16T21:33:00.000-07:00

Är det någon idé att försöka rädda miljön eftersom jorden ändå kommer att gå under? I går hamnade jag - på vänners kräftskiva i förorten - i en diskussion om varför jag har valt att engagera mig i miljön. Min diskussionspartner - kalla honom Erik - var en man i medelåldern och den välmående medelklassen, som ställde sig undrande. För mig var det nytt och nyttigt att ställa varandras scenarier av jorden och dess framtid mot varandra.

Erik: Jorden har alltid haft sina utvecklingscykler under miljontals år. I perioder har stora omvälvningar ägt rum, exempelvis när dinosaurierna dog ut. Under cyklerna sker den utrensning som ändå måste ske. Vi som människor ska snart dö som art, det förstår man av världs- och resursutvecklingen. Om det sker om 100 eller 500 år, spelar det någon roll? Att vi dör är ingen fara - för jorden överlever. Om ett antal tusen år har den städat bort alla miljöföroreningar och återskapar den nya livsformer. Njut, kör en amerikanare med stor bränsleförbrukning, lev medan du kan!

Jag: Vi måste rädda jorden; frågan är bara hur? Fakta och forskning visar på stigande vattennivåer, ökande temperaturer, förgiftad miljö och ändliga resurser. Den samlade kunskapen, när den blir tillräckligt stor, kommer få oss att ändra beteende. I dag är vi individualister, men vi kommer att tvingas gå mot kollektiva lösningar där vi alla kommer att värna om jordens överlevnad. Jorden och livet på jorden är samma sak. - Sker inte detta, går vi under. Vår vilja att leva är större än behovet av personligt överflöd. Varför större förändringar inte sker beror på brist på insikt hos dem som ännu inte tagit steget från en mindre till en större tankevärld.

Varför måste vi rädda jorden? Ibland när jag är ute, tåras nästan ögonen när jag ser den blå himlen, känner trädens blad som vajar i vinden, hör vassens susningar och betraktar ett litet djur, som prasslar kilar runt på marken. Det är vackert, magiskt. Att förstöra det är ett helgerån.

Även min egen dödsångest spelar in. Som barn såg jag den engelska tv-serien "The survivors", som finns i ny version, om överlevande människor efter en global virussmitta. De otäcka bilderna för livets sista kamp finns fortfarande på min näthinna. Sista dagen i Lars von Triers film "Melancolia" rullar upp där mannen tar hustruns lugnande medel, sväljer den dödliga dosen och avslutar sitt liv i hövolmen bland de oroliga hästarna på gården. Fram tills dess har han förnekat att jorden kommer att gå under och valt att förminska hustruns oro.

Däremot är jag en viss avund över dem som inte oroar sig. För min del tar den upp mycket tankeverksamhet, en del uppoffringar och oro. Erik ser frågan ur ett deterministiskt perspektiv och utvecklingen som relativt oproblematisk. Ska jag då också lägga ner mina ansträngningar eftersom vi aldrig kommer att nå en punkt där vi räddar jorden tillsammans? Är det jag som har problem och inte han?

Kanske behöver vi diskutera framtidsscenarier med varandra mer. Har vi helt skild syn om vikten av att överleva och möjligheten att påverka, kommer det självfallet spela in i klimat- och miljödebatten. Låt oss tala om den!

En vindkraftsbransch i långsam mognad

2011-09-15T12:27:00.000-07:00

Att vara två dagar på Vind vid Stockholmsmässan var tuffare än vad jag trott. Nu har jag sett delar från vindkraftverk i vinklar åt höger och vänster, uppifrån och nedifrån. Fokus låg på teknik så kallkokta siffror var vad som gällde. Kapacitet, vindbladens längd, vikt, avisningsfunktioner och stolphöjder diskuterades i all oändlighet. Snacket kändes nästan som jakt, vilken älg väger mest och har flest taggar på hornen. Många av säljbolagen hade gått på säljkurs, men ingen visste hur man gjorde en power point. Fascinerande att lyssna på elva vindkraftsföretag som presenterar sina styrkor utan att en enda hade ett visuellt underlag som man ville titta på.

I går kände jag mig mycket optimistisk på mässan, i dag var känslan den omvända. En vänlig försäljare, som också hade en bakgrund inom humaniora, tittade medlidande på mig i dag och erkände att han tyckte lika illa om den ansiktslösa och sterila tyska industrimiljön som jag.

I vindkraften finns en enorm utvecklingspotential. Energikällarn producerar i dag 5 TWh i Sverige och planerar för ytterligare 25 TWh fram till 2020. Om nio år strävar sektorn efter att ha ökat sin kapacitet med 500 procent. Vind, som betraktades som flumel för linje 3 och Malterörelsen i kärnkraftsomröstningen 1980, har nu stora, internationella investeringsbolag bakom sig. Ylle- och polotröjor har åkt ut och ersatts av vita män med grå kostymer och tonlösa skjortor som antingen är finansanalytiker eller ingenjörer på scen. Ingen vågar dock sticka ut, ingen vågar göra intryck. Hur ska man förnya en bransch och gå i bräschen för en ny utveckling med ett traditionellt och konservativt snitt? Dagens ledord var "stabilitet" och "robusthet". Självklart förstår jag att vindkraftverken inte får knäckas för hårt väder, men varför pratar ingen ny design eller djärva idéer? Kanske får man glädjas åt tråkiga, men bra ledord som kostnadsbesparingar och effektivitetshöjningar.

Fyra företag och en myndighet skapade lust i mässhallen. O2 har sitt gröna, varma och glada formspråk och färg. E.ON Vind har sitt någorlunda glada och livfulla formspråk, som främst syns på konsumentsidan på E.ON. Jämtkraft gav något slags känsla av fart, fläkt och mänsklighet. Vattenfalls och Jordbruksverkets samarbete kring kreotoper, dvs. ett seriöst försök kring biologisk mångfald kring vindkraftverken, piggade upp. Resterande företag signalerade något slags zoombie mode, "gå in i mentalt viloläge, roligare än så här blir det inte".

Gårdagen var kanske roligare. Då fick vi lyssna på förvaltningsdirektören Karin Pelin i Malmö, som berättade om stadens vision att nå ett fossilfritt samhälle 2020. Hon var kristallklar, målen skulle nås. Många aktörer, bland annat inom bygg och energi, var med på noterna. Christina Lindbäck från NCC målade visioner om energiproducerande hus, som kan bli framtidens energikällor. Horisonella vindkraftverk och material i vägarna som samlar solenergi och laddar elbilarna medan de kör. Coops miljöchef berättade om deras mål att bli klimatneutralt 2020. Nu har till och med vissa stormarknader börjat med egna vindkraftsverk och Coop ska sälja vindkraftsel till sina medlemmar. Svante Axelsson från Naturskyddsföreningen spred sin optimistiska stämma kring grön utveckling och att "vi kan inte säga nej till allt", som han har helt rätt i. Lena Ek (C) gav en mycket proffsig presentation från Bryssel via videolänk.

Jag blev imponerad av den avgående Angelica Pullens presentation av den globala vindkraftsutvecklingen. Där fick man verkligen en känsla av att vindkraften är på "upcoming" globalt. Hon går nu över som VD för Windmade, som är ett slags rättvisemärkning för vindkraftsmärkt el. Idén med märkning är inte dum. Däremot hade jag hellre sett märkningen Renewmade för att marknadsföra hela förnybarhetsbranschen.

I går lade jag en halvtimme på att förstå hur delägarskap i vindkraftverk fungerar. PR-mannen Henrik Westander berättade om vikten av delägarskap för att öka acceptansen för vindkraft, vilket fungerat i Danmark. Styrmedlet var dock när på omöjligt att förstå. När jag till sist förstått att andelen, som för min lägenhet skulle uppgå till ca 33 000 kronor, stiger med ca 7 procent per år i värde blir den i så fall klart jämförbar med att i stället investera i fonder. I så fall kan jag helt ta bort investeringskostnaden från kalkylen. Ett energipris på 66 öre/kWh blir då plötsligt mycket lönsamt mot de ca 106 öre/kWh som jag betalar Skellefteå Kraft för förnybar energi. I morse sänkte ett annat energibolag den argumentationen på pendeltåget på väg till mässan. Andrahandsmarknaden för andelsägd vindkraft är visst Blocket. Värdestegringen högst osäker. Kanske är de arga konkurrenter, men det kan också röra viktiga invändningar. Andelsföretaget kunde inte tala om vad totalpriset för elen skulle bli om jag räknade in investeringen i vindkraftverket också. Tänk dig en mäklare som inte vill diskutera driftskostnader för bostadsrätter. Hon eller han skulle inte bli långlivad. Antagligen synd, för produkten kan vara bra bara den förklaras bättre!

Väl hemma igen känner jag mig fortfarande positiv till vindkraften. Jag är imponerad över att den bytt fokus från idealistbransch till ett industriellt tänkande. Visserligen känner jag mig exkluderad som kvinna med det ingenjörsfokus och de mätetal som branschen triggas av, men kanske är det priset jag får betala. Tycker bara att den stänger ute minst halva befolkningen eftersom jag heller inte såg några icke-svenskar där heller, förutom några inresta svensktalande finländare som företrädde finska företag och spansktalande spanjorer, som företrädde ett spanskt energiföretag och knappt fick delta i diskussionerna. Innan jag gick, frågade jag en rutinerad branschföreträdare om jag var välkommen om fem år då branschen kanske mognat lite till. Stackar'n skruvade försiktigt på sig. Vid denna mässa var det i alla fall 12 bolag som presenterade sig, för två år sedan var det fem. Om fem år står säkert minst 30 försäljningsbolag där och mässan hålls på engelska.

Fika efter fika

2011-09-01T11:53:00.000-07:00

Ekologiskt kaffebröd, ska det vara så svårt att få fram? Ja, det känns så. I dag gick jag förbi Stinas bageri, ett populärt och modernt bageri i närheten av mig i Vasastan i Stockholm.
- Nej, vi har inte ekologiskt. Vi försökte för något år sedan, men vi fick ingen lönsamhet i det, svarade expediten frankt.

Jag fortsatte till det chicka bageriet Gateaux en bit bort. Inte heller det bageriet hade ett ekologiskt utbud.
- Vi har bra råvaror, ursäktade sig expediten till sist.
Det kan vara sant, men jag vill gynna den biologiska mångfalden. Det gör jag bäst genom att äta giftfritt, vilket ekologiskt borgar för.

Jakten på ekologiskt fikabröd slutade en halvtimme senare vid datorn, där jag hittade bageriet Bulleboden på Kungsholmen. Nu har jag bokat in 15 bullar - de lät supergoda - till tisdagsfikat på jobbet. Jag får gå hemifrån en kvart tidigare för att hinna passera det ekologiska bageriet. Antagligen känner jag att det är värt det när jag står där med bullarna i påsen. Att ta makten över sina egna beslut brukar kännas bra. Vill jag ha en miljövänlig värld, tjänar jag också på att handla miljövänligt.

Just nu gruvar jag mig mest för att det känns extralångt och extraomständigt så där innan jobbet. Lite löjligt kanske, men ändå. Samtidigt har jag bosatt mig i en stadsdel där invånarna har sitt huvudsakliga fokus på valet mellan svart och silvergrå suv av senaste modell. Kan man då vänta sig att hitta miljövänliga alternativ i närheten?

Otryggt trygghetsboende

2011-08-30T23:08:00.001-07:00

För att bo i en tvåa i ett trygghetsboende i Vasastan krävs en inkomst på drygt 18 000 kronor i månaden. Det framgår av en artikel i dagens DN. (Artikeln är inte utlagd på nätet, så jag har länkat till en tidigare DN-artikel i ämnet.) För någon med arbetsinkomst låter det inte dyrt, men för många pensionärer är beloppet mycket högt.

För ett par år sedan deltog jag i en föreläsning om ekonomi och jämställdhet. Föreläsaren var professor Agneta Stark, rektor vid Högskolarna i Dalarna. Hon visade bland annat att kvinnor är ensamma i mycket högre grad än männen från sin 65-årsdag. Män dör i sällskap, kvinnor dör ensamma. Det beror främst på att kvinnor stadgar sig med män som är äldre än de själva och att män lever kortare än kvinnor.

Många kvinnor som i dag är pensionärer har ägnat en stor del eller hela sitt liv åt att ta hand om oavlönat arbete i hemmet. Självklart påverkar detta nivån på deras pensioner.

Undrar hur Stockholms stad resonerade när staden renoverade lägenheterna och satte hyran på en nivå så att många kvinnor som pensionärer inte har råd att bo där. Diskriminerande, skulle jag säga. Samtidigt har jämställdhetsdiskussionerna i stort sett upphört i vårt samhälle, så då syns ju inte problemet.

Tacksamt att äldreborgarrådet Joakim Larsson (M) nu har dragit åt bromsen en aning. Fler servicehus, som är billigare att bo i, ska nu få bli kvar i stället för att omvandlas till trygghetsboende.

Samtidigt är denna typ av politik en tydlig påminnelse för främst kvinnor om att aldrig bli beroende av en man. I debatten i dag lyfts ibland fram kvinnor som vill vara hemma och ta hand om familjen i stället för att förvärvsarbeta. Inget ont i det, men beslutet kan kosta på långsiktigt. För ett sådant beslut krävs att partnern avsätter delar av sina pensionspoäng till den som är hemma. Alla har rätt till ett bra liv, även som pensionärer.

Djungel att hitta i ekologisk skönhetsvård

2011-08-28T08:54:00.000-07:00

Går det att hitta miljövänligt nagellack? Jag gjorde ett försök på Åhléns Odenplan i dag, men de visste ingenting om miljövänliga lack. Däremot fick jag tips på en miljövänlig remover, vilket var positivt. BodyShop, som blev nästa anhalt, visade sig inte sälja nagellack för närvarande. Åhléns City var dock förvånansvärt kunniga om miljöfrågor, i alla fall på tunnelbaneplanet. Där fick jag tips på flera nagellack - bland annat Max Factor och Orly - utan formaldehyd (formalin), toluen (lösningsmedel), dbp och kamfer. Hittade en artikel om miljövänliga nagellack på Livinggreen, som var klargörande.

Vilken miljömärkning för schampo och balsan är bäst? På The Body Shop har de bl.a. serien Earth lovers med egen miljömärkning, eco-concious. Hur ställer sig denna till Naturskyddsföreningens falken, som jag har på mitt nuvarande schampo och balsam? På The Body Shop menar de att de har tuffaste märkningen, men enligt Konsumentverket bör man hålla sig till Svanen, Bra miljöval (Falken) och EU:s ecolabel.

Tips för dig som vill raka benen mer miljövänligt: Köp en löddrande, ekologisk tvål och använd hyvel direkt. Det tipset fick jag från Åhléns City. De har en väldoftande honungstvål från The Queens Choice, som jag ska testa nästa gång. På så sätt slipper jag metallflaskan som rymmer mitt nuvarande rakskum från Änglamark.

Vänsterpartiets kandidat utmanar

2011-08-18T22:42:00.000-07:00

Rossana Dinamarca (V) utmanar som ny partiledarkandidat på DN Debatt i dag. Hon ger en tydlig bild att Vänsterpartiet ska vara ett feministiskt, antirasistiskt och mångkulturellt arbetarparti.

Varför känns hon så annorlunda än tidigare (V)-kandidater? Hennes retorik är

1. Ärlig. Hon har en klar moralisk kompass, som också visar att hon vill ta ansvar. En politiker som inte vill skylla i från sig känns ovant för många väljare.

2. Tydlig. Det känns ovant att se en politiker som så rakryggat vågar stå för en åsikt i en rad frågor. Skatt: "Ja vi vill ha höjd skatt för dem som tjänar mest, så att vi kan ha råd med god vård åt alla". Skolan: "Vi har hittills sagt att statens ansvar för skolan måste öka, jag är beredd att gå längre och menar att skolan bör förstatligas."

3. Utmananade. Dinamarca lyfter fram Vänsterpartiets starka ansvar i budgetfrågor, som nog få förknippar partiet med. "Vi kommer aldrig någonsin att någon gång lägga ett ofinansierat förslag". Därtill lyfter hon fram partiets starka tro på en industripolitik. Visserligen brukar arbetarpartier förknippas med fabriker som skapar arbetstillfällena, men det var nog första gången jag hörde partiet nämna inkomstsidan i politiken.

Däremot tror jag Dinamarca kan få problem inom ett par områden:

1. Traditionella Vänsterpartister kommer tycka att hon är för modern. Hon är en slags partiets Mona Sahlin, när hon var ny och fräsch i politiken. Däremot känns Dinamarca som ett starkare kort än Sahlin; rakare och mer ägande av problemen.

2. Hon kommer att få problem i budgetfrågor. Visserligen lyfter hon fram industripolitiken och partiets nya budgetmoral, men hon konkretiserar inte tillräckligt tydligt hur partiet ska ha råd att finansiera sin politik. Hon lyfter fram höjd skatt för höginkomsttagare, men där finns inga skattebaser i ett så pass jämlikt land som Sverige. Att tala om industripolitik känns aningen förlegat i ett land och en ekonomisk tid som mer satsar på tjänstesektorn och småföretag.

3. Hon uttrycker sig för principfast. Hon kommer "aldrig att lägga skuld på en enskild", partiet "slösar aldrig med skattepengar". Att uttrycka sig så inom politiken bäddar för att bli hökmat i kommande debatter.

Ändå är hon en klart intressant kandidat. Hon är en värdig efterträdare till Gudrun Schyman i att kunna komma locka väljare och förnya partiet. Framför allt sedan Socialdemokraterna har hittat en traditionell ledare i Håkan Juholt, som ryggar för jämställdhet och invandrarfrågor.

Lättare att klimatkompensera?

2011-08-15T11:32:00.000-07:00

Lätt att boka flygbiljett, svårt att köpa klimatkompensation. Varför?

Jag ska inom närmaste månaden besöka en god vän i Luleå en helg. Först hade jag en diskussion med mig själv om jag skulle åka sovvagn upp, men jag sover ofta så dåligt på tåget. Inte vill jag vara trött halva vistelsen för att rädda klimatet. Jag bestämde mig för att ta flyget i alla fall. Norwegian gav mig en billig biljett på 1 400 kronor tur och retur. Flygbolagets webbplats gav mig därefter möjligheten att välja till allt möjligt, som förbokad sittplats och försäkringar för golfbag, skidutrustning eller sjukdom. Däremot saknas möjlighet att klimatkompensera.

Flygresor medför klimatkompensation för min del. Därför började jag googla och kom in på flera blindskär. Naturskyddsföreningen gav mig en möjlighet att utsläppskompensera per ton koldioxid. Det kändes inte relevant eftersom jag vill kompensera för mitt specifika utsläpp från flygresan, som inte föreningens webbplats kunde hjälpa mig med. WWF hänvisade till sin förstasida på webben. Energimyndigheten berättar hur det går till att klimatkompensera i teorin.

I bakhuvudet visste jag att Tricorona kunde hjälpa mig. På deras webbplats lärde jag mig att klimatkompensation kallas för "Buy carbon offsets". Efter några enkla handgrepp hade jag knappat in min resa och betalt. Ungefär 85 kronor kostade det (man betalar i euro), priset kändes modest.

I dag fick jag ett vackert blått certifikat med ett moln från Tricorona som talar om att jag klimatkompenserat för 340 kilo koldioxid, vilket tur-och-returresan genererar. Avsändaren var Erika Ågren, dess chef för klimatstrategier, som e-postat det pdf:ade certifikatet. Det känns som en tröst efter mycket frivilligt jobb för ett schysstare klimat.

Vore det dock inte enklare om Norwegian i stället erbjöd sina kunder att klimatkompensera direkt via deras webbplats, precis som de lämnat specialerbjudanden om förreserverade sittplatser och olika försäkringar. Prismässigt kostar tilläggen ungefär samma belopp. Alla vet ju ändå att det är farligt för miljön att flyga. Swedish Match har inte genererat negativa resultat efter alla år av varningsmarkeringar på cigarettpaketen. Flygsektorn borde därför kunna räkna med att överleva några år till.

Vilken klimatbantning!

2011-08-14T08:47:00.001-07:00

Jag har klimatbantat, och det rejält! När DN hade sin artikelserie om klimatet i slutet av 2007 upptäckte jag min omfattande miljöpåverkan, trots min tidigare medvetenhet om miljöfrågor. Jag bestämde mig då att göra mitt klimatkonto, som visade på en klimatpåverkan på över 10 ton koldioxid per år. Det är mer än genomsnittssvensken, vilket kändes förfärligt för en gammal fältbiolog som mig.

Systematiskt har jag därefter miljöintegrerat mitt liv, dvs. satt på mig miljöglasögon i varje beslut jag tar. Ska jag på semester, funderar jag på vilka utsläpp jag orsakar när jag väljer färdmedel. Handlar jag mat, tänker jag på allt jag lägger i korgen. Köper jag en sallad till picknicken i matbutiken, diskar jag plastkärlet efteråt och återvinner. Får jag lust att köpa nya kläder, bärjar jag mig oftare i dag och har till och med börjat köpa vissa plagg second hand.

I dag mätte jag min klimatpåverkan igen. Den har gått ner till 3,4 ton per år. En minskning med 70 procent, som jag nog får ta med en nya salt. Men ändå! Mina energieffektiva fönster, som monteras in i lägenheten innan hösten, beräknas sänka min värmeförbrukning med en tredjedel. Dessa räknade jag in i klimatberäkningarna. I år har jag åkt tåg, både under semestern i Berlin, Skåne och Östergötland. Ungefär hälften av måltiderna äter jag vegetariskt nu för tiden - jag som är så förtjust i kött. Jag äter numera sällan nötkött. Dessa är nog de tydligare källorna till mitt minskade klimatutsläpp.

Vattenfall har genomfört ett klimatexperiment, one tonne life. Tanken var att familjemedlemmarna skulle klara att leva utan sänkt standard på ett ton koldioxid per person och år. Resultatet blev 1,5 ton i utsläpp per person, vilket är mycket bra. Så lågt kommer kanske inte jag, som inte bor i passivhus etc. Men en bra bit på vägen har jag kommit och känner mig på rätt bana!

Varför inte parkera för gott?

2011-06-27T23:12:00.000-07:00

Det ska bli dyrare att parkera på gatorna. Bilarna ska ner i parkeringsgarage, på så sätt ska trängseln minska. Så säger dagens DN.

Problemformuleringen om trängsel är fel ställd. Trängeln minskar man enklast genom att folk åker kollektivt i stället för med bil. Att få bo i innerstaden är ett privilegium. Du har nära till allt. Tunnelbana och bussar går ofta. Reseplaneraren på SL gör det enkelt att lägga upp resvägen. Vad är problemet?

Själv är jag 45 år och äger fortfarande ingen bil. Jag har ett aktivt liv, både på jobbet och privat. Mina vänner bor i hela Stockholmsområdet. Ofta ger jag mig iväg på aktiviteter i och utanför sta´n. Relativt ofta är jag ute i naturen. Ibland tar resan lite längre än med bil, men en bok eller mp3-spelare brukar räcka som sällskap. I stan är det lätt att gå eller cykla.

Resonemanget är självklart enklare att föra när man är ensamstående utan barn, som jag. Samtidigt är jag uppvuxen i förorten och åkte kollektivt jämt, även när jag skulle in till stan eller till en annan förort. Bilen var bara något vi använde på semestern, när vi inte åkte tåg. Ibland tog vi den ut i svampskogen eller till stormarknaden. Mamma körde 700 mil om året fastän vi var tre barn.

Ekonomin tycker jag också är ett bra skäl för att åka kollektivt. Det kostar närmare 5 000 kronor i månaden att ha bil, SL-kortet kostar 700 kronor. Ett par gånger i månaden åker jag taxi, exempelvis om jag handlat något skrymmande eller ska slänga större grejer vid återvinningscentralen. Att miljön samtidigt gynnas är bara ännu en vinst!

Hur tänker grekerna?

2011-06-16T20:41:00.001-07:00

Faller Grekland, får vi en ny finanskris. Så låter det i pappersbilagan till dagens DN. Även om denna digitala artikel andas hopp om nödlån, kvarstår stora problem för Grekland - och säkert resten av EU.

Vad som slår mig när jag läst om Grekland är att jag inte förstår hur grekerna tänker. Spontant känns de som omogna tonåringar som inte vill växa upp. "Varför ska jag ta ansvar? Det är ju någon annan som har ställt till det." Visst förstår jag att det svider med nedskärningar och minns bland annat de svenska och finska kriserna på 1990-talet. Visst var det tufft med hög arbetslöshet och en allmän mollstämning i samhället, men vi bet ihop och tog oss igenom problemen. Framför allt finländarna var skickliga på att hitta pragmatiska lösningar och jobba sig ur krisen. Japanerna ger också ett imponerande intryck att återhämta sig efter tsunamin för några månader sedan.

Samtidigt har det varit intressant att följa islänningarnas relativt nyliga ekonomiska kris. Till hög grad har det handlat om att hitta syndabockar, som riksbankschefen och den begränsade klick personer som lett landet.

Kanske leder låneekonomier, som lätt blåses upp till bubblor, till minskat ansvar. "Shop til you drop" och sedan får någon annan städa upp. Är det för enkelt? När jag var på Island för tio år sedan, fick jag lära mig att en islänning är som en svensk som turar till Danmark med en Elefantöl framför sig. Man tar inte så allvarligt på livet. Risker är något man lever med, inte minst därför att man varit beroende av den nyckfulla valfångsten och vulkanutbrotten. Samtidigt undrade man ju när de slog upp ett stort varuhus som Debenhams med centralt läge i Stockholm, med - vad jag tyckte - smaklösa engelska kläder, som ständigt var på rea.

Hur tänker grekerna kring ansvar och risk? En gammal kollega berättade att han varit tillsammans med en spanjorska, som kanske är en typisk representant för tänkandet kring Medelhavet (?). När han hade kört på en tentament, sa hon alltid att han inte skulle ta åt sig. Det var läraren som hade rättat skrivningen dåligt. En skön inställning, som måste avlasta en del skuld i vardagen. Samtidigt är resonemanget förödande ur ett ansvarsperspektiv. Grekerna har ändå röstat fram den regering som har fått ekonomin på fall. Visserligen är det förfärligt att politikerna har anlitat en amerikansk konsultfirma som ljugit fram statusen på den grekiska ekonomin, vilket uppdagades 2009. Någonstans undrar man ändå om problemet inte härrör utifrån hur greken i gemen tänker.

Antagligen ligger grekiska svårigheter under andra världskriget, juntan som ledde landet på 1960- och 70-talen och annat i botten för den låga förtroendet mellan politiker och befolkningen. Samtidigt vet jag för lite för att förstå.

Jag skulle gärna se att DN skrev om den grekiska mentaliteten på A-delens Insidan, som behandlar det psykologiska aspekterna i livet. I den bästa av världar skulle nyhetsdelen och Insidan jobba ihop betydligt mer. Att förstå fenomen i världen, handlar också om att förstå hur människor tänker. Tre snabba frågor till fem personer, som tidningarna ofta ställer, ger en alldeles för grund bild.

Brunstig chimpans med problem i N.Y.

2011-06-06T21:25:00.000-07:00

Före detta IMF-chefen Dominique Strauss-Kahn (DSK), som åtalas för att ha tvingat en städerska till oralsex och försökt våldta henne på ett lyxhotell i New York, har stött på oväntat motstånd. I går demonstrerade ett hundratal städerskor från olika lyxhotell i staden och krävde respekt.

Den åtalades försvarsadvokat Benjamin Brafman hävdar att städerskan inte har tvingats till någonting och att allt som städerskan har sagt är osant. Städerskorna vid gårdagens demonstration hävdar å sin sida att "det pågår mycket bakom kulisserna som aldrig kommer fram i dagsljus". Många av dem lever sårbart som ensamstående mödrar, som måste försörja sig. Samtidigt menar de att deras arbeten är lika betydelsefulla som andras och de vill inte bli utnyttjade.

Diskussionen får mig att tänka på den svenska diskussionen om porrfria hotell. När den var som mest aktuell - kan det ha varit tio år sedan? - förstod jag att diskussionerna gick heta i ledningsgruppen på mitt jobb om arbetsgivaren hade rätt att besluta om vad folk gjorde efter arbetstid. Jag förstod också - mellan skål och vägg - att det inte var ovanligt att män hetsade upp sig efter att ha tittat på hotellets porrkanaler, som TV1000. Upphetsningen kunde i värsta fall leda till att de gav sig på städerskorna på hotellet.

I DSK:s fall misstänker jag också att han är sexmissbrukare. Hans närmaste kollega vid banken hade någon dag innan aviserat sin avgång till sommaren, minns jag från en bakgrundsbeskrivning till en artikel i början av skandalen (vilken jag nu inte hittar). IMF stod (och står) inför stora problem med de sydeuropeiska ländernas ekonomi, inte minst Greklands. Tänk om han fått en sådan ångest av allt ansvar som då låg på hans axlar att han behövde lätta på trycket, i detta fall genom en kvinna. Tidigare statsministern Göran Persson berättade vid ett tillfälle att dåvarande tyska förbundskanslern Helmuth Kohl hade beställt in 200 gram smör när han skulle fatta beslut om östutvidgningen av EU. Fettet åt han på stående fot inför sina kollegor. Antagligen lade det sig som en dämpande hinna runt matsäcken inför det ansvarsfyllda beslutet.

När jag vaknade i morse, kände jag mig ändå upplivad och nöjd med städerskornas demonstration i New York. DSK nekar visserligen till brott och är inte fälld, men hans tidigare record pekar knappast på att han har ett oskyldigt beteende mot kvinnor. Ofta slås jag av journalisten och författaren Tristane Banonden som kallat honom "en brunstig chimpans" efter att han kastat sig över henne under en intervju 2002. Oavsett om han har en ångestfyllt tillvaro eller inte, måste han uppföra sig respektfyllt mot andra människor. Kanske borde han ha vänt sig till skyddsombudet på IMF för att kräva en bättre arbetsmiljö för egen del än att använda denna metod?

Jag - en Svenssonbubblare?

2011-06-05T10:48:00.000-07:00

I dag blev jag en Svenssonbubblare i DN:s artikel om Svenssonlivet inför nationaldagen; "Du är en Svenssonbubblare men har en bra bit kvar innan du blir en riktig Svensson. Nog är du okonventionell. Men å andra sidan kanske du är mer vanlig än du tror. Det är ingenting att skämmas över!".

Min relation till Svensson är väl, som många andra svenskars, fylld med skräck. Som ung fältbiolog var Svensson-begreppet det värsta man kunde tänka sig med "vovve, villa och Volvo". Man skulle vara Vänsterpartist samt leva med och för naturen. Att falla efter och bli som vem som helst, det var ett tecken på karaktärslöshet och moralisk svaghet. Med inflytelserika förfäder i adeln har identifikationen med Svensson pinsamt nog också känts som en fall neråt. Jag har alltid lärt mig att man ska vara "sin egen" och stå för saker och ting, oavsett vilka trender som går. Att följa strömmen är viljelöst. Periodvis drivs jag också av att vilja leva upp till mina äldre manliga släktingars prestationsnivå, även om de säkert bara skulle ge mig "med tvekan godkänt" om de levde. I dagsläget bryr sig få personer om man "lever upp till sitt namn", men då och då får jag en kommentar som jag kan tycka förpliktigar.

Mina tankar och min känsla fick sig dock aningen en knäck av dagens artikel. Gud så skönt att bli en Svensson, kände jag. Jag vill ju också ha trygghet och följa traditioner i högre utsträckning än vad jag tillåter mig. Tänk att få ge efter för mer tv-tittande; jag älskar ju faktiskt såpoperor och ett lättjefulltliv. Hade jag en familj, skulle jag nog också tycka om att vara hemma mer och ta hand om den, vilket Medelsvensson gör. När jag är ute, älskar jag att gå förbi välskötta sommarstugor, titta på omsorgsfullt skötta hus och trädgårdar, vilket hon eller han gärna ägnar sig åt. Däremot skulle jag nog inte orka lägga ner energi på att sköta en stuga eller tycka att jag ville lägga så pass mycket pengar på den som det ändå krävs.

Svensson visade sig ju vara mycket mer ambitiös än vad jag trodde. Hon eller han är duktiga på att gå in i väggen, få magkatarr eller bränna ut sig. Jag känner igen mig i det beteendet också, även om jag försöker hitta balansen för vad jag orkar med.

Den genomsnittliga personen ber också när hon eller han råkar ut för olyckor och svårigheter. Även där är jag Medelsvensson.

Vad som skiljer mig från Svensson är mitt beslut att i det vardagliga handlandet ta ansvar för samhället i stort. När det gäller maten, tycker Svensson om att storhandla billigt - utan att handla ekologiskt. Jag känner visserligen igen mig att köpa halvfabrikat till nedsatt pris. Däremot har jag varken bil eller utrymme i köket, vilket ofta krävs för Svenssons storhandlande. Att handla ekologiskt känns också som en naturlig följd av "think global, act local".

Svensson tänker mer småskaligt än jag; trafikfrågor, belysning och parkstädning har större prioritet än nationell eller global politik. I trafikfrågan har jag gjort det lätt för mig. En bil sliter på miljön och kostar pengar, både för köp, drift och parkering; alltså åker jag kollektivt. (Ibland saknar jag dock bil.) Belysning intresserar mig utifrån att jag vill känna mig trygg; jag avskyr att behöva ta hänsyn till våldsmän. Kastrera dem, känner jag på primitivt vis! Visserligen gillar jag välstädade parker, men tycker inte att det är en stor fråga. Jag surfar fräckt på allmänhetens intresse, så jag slipper engagera mig.

Samtidigt tänkte jag stilla: Varför bryr jag mig så mycket om nationell eller global politik? Kanske för att mitt jobb kräver det, men annars varför? Skulle jag inte kunna få släppa lite på mitt samvete och känna att jag har gjort mitt när jag röstar. Jag skulle nog må bättre av att släppa mer på mitt överjag och mer "go with the flow". Så klart bor det en Svensson i mig; det gäller bara att våga släppa fram henne! Kanske ska jag till och med våga slå till med en 42-tums tv, så att jag riktigt kan gotta mig?

Fakta: Collette van Luik, en författare och journalist på SVT, har skrivit boken "Vem är Svensson?", som kom ut i april. Boken ligger till underlag för dagens DN-artikel.

Möjligt att få miljövänligt och snyggt schampo?

2011-05-14T01:10:00.000-07:00

Jag har nyligen gjort om mitt badrum, så att det ser skinande rent och fräscht ut. För att få den extra lyxkänslan vill jag gärna också ha snygga förpackningar, som för schampo och balsam, på mina hyllor. Hittills har varumärket Barnängen passat min "schampo-image", som milt, okonstlat och snyggt, men stämmer inte längre överens med önskan att hålla mig med miljövänliga produkter.

Jag läste nyligen om boken Badskumt - gifterna som gör dig ren, fräsch och snygg, skriven av författaren Katarina Johansson och kom i april i år. Hon menar bland annat att man kan tvätta håret med schampo med mildare tensider, som gör att man inte behöver balsam. Det är bland annat konserveringsmedlen i produkterna som är skadligt för naturen. Lyssna på hennes argumentation (drygt sex minuter):

P1-morgon den 18 april (sverigesradio.se)

Därefter hamnade jag i samvetskval och köpte för en dryg månad sedan i stället Naturelle schampo och balsam från Hardford. Nu har jag fått ett schampo och balsam med den samvetstyngda miljöfalken från Naturskyddsföreningen, men i fula förpackningar.

Eftersom jag vill kombinera estetik och miljövänlighet, kontaktade jag Henkel/Barnängen. I dag fick jag svaret, som såg ut så här: "Konserveringsmedel i kosmetiska produkter är något som vi som tillverkare behöver tillsätta för att produkterna inte skall fördärvas av mikroorganismer. Om det börjar växa mikroorganismer i produkterna finns det risk för konsumentens hälsa. Beroende på produktens sammansättning och användning väljer man olika system för konservering, det beror helt enkelt på vilka mikroorganismer man vill skydda emot och hur mycket och vilka näringsämnen som mikroorganismer vill ha som "föda". När det gäller Barnängens schampon är dessa konserverade med natriumbensoat. För balsamen gäller att de är konserverade med fenoxyetanol och metyparaben. Henkel anser att parabener är säkra att använda i kosmetiska produkter, se bifogad information.

Beträffande miljömärkning är Barnängens produkter inte märkta med Svanen eller Falken. Av affärsmässiga skäl kan jag inte berätta om vi inriktar vår produktutveckling mot det; det kommer att framgå först vid en eventuell lansering. Men Henkel arbetar på andra sätt med att utveckla hållbara produkter. Bland annat var Henkel ett av de första företagen inom gruppen för hållbar palmolja, (RSPO - Round Table of Sustainable Palm Oil), som är en vanlig ingrediens i kosmetik- och hygienprodukter. Om du vill veta mer om Henkels arbete med hållbarhet finns mera information på www.henkel.se."

För det första, jag uppskattar att Barnängen hörde av sig. Däremot känns det inte betryggande att företaget inte kan tala om när och om de kommer med mer miljövänliga alternativ. Visserligen nämner de att de arbetar hållbart med andra produkter, men jag vill se handling kring de varor jag själv köper. Barnängen bedömer själva att de har de lämpligaste konserveringsmedlen, som i mina ögon verkar vara tveksamma. Andra aktörer lyckas trots allt komma med mer miljövänliga alternativ.

Häromdagen tittade jag igen i Hemköps hyllor. Nu finns det snygga märket Såklart från Garant i både schampo och balsam. Båda följde med i korgen hem. Framöver kanske det bara blir schampot (om jag trivs med det), om jag nu lyckas avveckla mitt beroende av balsam på mitt torra hår. Än så länge håller jag mig också avvaktande mot Henkel och Barnängen, som håller mig i osäkerhet i min ambition att leva mer miljövänligt.

Ström-linjeformat ideal

2011-04-02T06:13:00.000-07:00

I dagens DN gör klädbutiken Ströms Man and Woman reklam för "femme fatale". På bilden ser man en ung, anorektisk kvinna uppträda i en svalt färgad, damig klänning som inte passar någon i den åldern.

Jag blir beklämd. Ströms har för mig alltid varit en anrik butik som värnar om kvalitet och tradition. Här "säljer" företaget ut en ung kvinna som ser sjuk ut för företagets betydligt äldre målgrupp. Stil och tradition har visserligen sina nackdelar i det konservativa och formella, men brukar annars värna relativt sunda och hållbara idéer. Nu har man gått över gränserna på ett negativt sätt.

Nästa gång jag går förbi butiken i korsningen av Kungsgatan och Sveavägen i centrala Stockholm lär jag titta bort av avsmak.

Checklista för renovering av bostaden

2011-02-06T11:56:00.001-08:00

Tidigt våren 2010 bestämde jag mig för att renovera min bostad. Under senvåren och sommaren samma år handlade jag upp hantverkare. Den första hoppade av; tre dagar innan han skulle börja. Där stod jag i bostaden med allt nedpackat i kartonger och kände mig arg, ensam och sårbar. Tack och lov hittade jag snart en ny firma, som utförde jobbet under hösten. Det skulle ha tagit fyra veckor, men tog nio. Under tiden bodde jag i en liten sommarstuga på mammas tomt. Vilken tur att jag hade någonstans att bo; jag som inte ens hade räknat med att behöva flytta ut. När jag väl flyttade hem igen, tog det hantverkarna ytterligare två månader att bli helt färdiga. Slutfakturan har jag ännu inte fått, även om huvuddelen av jobbet är betalat.

Det är först nu som jag börjar känna att bostaden är färdig, även om vissa saker - som ny soffa och gardiner - kvarstår. Jag räknar med att det då kommer att ha tagit ett år från planering till känslan av att renoveringen är färdig och lägenheten mysig och beboelig igen.

Renoveringsarbetet har varit kul, men också väldigt frustrande. Det är första gången i mitt liv som jag tagit in hantverkare på det här sättet. Kulturkrockarna och missförstånden har blivit många. När det har varit som värst - och jag har tänkt de hemskaste tankarna - har jag tänkt att det här är de studieomotiverade killarnas revansch mot sina mer studiemotiverade klasskamrater. Hantverksjobbet har varit fantastiskt (på det sättet har jag haft tur!), men administrationen och kommunikationen kring jobbet en enda röra.

Jag har förstått på vänner och bekanta att byggbraschen ofta är svår att ha att göra med. Därför har jag skrivit ihop en checklista vad andra kan tänka på inför en renovering - för att slippa gå på alla de "minor" som jag trampade på under min.

Checklista inför renovering av bostaden

Planeringsstadiet
• Sätt dig i lugn och ro och prata igenom med vänner och bekanta som har gjort hantverkarjobb. Vilka råd har de att ge? Våga vara konkret och detaljerad.
• Se till att du renoverar under en period när du har möjlighet att avsätta extra (arbets- och fri)tid under en längre period. Både förberedelsen och genomförandet tar tid, men du behöver också ha tid när du flyttar hem igen för att komma i ordning. Lägg gärna upp till ett par månader av aktivt jobb på fritiden att förbereda dig inför att skicka ut en offertförfrågan.
• Räkna med att du kommer att känna dig rörig och trött (även om du periodvis också blir överlycklig) under byggarbetet, liksom under första månaden när du kommit hem. Du kommer därför inte att tänka och agera lika rationellt under den perioden som du gör när du planerar i förväg (och du har alla dina saker och dig själv på plats).
• Vid en omfattande renovering, förbered dig på att skaffa en extralägenhet där du kan bo – med möjlighet till förlängning. Jobbet tar ofta dubbelt så lång tid som beräknat.
• Vid en omfattande renovering, förbered dig på att du kommer att behöva flytta ut alla dina möbler. Det innebär att du också måste räkna in flytt- och eventuella förvaringskostnader.
• Förbered dig på att kostnaderna kan bli högre än vad du planerat för ursprungligen. Tilläggsjobb (som ofta tillkommer) och materialkostnaderna (som du inte alltid själv kan styra över) fördyrar lätt. Ofta vill du kanske köpa några nya möbler efter renoveringen också, vilket också påverkar den slutliga kostnadsbilden.

Inför anbudsförfrågan
• Fundera på om du vill ha en totalentreprenör (som håller ihop alla jobb) eller om du vill handla upp separata hantverkstjänster. Fördelen med totalentreprenören är att hon eller han sköter allt det praktiska och alla förhandlingar under byggtiden, bl.a. med olika hantverkargrupper. Nackdelen är att det blir ett kommunikationsled till, vilket skapar utrymme för missförstånd. Totalentreprenören består ofta av en koordinator, en byggledare och en massa hantverkare. Det gäller främst att koordinator och byggledaren är sampratade. Byggledaren måste också vara skicklig på att ge instruktioner till hantverkarna, som periodvis ofta arbetar ensamma (och mer är utförare än kritiska problemlösare).
• Fundera på om du vill ha fast eller rörligt pris. Fördelen med fast pris är att du har bättre kontroll på slutkostnaden. Nackdelen är att kvaliteten kan påverkas eftersom priset blir mer styrande. Många hantverkare föredrar rörligt pris. Tänk på att det innebär att varje nytt moment som dyker upp under renoveringen, exempelvis om badrummet inte kan byggas som planerat, troligtvis drar nya kostnader, även om ni har gjort upp om en fast summa inom ramen för den rörliga. Gör därför upp om företaget eller du har skyldigheten att ta initiativet till att tala om att projektet kommer att bli dyrare än planerat.
• Tänk i funktioner hur du vill ha din lägenhet efter renoveringen. Hur ska flödet fungera, exv. när du jobbar i köket, tar en dusch eller använder belysningen i lägenheten, så att det blir enkelt för dig i vardagen? Ta gärna hjälp av en arkitekt.
• Fundera på hur du vill lägga upp renoveringen, framför allt om du vill renovera mycket. Antingen kan du renovera lite i taget (exv. ett rum åt gången) eller ta hela jobbet på en gång (exv. både grundlig renovering och badrum/kök). I det första fallet tar det oftast längre tid och blir dyrare (i slutändan), men du kan bo kvar hemma. I det andra fallet kräver det oftast att du har ersättningsbostad och flyttar ut dina saker.
• Räkna med före och under renoveringsprocessen att du måste ha frågat runt i bekantskapskretsen eller läst på om olika lösningar, standarder (googla) etc. Räkna med att du kommer att sakna värdefulla råd. Företaget kommer heller inte alltid att kontakta dig viktiga beslut, exv. ”jaså, ville du att vi skulle provmåla innan vi målade hela väggen?”.
• Rita upp så mycket som möjligt – i ordentlig skala, så att du ser hur det blir. Visualisera och beskriv hur det kommer att bli när det blir färdig. När hantverkarna väl sätter i gång, går det fort. Varje gång du då tvekar, har du en byggledare och ett par hantverkare som väntar på dig (och kostnader som tickar).
• Beskriv i detalj hur du vill att allt ska utföras. Skriv in över- och undermått på målningsrander (vid sockelmålning), handfat, speglar och lampknappar. (Även om det finns vissa standarder, är det inte säkert att de passar dig.) Skriv upp artikelnummer, materialval, storlek, färg/färgkod, matthetsgrad etc. på allt som firman eller du ska köpa in. Skriv hur många lager företaget ska måla på väggen. Ange vem som ska montera skåpen.
• Gå runt i affärer/surfa på nätet och se vad du behöver – även på detaljnivå, som belysning och kranar – och skriv upp vad det kostar. Även om du har möjlighet att få ROT-avdrag, så utgörs arbetskraftskostnaden (efter ROT och tilläggsjobb) ca 75 procent av totalkostnaden.
• Prata med byggfolk som kan och har möjlighet att ta sig tid när du tittar på material. Ta hellre ledigt från jobbet för att gå på en byggmarknad under en vardag än under en helg, då du mest möter oerfaret folk som inte har tid. Ställ så många öppna och ”okunniga” frågor som möjligt och be att fackkunniga lämnar förslag på lösningar. (Efter ett byggprojekt önskar du att du visste allt du vet då när du gjorde själva grundbeställningen.) Branschen är van vid pengar och månar inte alltid om dina, vilket gör att de exv. inte alltid tipsar att den kranen du valt inte fungerar till handfatet. (Då är alla förpackningar brutna och du kan inte lämna tillbaka grejerna.)
• Hör efter hur lång tid det tar att beställa olika saker. Leveranstiderna uppgår ofta till två veckor, men kan i vissa fall sträcka sig till sex eller åtta veckor (vid specialmått). Om det går, beställ så mycket du kan i förväg. Exempelvis har kanske kakelleverantören sommarstängt en månad (fastän plattan normalt sett finns i lager). Då får du snabbt tänka om (framför allt om badrumsrenoveringen ska börja om två veckor) eller ha en reservplan i bakfickan från början. En annan risk är att elektrikern får vänta, vilket påverkar alla andra hantverkarnas tidsplan, om spottarna till köket inte har kommit.
• Hör med byggföretagen vilka möjligheter du har att lämna material i retur. Exempelvis kan det vara några veckors bytestid på väggkakel (som ofta blir över) och då hinner du knappast lämna tillbaka det. (Det blir lätt liggande någon vecka från inköp till dess att det monteras och du har fullt upp med annat.) Visst golvmaterial, som natursten, går ofta inte alls att lämna tillbaka.
• Ställ i anbudsförfrågan krav på branschanslutning och auktorisation, framför allt när det gäller el- och VVS-jobb, samt att företaget har F-skattebevis och avtalsbevis. Hör med ditt försäkringsbolag vad som krävs under renoveringen för att dina försäkringsvillkor ska gälla. Ta eventuell tilläggsförsäkring för bostadsrätt (om du bor i en sådan), som bl.a. reglerar eventuella vattenskador mellan dig och föreningens försäkringar.
• Var tydlig med om moms och moms ska ingå i priset som anbudsgivarna lämnar, både när det gäller anbudet och tilläggsuppdrag.
• Klargör om du ska få del av de materialrabatter som ev. totalentreprenör respektive olika underentreprenörer får. Dessa kan vara omfattande. Kom också ihåg att större företag erbjuds mer rabatt än små, vilket även gäller underentreprenörer.
• Lägg gärna in slutstädning i anbudsförfrågan. När jobbet är gjort har du damm överallt i bostaden och har inte ork att städa.
• Ange när i tiden som du vill ha jobbet genomfört.
• Begär in anbud på renoveringen från fem-tio företag. Många företag hör inte av sig. Vissa företag vill inte skriva kontrakt utan följer hellre anbudsförfrågan rakt av, vilket lätt blir kostnadsdrivande och skapar utrymme för missförstånd. Gå hellre på rekommendationer från vänner och bekanta än de anbudstjänster som finns på nätet, exv. dorunner.se.
• Nedan kan du få tips på sådant som du bör ange och precisera i en anbudsförfrågan:

Allmänt – att tänka på
• Tak. Har du problem med sprickor? Det finns material som binder sprickorna och kan läggas in innan målning.
• Väggar. Vill du ha målat eller tapet? Fondvägg eller en jämn färg i rummet? Om målat, vilken struktur på väggen vill du ha? Vilken matthet på färgen? Vill du ha grundat, spacklat, slipat och/eller målat? Hur många lager färg?
• Snickerier. Blankheten på färgen. Vill du ha dörrar, lister och/eller fönster slipade, grundade, spacklade och/eller målade? Om fönster, vilka delar av dem? Vilket ansvar är ditt respektive föreningens (om du bor i bostadsrätt) framgår av bostadsrättslagen respektive föreningens stadgar. Hur många lager färg vill du ha?
• Fönster. Ska du renovera/byta fönster? Om renovering, ska du byta innerruta eller ha extra ruta? Om nya, behöver du även nya karmar?
• Målning. Behöver du annat än trä målat, som element?
• Golv. Vill du ha befintliga golv slipade eller på annat sätt behandlade? Om du vill ha dem behandlade hur; vax, olja eller lack? Vilken matthet? Ska golvet innehålla pigment, vilken färg och mättnadsgrad (svagt/starkt)? Kantlister för att ta bort glipa mellan golv och vägglist? Har du springor i trägolv? Ska de fyllas, med vilken färg? Vill du ha nya golv? Ta ställning till material, tjocklek, färgnyans och ev. mönsterläggning.
• Snickarjobb. Behöver du nya luckor, specialbeställda skåp, nya lister etc.? Om du inte är van att anlita snickare, kan du få möjligheter till nya och bättre lösningar.
• Ventilation. Vilken typ av ventilation har din fastighet? Påverkas den av exv. fönsterrenovering och/eller annan tätning (fönster/dörr)? Vilken typ av ventilation ska/bör du ha i badrum och kök om dessa renoveras? Hör ev. med styrelsen om du bor i bostadsrätt.

El – att tänka på
• Känner du dig osäker på vilken armatur du ska ha och hur mycket ljus den ger? Vill du ha bättre ljussättning i olika delar av huset/lägenheten. Många belysningsföretag har en ljusdesigner/-planerare, som du med fördel kan använda dig av. Sådant jobb hittar du få elektriker som kan.
• Fundera på om du vill byta din ojordade el (om du har sådan) till jordad och jordfelsbrytare. Här finns både säkerhets- och försäkringsskäl. Ett sådant arbete är dock både omfattande och kostnadskrävande.
• Om du har enfas, vill du kanske byta till trefas (vilket då också kräver särskild trefasmatning). Trefas krävs om du har elspis. Du får också en jämnare belastning på elnätet.
• Vill du ha utanpåliggande el/fiberkablar eller fälla in i väggen? Ska elen fällas in, behövs både spårare och elektriker. Då behöver du också noggrant tänka igenom all el innan för att slippa tilläggsbeställningar – med utanpåliggande el.
• Tänk igenom både ”vanlig” el och elektriska dragningar till exempelvis dator, tv och telefon. Ska du ha trådlöst, kanske du vill ha en router och telefonjack vid entrén som enda ingång. Tänk då igenom behov av andra uttag. Exempelvis vill du kanske ha den fasta telefonen i ett annat rum, vilket kräver både jack och eluttag. Vill du ha tv:n trådlös, kräver den trådlösa anslutningen ett eluttag vid tv:n. Vill du ha vanligt tv-uttag, ange detta. – Kom ihåg att ta diskussionerna om jack och router med Telia.
• Ethernet-uttag (datoruttag) kan vara ett många gånger bättre alternativ än trådlöst. Diskutera igenom för- och nackdelar med en fackman.
• Många hus ansluter sig till fiberlösningar, vilket ger ökad överföringshastighet och –kapacitet. Fundera på om du vill göra särskilda dragningar i din bostad.
• Kanske vill du ha funktionsbelysning, exv. ljussättning (på särskild knapp) ”när jag kommer hem”, ”när jag lagar mat” etc. Med en knapptryckning kan du släcka all belysning i hela bostaden. Lösningen är relativt ny och kostsam, men blir säkert standard i var persons hem så småningom.
• Hur många uttag behöver du i varje rum? Vilka apparater behöver strömförsörjning? Om du väljer trådlös lösning, kan det påverka behovet av uttag.
• Vill du ha belysning i skåp och garderober? Precisera.
• Vill du ha switchknapp eller dimmer till belysningen? Ska du ha flera knappar, exv. en till kökslampan och en till spottarna i kökstaket, eller ska all el gå på samma knapp? Framför allt i mindre utrymmen finns fördel med en knapp.
• Vilken höjd ska du ha på dina eluttag och hur långt från väggen ska de vara? Ange exakt (eller tejpa upp). Om du exempelvis använder fönen i hallen, kan det vara skönt att ha ett uttag i ståhöjd.
• Fundera på höjden på tekniska apparater i badrummet. Vilken höjd vill du ha på handdukstorken? Tänk på att det ska kännas enkelt att hänga upp handdukarna.
• Fundera på höjden på lampknapparna i bostaden. Sätt dessa på en höjd som känns enkel och naturlig att komma åt. Tänk på att exempelvis den mixade knappen till belysning och golvvärme i badrummet ofta har temperaturangivaren under lampknappen. Hamnar den på fel höjd, slår du till temperaturangivaren varenda gång du ska tända belysningen.
• Fundera på elelement, om du har sådana. Ska du ha vanliga elelement eller oljeburna? Ska de vara 230 eller 400 W? Ska elementen vara anslutna direkt till eluttaget eller ska de ha separat kontakt? Stämmer höjd och bredd på elementet med dina utrymmen? Kontrollera vilket sammanlagt wattal som behövs för att värma bostaden, exv. via riktvärden för watt/kubikmeter luft (finns exv. på Wösabs hemsida). Kolla säkerhetsavstånd till vägg och golv. Se till att elementen inte hamnar för nära textilier, som gardiner.
• Mycket av materialkostnaderna för eljobbet läggs in i väggen, men syns likväl i slutfakturan (lätt att bortse från/”glömma bort” annars).

Hall – att tänka på
• Vill du ha klinkers och ev. golvvärme? Vilken typ av klinkers? Vilken fog? Annat typ av golv? Tänk på att det ofta blir blött på golvet, vilket gör vattenkänsliga golv (som oljat trä) mindre lämpliga.
• Hur vill du förvara kläder och skor? Räcker vanliga hatthyllor och skoställ? Vill du ha hjälp av snickare? Det underlättar att ljussätta garderoben, exv. med en belysning som automatiskt tänds och släcks när dörren öppnas respektive stängs.
• Har du behov av andra förvar, exv. hyllor och skåp? Separata eller inbyggda?

Kök – att tänka på
• Be förslagsvis en arkitekt kika på din köksritning. Fundera på vilket arbetsflöde du vill ha i köket. Se gärna till att kylskåp, spis, arbetsyta och diskbänk hänger ihop som du arbetar i köket. Snåla inte med arbetsyta. Du bör kontrollera att skåp, lådor och dörrar inte krockar med varandra om/när de öppnas. Fundera på om du vill ha skåp/kylskåp höger- eller vänsterhängda.
• Fundera på golv. Ska du byta golv eller ev. slipa om befintligt trägolv? Om du ska ha stengolv, kan du behöva värmeslingor. Tänk också på att glas och porslin lätt slås sönder mot ett hårt golv. Om du ska byta golv är det lättare att göra innan du sätter skåpen på plats.
• Ska du ha el- eller gasspis? Tänk på att köksskåpet/fläkten ska sitta 60 cm ovanför spisen om du har gas. Annars behöver de bara sitta 50 cm ovanför spisen om du har el. Om du ska ha gasspis, vill du både ha gashäll och gasugn? Hur många plattor är du i behov av? Ska det vara anpassat för stadsgas eller gasol?
• Fundera på höjd på bänkar och skåp. Standard på bänkar är 90 cm, men känn efter om höjden fungerar för dig.
• Fundera på handtag till skåpen. Vill du ha knoppar eller greppbara handtag? Eller vill du göra hål i skåpdörrarna och öppna genom att sticka in fingret? Många skåp har också en lucka som går nedanför skåpets nedre kant, vilket gör att du kan öppna det utan vare sig handtag eller hål.

Badrum – att tänka på
• När du väljer kakel och klinker, prata med hantverkarna vilka mått de vill ha på materialet. Stora plattor är svårare att sätta än mindre. Tjockare plattor är jobbigare att borra i än tunna. Välj nyans och bredd på kakelfog. Ska nedersta kakelraden på väggen vara i väggkakel eller golvklinker?
• Ska du ha klinker eller plastmatta på golvet? Klinker kräver värmeslingor, vilket du behöver specificera i anbudsförfrågan.
• Vilken belysning och annan el ska du ha? Ta förslagsvis in en ljusdesigner/-planerare, som kan hjälpa dig att hitta en bra kombination av vanlig takbelysning, väggbelysning och/eller spottar. Kanske vill du ha ett eluttag för elektriska apparater. Att sätta in eluttag eller extrabelysning i efterhand är svårt eftersom eldragningarna ofta sker bakom kaklet.
• Ska du ha en toalett som står på golvet eller en vägghängd? Vilken modell och hur många spolknappar (hel och ev. halv) ska du ha? Vilken höjd på toaletten? Ska du ha mjuk eller hård sits? Vilken färg?
• Fundera på storlek på handfat. Ett mindre handfat tar självklart mindre plats, men kan också innebära att du får mer vatten på golvet när du tvättar dig. Fundera sedan på vilken höjd du vill ha på handfatet. Mät på jämnstort handfat som känns bekvämt att tvätta sig i. Standard är 85-90 cm (även om ofta 85 nämns i byggmåtten). Känn efter hur det känns att fiktivt tvätta dig i handfatet när du står på byggmarknaden. Fundera på om du vill ha en plugg i handfatet som du reglerar via spak eller inte. Den nyare lösningen (utan spak) gör det lättare att göra rent handfatet, men är aningen dyrare.
• Välj en kran som passar till handfatet. Höjden på kranen är särskilt viktig om du väljer ett mindre handfat, som ofta är grundare. Till ett mindre handfat kan en smäckrare och högre kran passa bra.
• Vilket material vill du ha på rören till och koppen under handfatet? De smalare rören är normalt sett kromade, men de tjockare kan antingen vara i kromfärgad plast eller vit plast. Kromfärgad plast är ofta snyggt inledningsvis, men kan slitas med åren och den underliggande, vita plasten bakom komma fram.
• Fundera på bredd och höjd när du väljer spegel. Ska du köpa en färdig spegel med infällt ljus och kanske infälld kontakt? Ska du specialbeställa en spegel hos glasmästare och ha separat belysning till? Nu finns även sminkspegel med infälld belysning om du vill ha sådan till.
• Fundera på bredd och höjd när du väljer spegelbelysning. Bör belysningen komma ovanifrån eller från sidan? Vilket är det lägsta och högsta måttet som spegeln bör ha för dina behov? Vilket avstånd vill du ha mellan spegel och handfat?
• Ska du ha duschstång och draperi eller duschvägg/-hörna? En stängbar duschvägg kräver exakt passning. Byggbara profiler är billigare och kräver kortare leveranstid, men de måttbeställda snyggare. Du kan ha dörrar som skjuts åt sidan eller öppnas inåt. Tänk på att det ska vara lätt för dig att komma in/ut ur duschen samt att röra dig i duschen. Ställ dig i ett duschutrymme och duscha fiktivt för att se vilken utrymme du behöver. Fundera på om du ska ha klart eller frostat glas. Klart glas är billigare och gör att rummet ser större ut, men kräver att du ständigt håller efter kalkfläckar.
• Hur vill du ha din dusch – med duschstång, duschhandtag, blandare? Kommer rören uppifrån taket eller nerifrån golvet? Vilken diameter ska du ha på rören (mäts i cc)? Hör med hantverkarna om du gör beställningen till butiken.
• Hur vill du att golvbrunnen ska se ut? Som ett klassiskt hål eller som en ränna? Plast eller metall? Fyrkantig eller rund? Välj själv eftersom det finns fler (och fulare) sorter än du tror när du väl ser dem på plats.
• Ska du ha handdukstork? Hur många watt behöver du? Handdukstork finns både som helt väggfast och väggfast i ena ändan, men då svängbart. Det finns även så kallade mindre utrymmeskrävande torkpinnar. Tänk då på att de har ordentlig torkeffekt. Fundera på vilken höjd du vill ha handdukstorken, så att du lätt kan hänga upp och ta ner din handduk.
• Ska du ha badrumsskåp eller hyllor? Vilken höjd, bredd och djup på skåpet? Vilket material? Se till att du köper ett skåp som tål våtrum. Flera mindre skåp på varandra är en möjlighet om du inte hittar något större skåp som passar i mått. Vilken höjd ska du ha på skåpen? Fundera på linjerna i badrummet, så att det blir snyggt ihop med exempelvis spegelns höjd. Behöver skåpen handtag eller inte? Ska dörrarna höger- eller vänsterhängas? Ska du ha in en kontakt i eller utanför skåpet för exv. elektrisk tandborste, rakapparat eller hårfön?
• Vilka tillbehör ska du ha och vilken höjd på dem ska du ha? Handdukshängare, tandborsthållare, toalettborsthållare på väggen, hyllor, tvålkopp/hållare för flytande tvål, avställningshylla i duschen etc. Dessa saker bör du ha köpt in och hittat placering för innan hantverkarna sätter igång. Försök att få hantverkarna att borra så få hål som möjligt i kaklet/väggen för att minska risken för fuktskada. Var i så fall noggrann med att hantverkarna fyller hålen med silikon (hör med ditt försäkringsbolag att de accepterar endast silikon utan förborrning). Hyllor och hängare går oftast att klistra upp på väggen nu för tiden, vilket är att rekommendera.
• Vilken metall/färg på krokar etc. vill du ha i badrummet; guld- eller silveraktig eller vit? Vilken ton på metallen vill du ha, exv. mässing eller oxid? Kromat eller frostat/borstat? Ofta snyggt att ha genomgående stil.

När du har fått in anbud
• Se till att du får in anbud av minst två seriösa anbudsgivare. Ta ordentliga diskussioner om anbuden med anbudsgivarna på plats i din bostad. Det är inte bara priset som avgör. Minst lika viktigt (om inte viktigare) är att kommunikationen fungerar och att anbudsgivaren känns seriös. Ställ dig frågor som:
- Svarade företaget i tid på anbudet?
- Kom representanten i tid till första mötet?
- Ringer hon eller han som utlovat?
- Verkar det vara en lösningsinriktad person?
- Verkar det vara en person som finns kvar när ni inte är överens, för det gör det alltid under ett byggprojekt?
• Försök undvik att lyssna på budskap som att ”den här entreprenören ligger bra i pris, det tycker alla hans kunder”. Även om det känns ärligt just då, behöver det inte stämma när slutbetalningen väl ska ske.
• Försäkra dig om vilken typ av kommunikation du ska ha med företaget, framför allt om du träffar flera representanter. Se till att du får en ingång till företaget som är med dig under hela tiden för renoveringen, ända fram till dess slutfakturan är betald. Förhör dig om företaget avser lösa frågor, inklusive ev. ändringar/tillägg i avtalet, mellan de olika representanterna.
• Var tydlig på att visa din osäkerhet när du går igenom anbudet med byggledaren/koordinatorn om du inte vet hur någonting fungerar eller vill ha tips på alternativa lösningar. Detta är din främsta – och egentligen enda – chans till en sådan diskussion under byggtiden. Byggbranschen fungerar främst så att den svarar på frågor än att hjälper dig med råd och tips inför ett beslut, framför allt om du själv redan har lämnat förslag på en lösning. Detta blir särskilt tydligt när renoveringen har dragit igång.
• Begär referenser och hör med minst två till varje anbudsgivare.

När du har beslutat dig för en entreprenör
• Gå noggrant igenom den slutliga offerten med byggledaren i bostaden, en gång till, punkt för punkt. Se till att både hon eller han och du själv har gott om tid på er. Flagga för de osäkerheter du känner i stället för att tänka ”det löser sig” eller ”det är för smått för att fråga om”. Var inte rädd för att vara besvärlig och avsluta inte diskussionen förrän du har lyckats beskriva hur du vill ha det.
• Vid denna genomgång har du din chans att ställa frågor om ”smartare lösningar”, både vad gäller stora och små frågor, för nu är byggledaren på plats. (Hon eller han är en jäktad person som du sedan inte ser mer än en kvart åt gången.) Koordinatorn, som du har huvudkontakten med vid en totalentreprenad, är ofta inte fackman.
• Låt en oberoende fackman göra undersökningar. Avser du exempelvis riva en vägg i badrummet, ta in en oberoende fackman för att avgöra om väggen går att riva. Låter du byggfirman göra den bedömningen, säger de ofta ”ja” om de vill ha jobbet. När de väl ska börja riva, kan det visa sig att det inte alls går. Då står du plötsligt inför en helt annan prisbild och tvingas till att snabbt hitta nya lösningar eftersom hantverkarna är inbokade och väntar.
• Skriv ner allt som sägs vid genomgången och lägg – vid behov – in i avtalet, som du skickar över för underskrift. Lämna så lite som möjligt öppet i avtalet, exv. ”Byt ut stenplattan under kylen mot annat underlag, förslagsvis trä” eller ”Bättre belysning i hallen”. Sådana formuleringar bäddar lätt för missförstånd, vilket ofta märks vid både utförande och slutbetalning.
• Kom överens om vem (företaget eller du) som köper in och hämtar materialet (färg, kakel etc.). Företaget har oftast rabatter om de beställer och bil när de hämtar.
• Använd dig av ett standardiserat formulär som underlag när du sluter avtal. Förslagsvis kan du använda dig av Konsumentverkets hantverkarformulär, som du hittar på verkets hemsida.
• Var tydlig med om moms och material ska ingå i priset. Gör även upp från början om moms och material ska ingå i tilläggsjobb, eftersom sådana oftast tillkommer. Enligt lagen ingår moms i priset om företaget inte sagt annat, men branschens starka sida är oftast inte att läsa lagen.
• Skriv in betalningsplan, tidsplan och eventuellt vite vid försening. Var dock beredd på att det kommer att göras avsteg från den under renoveringstiden. Var tydlig om du avser slutbetala för grundavtalet innan du har fått in fakturorna för tilläggsjobben. Tilläggsjobben kan bli betydligt dyrare än vad du har tänkt dig – och då har du inte mycket att förhandla om.
• Var tydlig vem du sluter avtal, både grund- och tilläggsavtal, med. Tar du in en totalentreprenör, har du oftast en koordinator och en byggledare. Koordinatorn har du mest kontakt med och han vill sälja på dig alla möjliga jobb under byggtiden, vilket låter både billigt och bra. Däremot är det ofta byggledaren som du formellt har slutit avtalet med – och som du ska betala till i slutänden. Är dessa inte överens, står du i mitten.
• Beslutar ni om ett tilläggsjobb (vilket lätt sker på telefon på väg till jobbet), skriv omgående ett mejl till företaget som du kontrakterat, där du skriver ner vad ni har kommit överens om. Oftast får du ingen bekräftelse på dina mejl från företaget, så gör innan upp om att exv. ”hör du inget, så är det innehållet i ditt mejl som gäller”. Begär kvittens på mejlet. Be också att få en särskild träff – på plats – med byggledaren och den som ska utföra jobbet om det blir aktuellt med ett större tilläggsjobb. Annars blir det lätt problem när jobbet ska göras – och fakturan betalas.
• Ange både din bostadsadress och adressen där du kommer att bo under renoveringen (om du behöver flytta ut från bostaden) i avtalet. Annars missar du lätt en fakturering eller så försenas den eftersom den måste eftersändas.
• Sätt ett slutdatum för när du vill ha avtalet påskrivet. Ofta drar det ut på tiden, men ett opåskrivet kontrakt är till nackdel för både företaget och dig.
• Kom ihåg att byggbranschen är mer benägen till muntliga avtal än skriftliga, vilket gör att missförstånd lätt uppstår (vilket försvårar i processen kring slutbetalningen).
• Huvuddelen av jobbet görs upp på telefon. Bekräftelser på SMS är dock svåra att bevisa om ni blir oense.
• Fundera på om du ska ha någon extern som slutbesiktigar arbetet när det är genomfört. Se förslagsvis till att få med en sådan person redan nu.
• Se till att det finns extratoalett (och vatten) för hantverkarna om du ska renovera badrummet (och kök). Kanske behöver de också en spis, så att de kan laga lunch under byggtiden.

Inför ev. utflytt från bostaden
• Flyttfirmorna erbjuder ofta flyttkartonger, så undvik att köpa. Ta skriftlig bekräftelse på när möblerna ska köras ut respektive tillbaka.
• Provmåla själv de kulörer som du vill ha på väggarna innan jobbet drar igång. De små färgprover i papper som du får i målarbutikerna ger inte alltid en tydlig hint om vilket färgintryck du får på väggarna. Det kan ta sin tid att hitta rätt nyans.
• Eftersänd din tidning och post. Eftersom jobbet ofta blir försenat, räkna med många förlängningar av eftersändningen (och avtalet med flyttfirman, se tidigare punkt). På slutet är det nästan lättare att komma överens om att posten läggs på någon speciell plats. (Kom ihåg att hela lägenheten ofta är upp och nervänd, så att hitta denna plats kräver viss eftertanke. Hantverkare kommer och går, så räkna med att du kanske missar något.)
• Skaffa dig en bärbar dator och mobilt bredband. På kvällarna kommer du att behöva leta rätt på nya grejer på nätet eftersom de som du har planerat inte passar, då ursprungslösningen kanske inte fungerade. Du kommer också att behöva hålla kontakt med dina vänner och allt annat som följer med att ha en dator i hemmet. Att då låna någon annans kan bli påfrestande för båda parter.

Under arbetets gång
• Förbered dig på att du sällan i förväg vet vilka beslut du kommer att behöva ta under arbetets gång, exv. ”I nästa vecka sätter vi upp spegel och handfat i badrummet. Då behöver du kunna svara eller ha tänkt på följande…” Räkna i stället med att du får ett samtal (i bästa fall) – och ofta under arbetstid – när hantverkaren väl står där. Då måste du bestämma dig på en gång, sällan med möjlighet till vägledning och lämpliga alternativ.
• Räkna inte vid renoveringsstarten med att ”nu kan jag slappna av, nu har projektledaren tagit över”. Det är nu som jobbet börjar för din del.
• Kom ihåg att det går fort att riva, men att det tar tid att göra grundarbetet. När slutarbetet görs, går det oftast fort igen. Under grundarbetet är det lätt att tappa fokus, , men då görs egentligen det viktigaste jobbet.
• Besök din bostad åtminstone var tredje dag (oftast blir det kvällstid). Syna att allt går enligt avtalet, som du bör bära med dig under hela byggtiden. Efteråt varje genomsyn behöver du ringa hantverkaren och ställa öppna frågor; ”Hur går det med det och det? Har ni tänkt på det och det?” Framför allt i början är det svårt eftersom lägenheten, vid en omfattande renovering, är omöjlig att känna igen sig i. Samtidigt är det då eventuella oklarheter måste rättas till eftersom viss infrastruktur, som eljobb, nästan är omöjliga att rätta till efteråt om det ska bli snygga.
• Räkna med att din ursprungsplan för renoveringen kanske inte fungerar. Kanske går det inte att riva nischen vid toaletten, vilket badrumsritningen vilar på. Då behöver du snabbt skaffa dig möjlighet att rita och planera om badrummet, vilket kan påverka placering och val av handfat, toalett, belysning etc. Då är det bra om det går att byta de grejer som du redan har köpt in, ta in belysningsdesignern igen osv.
• När väggytor är klara i kök och badrum, tejpa upp allt som du vill ha på plats, som höjd, bredd etc. på handfat/diskho, skåp, lampa, ev. spegel etc. På så sätt minimerar du risken för missförstånd.
• Bestäm er (byggledaren/koordinatorn och du) för hur ni hanterar ändrade planer under arbetets gång. Helt plötsligt upptäcker du kanske att färgen eller den skåpslösning du valt känts helt fel fastän hantverkarna har följt avtalet. Du behöver då ta ett nytt beslut, oftast under press. Ni behöver då ha fungerande strategier för hur du hanterar detta eftersom det påverkar exv. hur ni har avtalat kring kostnader, materialanvändningen och tidsplaneringen.
• Fråga hellre en gång för mycket vad saker och ting kostar. Det är lätt att tänka; ”det där ingår nog i avtalet” eller ”De verkar så schyssta, så de tar nog inte betalt för det där lilla extra”. Så fungerar det inte.
• Ändrar du dina egna planer under arbetets gång (i det du själv kan påverka), exv. ”jag vill hellre köpa den här spegeln i badrummet än den som jag har planerat för”, rita då upp väggar och annan planering på nytt igen. Det är först då du upptäcker om din nya, ”smarta” idé fungerar.
• När ni blir oense (för det blir man), försök att jämka och ta det med (viss) humor/distans. Många beslut ska tas på kort tid, vilket bäddar för missförstånd. Ring upp och ta diskussionen i stället för att sticka huvudet i sanden. Be om ursäkt efteråt om du sagt något förfluget/obetänksamt.

När jobbet är klart
• När du flyttar hem igen (om du har bott på annan plats under byggtiden) är jobbet oftast inte riktigt klart. Gå runt i lägenheten och kika att allt är gjort enligt avtalet. Skriv upp på listor och bocka av.
• Förbered dig på att du kommer att bo i packlåda ett tag. Exempelvis kanske det tar längre tid att skaffa den nya bokhylla du tänkt dig efter flytten. Under tiden står allt nerpackat i kartonger.
• Förbered dig på det ofta känns lite segt att få slutgrejerna på plats. Någon list ska rättas till, en sista lampa monteras etc. Nu har hantverkarna oftast börjat på ett nytt jobb och har inte lika mycket tid för dig.
• Se till att du kan få hjälp att montera upp skåp, borra fast gardinstänger, sätta upp tavlor etc. igen om du inte är så händig. – Vänta gärna ett tag för att känna in om du verkligen vill ha kvar samma grejer och på samma plats som innan renoveringen.
• Se till att fakturan för slutbetalningen kommer hem till dig (och inte till din tillfälliga bostad). Den kommer oftast någon månad efter att du har flyttat hem igen (om du har småjobb som ska slutföras). Slutfakturan måste betalas inom kalenderåret om du ska få ut ROT.
• Lova inte dina kompisar för tidigt att du ska ha inflyttningsfest. Vänta gärna tre månader efter att du har flyttat hem (om du har gjort ett större jobb).
• Njut av din fräscha bostad!

Läs även Konsumentverkets tips

Så ung - och redan så förstörd

2010-11-13T11:19:00.000-08:00

Soffan i vardagsrummet känns inte som vanligt att sitta i. Obehaget av vad som eventuellt håller på att hända med den unga generationen skaver i ryggraden efter att ha sett första avsnittet av Ung och bortskämd. Visst har SVT säkert tagit ut extrema kandidater till sin serie om unga människor mellan 18-24 år, som har full service och finansiering hemifrån. Ändå känns det som att någonting har hänt med samhällsklimatet sedan jag var i den ålder, dvs. i mitten på 1980-talet.

Ungdomarna i serien är generellt oerhört jag- och individcentrerade. Det viktigaste för dem verkar vara utseendet, hygienen och att de får göra vad de själva tycker är roligt. Visserligen känns det uppmuntrande att de får möjlighet att utvecklas och bejaka sin lust till livet. Samtidigt blir känslan av plikt och ställa upp för andra klart underordnad. Föräldrarna, som man också får träffa i programmet, är också en märklig blandning av empati, som känner in och känner av sina barns behov i varje enskild stund, och gränslöshet mot sig själva. Föräldrarnas egna behov och önskemål verkar inte vara viktigt för dem - utan de lever enkomt för och genom sina barn.

I programmet får du se ungdomar som säger att de vill ta livet av sig när vattnet i huset, där de bor tillsammans under programtiden, tar slut efter en dag. (Vattenbristen varar i högst ett dygn.) Tjejerna kan då absolut inte tänka sig att kissa utomhus. Att inte kunna duscha varje dag - och antagligen flera gånger varje dag - verkar vara en katastrof för dessa ungdomar. De har heller ingen koll hur man sparar vatten när man diskar - för de har aldrig diskat. På så sätt har vattnet i villan tagit slut.

Värre är nästan att se när de ska arbeta. Första dagen hamnar de på en köttfabrik, där de dels ska skjuta iväg nystyckade kroppar till nästa arbetspass, där kropparna ska skäras upp till mindre delar, dels köra iväg pallar med nyskivat kött till åkarna, som ska köra ut dem till butiken. Ungdomarna går leker, fikar och annat för att slippa jobba. En del vill heller inte arbeta för att de är "djurvänner". Samtidigt protesterar ingen av dem under första middagen när de äter köttfärssås. Någon drar efteråt slutsatsen att "jag ska i alla fall inte jobba på slakteri". Bara en tänker att hon har lärt sig något om livet och hur andra har det.

Själv blir jag bara förbannad av att se eländet. Kavla upp ärmarna, ungjävlar, och jobba! Lite svett under armarna och skit under naglarna har väl ingen dött av (och, tjejerna, klipp för fasen av er de där gräsligt långa naglarna som ni inte kan arbeta i). Jag tänker tillbaka på min egen ungdomstid och känner mig främmande. I deras ålder hade jag både torkat kiss, arbetat i skogen och sovit i tält.

Och vad ska hända med miljön med sådana ungdomar? De slösar på vatten, värme, smink; ja, "you name it". Mamma och pappa skjutsar dem över allt, så bilåkandet slår i höjden.

Samtidigt kan man inte döma ungdomarna. När man hör föräldrarna i serien, förstår man varför deras barn aldrig har lyft ett finger. En mamma kör sex mil enkel väg varje morgon för att ge sitt lilla smycke (eller vad hon nu hette) frukost vid tolvtiden, då den lilla ungdomen äntligen har orkat masa sig upp. Ett annan föräldrapar sätter sig - trots kostsamma renoveringar - i skuld med 100 000 kronor för att sonen ska få en ny motorcykel (förutom allt annat han får av dem).

Hur har samhället kunnat utvecklas åt det här hållet? De här ungdomarna borde vara födda strax före eller mitt under lågkonjunkturen i början på 1990-talet. En tid då många blev arbetslösa och hade ont om pengar. Kan den bristen ha skapat dessa föräldrar, som har velat kompensera barnen för en tuff start i livet? Eller är det min generations barn som har blivit sådana? Inte var vi så bortklemade (även om min föräldrageneration tycker så), så det har jag svårt att tänka mig.

Någon nämner skraplotterna och plastkorten. Ungdomarna drömmer om att skrapa sig till fri tid på 25 år i stället för att arbeta. Plastkorten ger en falsk känsla av att det alltid finns pengar, ungefär som Särimners gris som åts varje kväll och blev pånyttfödd varje natt. Härom kvällen såg jag Vanita i Lyxfällan, som skaffat sig skulder på 180 000 kronor under nio månader genom sitt plastkort som täckte både dyra kläder, ett ymnigt festande, mat och hyra. Varför skulle hon jobba med något tråkigt och "oglammigt" jobb när hon hade sitt plastkort och bara kunde byta bank när kortet var tomt?

Kan ungdomarnas föräldrarna ha arbetat för mycket när barnen varit små, haft dåligt samvete och kompenserat barnen genom att curla dem? Ungdomarna har kanske fått för lite vuxenkontakt genom att gå på dagis från tidig ålder. Det skulle ha kunna ge dem en brist på närhet och att bli "sedda", som har kompenserats av en falsk självkänsla, där utseende ersätts av ett riktigt egenvärde. Eller är det att psykologisera för hårt?

Tes och antites behövs alltid för att nå en syntes. Är det här svaret på för hårt uppfostrade, nu vuxna barn, som nu vill befria sin egen avkomma genom att hålla dem i kronisk barndom? Hoppas för Guds skull att vi framöver kan uppfostra barn med medkänsla, men att vi samtidigt hjälper dem till ett vuxet liv och ett vuxet beteende.

Vad ska en p-vakt tåla?

2010-02-13T01:32:00.000-08:00

Av Sydsvenskan framgår att en kvinna som p-vakt har fått tåla hårda tillmälen från en uppretad man som fått en p-bot. Hon har både tagit ett grepp om halsen och att få höra att hon skulle jagas till "döddagar". Mannen har också sagt att "du ska få suga min kuk". (Trodde inte vissa män såg det som ett straff, men nu vet jag bättre.)

I Malmö tingrätt har mannen dömts till böter och villkorlig dom. Däremot har kvinnan inte fått rätt till skadeståndsersättning. Enligt rådmannen får en p-vakt helt enkelt tåla mer än andra, "Det ligger helt enkelt i att deras arbetsuppgift ligger åtgärder som kan göra folk upprörda".

Ett sådant resonemang är befängt. Det skulle i så fall innebära att socialsekreterare, personal på Försäkringskassan och dörrvakter skulle få tåla mer därför att de kan ge människor negativa besked. Varje människa, även de som drabbas av misshagligheter, är skyldig att lära sig att ta ansvar för sig själv och sina handlingar. Öppnar samhället för att andra ska behöva stå för deras brist på impulskontroll, är det inne på fel väg.

Inom andra områden har man dragit man tagit till sig det personliga ansvaret. I våldtäktsmål resonerar man så (även om en del kvinnor fortfarande far illa i domstolsförhandlingar) att en upphetsad man måste kunna hålla i sig om kvinnan inte är med på noterna. Hon ska kunna få gå lättklädd utan att slippa påhopp. Ansvaret är hans att styra sin impulskontroll, inte hennes att motverka risken för att han drabbas av impulskontroll. I andra länder, som Saudiarabien och Afghanistan, resonerar man annorlunda. Där måste kvinnan täcka sin kropp för att mannen inte ska falla för frestelsen. Sverige har här tagit en sund väg för att stärka det egna ansvaret.

Arbetsmiljöbrott, som att ge sig på en p-vakt som gör sitt jobb, kan aldrig legitimeras. Hoppas därför att tingsrättens domen överprövas. Mannen som tappade impulskontrollen när han fick en p-bot får inte belönas för att ha brustit i ansvar och respekt mot en annan människa.

Pernod Ricard bäst på krogen

2009-09-13T10:56:00.000-07:00

Mitt sökande efter ekologiskt vin och öl på krogen har fortsatt. Det är lättare att få tag i ekologiskt vin och öl än för ett år sedan, men jag är fortfarande inte nöjd. För ett par veckor sedan var jag på Ekomässan i Älvsjö. Där fick jag tips på olika vin- och ölleverantörer till restauranger, som jag har kontaktat.

Svaret som gjorde mig gladast fick jag från Pernod Ricard. De gillar min målsättning att vilja äta och dricka ekologiskt på krogen. Samtidigt håller de med mig om att det inte finns så mycket att välja på när man letar efter ekologiska viner på krogen. Företaget säljer sju olika viner till restauranger och pubbar.

Spendrups Bryggeri hade inget konkret att erbjuda, men om de håller sina ambitioner för framtiden kan de bli lovande. De arbetar för närvarande med att förändra sin produktion för att kunna Krav-certifiera sina anläggningar i framtiden.

Carlsberg lämnade ett korrekt, men intetsägande svar. De erbjuder Falcon Ekologisk Premium Lager, 5,2 % på 33cl profilflaska, som förlanserades på Harry´s i Stockholm när det kom i början av februari.

Samtidigt får man ge dessa tre vin- och ölleverantörer en eloge. Övriga företag, som Primewine och Fondbergs, svarade inte ens. Det tyder på att dessa företag saknar ekologiska ambitioner på marknaden.

Övergrepp på pojkar - men inte flickor - okej

2009-07-25T01:41:00.000-07:00

Hälften av landstingen vägrar i dag att utföra omskärelse på pojkar, trots att de uppmanas att erbjuda ingreppen från den 1 oktober i år. Det framgår av dagens DN.

Har Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) verkligen fattat ett så omodernt beslut, blir min första fråga. Hur har ingreppet på pojkar, som ofta förknippas med både smärta och övergrepp, klarat att gå igenom det intressepolitiska beslutsmaskineriet? (Är inte detta snarare en fråga för riksdagspolitikerna?) Vem har legat bakom ett beslut om att hålla liv i gamla traditioner, som borde vara mogna att självdö i ett modernt samhälle? Det lukar påtryckningsgrupp lång väg.

Tjänstefel
Samtidigt undrar jag om man som tjänsteman - vilket läkarna borde betraktas som i detta sammanhang - får vägra att genomföra ett intressepolitiskt beslut. De läkare som nekar anser att ingreppet är stympande utan medicinsk grund. Egna bedömningar, trots att de baserar sig på yrkeskunskaper, brukar inte vara tillåtna när ett politiskt beslut väl är fattat.

När jag arbetade med jämställdhetsintegrering i Regeringskansliet upplevde jag att flera tjänstemän - och politiker - vägrade att hantera frågan eftersom de inte personligen stod bakom regeringsbeslutet i fråga. (Kanske mer på känslomässig än yrkesmässig grund, men ändå.) Det är inte acceptabelt att agera så i en demokrati. För att den ska fungera måste man verkställa besluten, vare sig man tycker om dem eller inte. Under tiden kan man arbeta fackligt eller skriva inlagor, men inte vägra i sin yrkesutövning. Annars får man sluta.

Kanske haltar min jämförelse. Jag är inte klar på reglerna när en politisk intresseorganisation, snarare än traditionell politisk beslutsorganisation, skickar ut en uppmaning. Får man då vägra som tjänsteman? Jag är tveksam, inte minst därför att politikerna i kommun- och landstingsfullmäktige utser ledamöterna till SKL:s kongress.

Ojämlikt mellan könen
Vidare undrar jag varför politikerna har bestämt att pojkar ska omskäras, men inte flickor. Ingreppen torde vara plågsamma och övergreppsbetonade för båda könen. Enligt artikeln vill man undvika köksbordskirurgi. Samtidigt vet man att flickor ofta skärs om med hjälp av glasbitar och vassa stenar. Är det mer okej?

Enligt artikeln menar Socialstyrelsen att omskärelse av pojkar är förenlig med FN:s barnkonvention. Ett förbud skulle vara en otillåten begränsning av religionsfriheten. Jag vet inte hur myndigheten ser på omskärelse av flickor i relation till barnkonventionen. Det grövsta ingreppet, när man tar bort både inre och yttre blygläppar och syr igen slidingången så att man endast klarar av att kissa, torde vara klart otillåtet. Däremot kanske det "mildaste" ingreppet, när man "endast" skär bort de inre blygläpparna, klara det? Desssutom anses väl omskärelse av flickor också vara en del av religionsfriheten.

I frågan om pojkars omskärelse har jag sällan stött på diskussionen om hur kvinnor upplever sex när dessa pojkar blivit män. När förhuden skärs bort, får ollonet en grövre hud och blir mindre glatt. Detta torde påverka såväl kvinnornas som männens sexupplevelse negativt.

Nya tider
I min värld är omskärelse av både flickor och pojkar en traditionell styggelse. En gång i tiden var pojkars omskärelse en hygienfråga. Nu för tiden tvättar sig människor regelbundet och i västvärlden finns ständigt tillgång till rent vatten. Rimliga skäl för att ha kvar traditionen för pojkar borde därför saknas. För flickor har traditionen inte ens haft en praktisk funktion - annat än att männen vill ha sexuell kontroll över sina kvinnor.

Min misstanke är att inflytelserika män med judisk tro har påverkat beslutet till pojkars omskärelse. (Det kan låta hemskt och intolerant, men jag tror ändå att det är så.) Än så länge har Sverige inte tillräckligt många inflytelserika män med muslimsk tro. Om så kommer att bli fallet, riskerar säkert också omskärelse av flickor att bli tillåtet. Vilket annat skäl kan vara rimligt för att dessa onödiga övergrepp fortsätter?

Samtidigt ställer jag mig fortfarande tveksam till att man som tjänsteman och läkare har rätt att neka ett ingrepp så länge det finns ett intressepolitiskt beslut bakom.

När tanke blir handling

2009-07-04T07:55:00.000-07:00

För ett par år sedan blev jag tillfrågad av Funkaportalen, som handlar om funktionshinder, om jag ville skriva krönikor. Efter viss tvekan tackade jag ja. Att diskutera funktionshinder är både spännande och utvecklande, men också krävande och självprövande.

Min första krönika skrev jag för två år sedan. Den hette "Satsa på rullstolsburna modeller, H&M" och handlar om att funktionshindrade behöver synas i det offentliga rummet. Efter en månad hörde tidningen Assistans av sig och ville publicera krönikan. Jag blev smickrad och svarade omedelbart ja. Därefter har ibland funderat på om någon lät sig inspireras av krönikan, vilket var min förhoppning.

Den 2 juli i år kunde jag läsa i DN att Funkisbyrån drar igång en agentur för fotomodeller med olika slags funktionsnedsättningar. Föreningen Jag, som arbetar med assistans, driver byrån. Känslan var härlig att idén i min krönika nu har förverkligats. Kanske har inte just jag bidragit, det spelar egentligen inte så stor roll. Tankarna finns ändå i tiden. Men om jag har det, vore det kul. Jag tror på skrivandets kraft och vill gärna förändra samhället genom ord.

Framför allt tilltalas jag av idén att personer med funktionsnedsättning förhoppningsvis nu på ett naturligt sätt kommer att synas mer i reklam och i nyhetsinslag. Ska vi ha ett samhälle för alla, måste alla få vara med. Att vara en del av det offentliga rummet är att bli del av människors medvetande och handlande.

H&M, är ni först ut?

Sponsoring för män?

2009-06-19T07:25:00.000-07:00

Häromkvällen var jag nere vid Skeppsbron och tittade på Volvo Ocean Race. Jag hade då läst i SvD hur en av de deltagande företagen, Ericsson, hade resonerat kring valet av sponsoringobjekt. Uppenbarligen hade marknadsavdelningen på telekomföretaget, enligt dagstidningen, funderat på vad folk gillar: golf, tennis eller segling. Segling verkade ha störst attraktionskraft på gemene man. Valet blev fyra handbyggda segelbåtar med besättning, som kostar företaget en halv miljard kronor per år.

Visst är det häftigt och visst är det drag i grabbarna på båtarna. De är starka och uthålliga. Under världsomseglingen har de satt sitt liv på spel, de har knappt sovit eller tvättat sig och bara levt på torrmat. Uppenbarligen skapar deras bragder också ett sug efter varumärket. Många kommer till hamnstoppen runtom i världen. Enligt Ericsson skriver de många kontrakt med intressenter när de ligger i hamn. Vilka är dessa intressenter? Nere vid Skeppsbrokajen fanns många coola grabbar med solglasögon. Kanske är några av dessa är de som de kontraktstecknar med?

Inte en kvinna syns så långt ögat når i denna tävling. Var finns mina förebilder och intressen? Skulle jag få välja, skulle jag hellre se att Ericsson satsar på mode, smink och blommor som en del av sin marknadsföring. Då skulle jag också känna mig inbjuden. Just nu känns det som en dyr lekstuga av och för män.

Paus i bloggandet

2009-02-07T03:49:00.000-08:00

Sedan årsskiftet är jag egenföretagare i företaget Ehrensvärd Media & Kommunikation. Jag vill återkomma som bloggare, men har just nu fullt upp med företagandet.

Positiv ekovecka

2008-11-12T09:42:00.000-08:00

I förra veckan kände jag "nej, jag ger upp - det går inte att handla ekologiskt". Det är alldeles för mycket jobb.

Senaste tiden har jag haft bättre framgång. I lördags ville jag shoppa och gick därför in på nätet. Där hittade jag e-butiken Pemberley, som delar butik med Ekologiska barnmatsbutiken på Östermalm. Här hittade jag snygga, sköna och glada kläder, som jag kan ha på kontoret. De är både Fairtrade-märkta och ekologiska. Klädmärket heter Ethos.

Efter några minor på Åhléns, Twilfit och HM, lyckades jag till sist få tag på ett nattlinne i ekologisk bomull. Polarn O. Pyret har precis tagit in. Det var en ren chansning. Nu känner jag mig lycklig över mitt nygamla nattlinne eftersom jag hade precis ett sånt rödrandigt som barn.

När jag tvättade i söndags, gick ett örngott sönder. Hemtex och Sova hade inte mycket att bjuda på i ekologisk väg. Nästan så att båda butikerna mötte mig snorkigt - eller ironiskt - för att jag stod på mig. Slutligen visade det sig att det japanska varuhuset Muji på Åhléns hade örngott i ekologisk bomull. De tillverkar också produkter i återanvänt garn.

Min slutsats i dagsläget är att de gamla kedjorna verkar ha hamnat på efterkälken när det gäller alternativa trender. Det lönar sig också att googla i förhand om man ska ut och handla.

Snabbkassor utan trivsel

2008-11-02T02:09:00.000-08:00

CoopKonsum har börjat med snabbkassor. När du handlar kan du nu gå till en kassa med talsyntes i form av en kvinnlig röst, som pratar med dig. Du får tips om hur du ska scanna in dina varor och slutligen betala för dem med ditt plastkort. Ofta gör man fel och får bannor av den elektroniska rösten, men det går relativt smidigt.

Jag inser logiskt att snabbkassor ligger i tiden. När vi har modern teknik, ska den också användas för effektiviseringar. CoopKonsum, som fortfarande lider av imageproblem från ett sömnigt 70-tal, gör klokt i att gå i bräschen. Eftersom man som kund inte kan dra plastkortet i Konsumkassan, är det viktigt att företaget visar tekniska framfötter på annat håll. (Komiskt nog klarar inte snabbkassan att man packar i ryggsäck, som uppges vara för tunga. Varorna måste packas i plast- eller tygkassar. Synd att just CoopKonsum missade detta, som särskilt vill värna människor och miljö.)

De tekniska barnsjukdomsmissarna kan jag dock leva med. Känslomässigt har jag svårare att acceptera utvecklingen. Det ska vara lustfyllt att handla och det är det inte längre.

Tillvaron består av en rad krav, som måste balanseras upp med avkoppling för att vara uthärdlig. Man ska vara duktig på jobbet samt hålla sig ajour med branschutveckling och andra nyheter. På fritiden ska man ha ett aktivt socialt liv samt hinna städa, tvätta och laga mat. Därför behövs öar av avslappning, som bland annat kan bestå i att handla mat. Där vill jag mötas av behaglig musik, snygga förpackningar, god mat och någon som tar hand om mig i kassan.

Den möjligheten fick jag så länge närbelägna Vivo fanns och jag inte handlade ekologiskt. Då var det en njutning och avkoppling att handla. CoopKonsum, som för den ekologiskt medvetna konsumenten är enda alternativet, ligger längre bort från hemmet. Den erbjuder rätt många varor med tråkig smak, ofta ett sämre bemötande i kassan, har ingen musik och står för en sparsmakad, nästan lite barnslig profil. Mycket känns povert, även om CoopKonsum har ryckt upp sig på senare år.

När CoopKonsum nu tar bort kundservicen, i form av en kvinna eller man i kassan, känns det svårt att ta. Det känns ännu mer instrumentellt och onjutbart att handla. Jag hör orden "Är du lönsam, lille vän?" i huvudet när jag försöker sköta mig själv för att inte vara en servicekrävande belastning för butiken.

Posten är ett minne blott, där man kunde få service och prata med någon i kassan. Internetbankerna kräver att du gör allt jobb själv. Matvarubutikerna verkar gå samma väg. Snart blir väl frissan det enda stället där man kan få vardagsnjuta av att bli lite ompysslad.

Syskonutställning med parti för den ena parten

2008-10-19T20:23:00.000-07:00

I dagens DN får jag som läsare smakprov på Nordiska museets nya utställning "Underbarn". På förstasidan av tidningens kulturdel ser jag tre olika, konstnärligt tagna bilder på barn med funktionsnedsättning. En bild rymmer en pojke med värnlös blick. De andra två, där de funktionshindrade tjejerna och deras normalfungerande systrar är med, griper mig hårdast.

Maria Lantz, som recenserat utställningen, skriver att Mary Ellen Mark, som är fotografen bakom bilderna, talar om "miljön [som] är upplyftande eftersom alla är så fyllda av kärlek och värme". Lantz själv upplever att barnen med funktionsnedsättning "har det så bra". Så upplever de säkert bilderna, men verkar inte ha reflekterat att de se dem ur två perspektiv - utifrån och med blicken riktad mot barnen med funktionsnedsättning. (Både Mark och Lantz talar om "barnen", men verkar inte tydligt särskilja dem med och utan funktionshinder.)

Själv får jag en klump i magen när jag ser bilderna. Jag ser ett normalfungerande barn som lojalt och plikttroget tar hand om sitt syskon, utan att veta annat. Jag ser ett ansvar och en medkänsla som det normalfungerande syskonet kommer att få betala för sitt syskon - och för andra avvikande - resten av sitt liv. Visserligen ser jag en syskonkärlek, där håller jag med Maria Lantz, men att få leva i skuggan av och försvara den som är utsatt har ingenting med det goda i livet att göra.

Det slår mig så ofta att vuxenvärlden gärna vill romantisera relationen mellan syskon, både normalfungerande och icke-normalfungerande, kanske för att en sådan beskrivning befriar dem från skuldkänslor, "Se barnen, så vackert och oförställt de leker och tar hand om varandra". Här glömmer den att ansvaret och leken är enkelriktad. Det normalfungerande syskonet tar hand om sitt syskon, annars går det under. Leken sker oftast på den funktionshindrades villkor. Ömsesidigheten finns alltså inte på det sätt som man som utanförstående betraktare lätt kan tro.

Tänk så många gånger under min uppväxt som jag fick höra att jag var ett så duktigt syskon som tog hand om min utvecklingsstörde och autistiske bror. Utifrån den bilden formade jag vilka känslor som var tillåtna och inte. Tänk om någon i stället hade hjälpt mig att problematisera mina känslor för min bror tidigt i livet, så att de också hade fått tillåtas vara både outhärdliga och ångestskapande. Kanske hade Nordiska museets bilder inte väckt sådan motvilja hos mig i dag.

Ryslige Ryan

2008-10-14T11:52:00.000-07:00

"Boring Birgitta" får sig i dag en släng från Ryanairs kommunikationschef Stephen McNamara i DN. Vad han hänsyftar till är riksdagsledamoten Birgitta Ohlssons (fp) uppmaning att bojkotta Ryanair - som fällts för könsdiskrimnerande reklam av Näringslivets etiska råd (ERK).

Ryanair har nu struntat i beslutet från ERK. Den irländske kommunikationschefen är övertygad om att ERK inte talar för en majoritet av svenska folket som "vi vet är myckt liberala och lättsamma". Han menar också på att hela medieuppmärksamheten är "en storm i en D-kupa", enligt Dagens Media.

Härligt, säger jag bara! Toppen att ett utländskt lågprisbolag har så klockren kulturkompetens. McNamara har säkert sett en lättklädd svensk tv-film från slutet av 50-talet och inbillat sig både det ena och det andra om svenska kvinnor. Vilket förfärligt gubbslemsföretag, känner jag bara, när inte ens VD:n har mage att gå ut och sparka sin PR-chef inför öppen publik!

Ebba Göranzon på Andréasson PR, som står bakom pressmeddelandet, måste också tillhöra ett företag som saknar etiska och moraliska värderingar. Ett företag som är så villigt att sälja sig för pengar skulle i alla fall inte jag vilja köpa tjänster av.

Tack och lov har jag ännu inte åkt Ryanair. Jag har varit tveksam till att de använder visstidsanställningar i så hög grad, om jag har förstått bolagets arbetsrättsliga syn korrekt. Nu är jag ännu mer övertygad om att jag inte kommer att sätta min fot ombord på en av deras plan på många år.

Tack också, Birgitta Ohlsson, för att du modigt försvarar höga ideal i samhället. Jag lägger gärna en röst på dig som nästa ledare för Folkpartiet.

Har SJ missat kunderna?

2008-10-04T03:54:00.000-07:00

Den 19 augusti i år åkte jag från Boden till Stockholm med SJ:s nattåg, vilket tar drygt 12 timmar. När jag vaknade på morgonen, insåg jag snart att vi var ungefär två timmar försenade. Vårt lok hade skadats i Vännäs utanför Umeå och hade fått ersättas med ett annat. Till frukosten förvånade det mig att personalen i restaurangvagnen inte bjöd på en gratis frukost som kompensation. Sådana förmåner lämnas bara efter minst 3,5 timmes försening, fick jag senare veta. Jag kände mig helt förbluffad över bristen på respekt för min tid som kund. När vi nådde Stockholms central, hade lokföraren kört in en del av förseningen, som slutade på 1 timme och 45 minuter.

När jag väl kom hem, ansökte jag om ersättning från SJ:s restidsgaranti. Svaret från SJ fick jag en månad senare, den 25 september:

"För att ersättning ska utgå måste förseningen vara enligt nedan:

- 20 minuter eller mer om tågresan skulle ha tagit under en timme.
- 40 minuter eller mer om tågresan skulle ha tagit mellan 1 och 2 timmar.
- 1 timme eller mer om tågresan skulle ha tagit mellan 2 och 5 timmar.
- 2 timmar eller mer om tågresan skulle ha tagit mellan 5 och 10 timmar.
- 3 timmar eller mer om tågresan skulle ha tagit mer än 10 timmar.

Enligt vårt trafiksystem var tåget 105 minuter försenat 2008-08-19. Eftersom förseningen inte faller inom vårt garantiåtagande kommer ingen ersättning att utgå för denna resa."

Hur har SJ mage att visa ett sådant ointresse för sina kunder? Reseföretaget talar varmt i media om hur det kämpar för att minska sina förseningar. Med så snåla ersättningssystem till kunden lämnas knappast incitament till personal på SJ och Banverket att arbeta för en högre punktlighet. Formerna för ersättning kunde dessutom stå på deras hemsida, vara enklare och skrivna på mer lättillgänglig svenska. Jag kunde heller inte låta bli att jämföra SJ:s ersättningsformer med SL:s. Redan efter 20 minuter erbjuds man kompensation som SL-kund. På SJ ska man tålmodigt stå ut med upp till tre timmars försening utan att knota. SJ har visserligen längre sträckor att köra än SL, men skillnaden känns ändå inte rimlig ur ett kundperspektiv.

SJ har skurit ner på underhållen av sina tåg efter att tågmarknaden utsatts för konkurrens, har jag fått veta av en tågintresserad släkting. Försämrat underhåll leder lätt till fler och längre förseningar. Har regeringen och SJ råd med sämre kundservice i detta läge, när flyget är billigare än någonsin och samhället skriker efter miljövänliga alternativ?

Den ekologiska kampen blir lättare

2008-09-14T00:01:00.000-07:00

Det går allt bättre att handla ekologiskt, tycker jag. När jag plockar ner mina varor i korgen på Konsum, kommer jag hem med minst 80 procent ekologiska varor i ryggsäcken. (Det är en omställning att även försöka komma ihåg att ha med sig en tom ryggsäck när jag går och handlar i stället för att reflexmässigt köpa plastpåsar.) Kedjor som Finax och Axa har kommit med ekologisk müsli och Felix har börjat sälja ekologiska köttbullar. De vanliga märkena verkar ha börjat satsa på en ny och mer miljövänlig produktion, vilket känns oerhört positivt.

De övriga livsmedelskedjorna, som Ica och Hemköp, har jag mer eller mindre övergivit eftersom de har ett så begränsat ekologiskt utbud.

Jag fortsätter min ekologiska vardagskamp på de restauranger där jag äter. På min thairestaurang, där jag äter lunch, har vi äntligen kommit överens om att deras fisk håller för kraven på hållbart fiske. (Ständigt måste man ha diskussioner med sina lunchrestauranger om vad "panerad fisk" och "friterad fisk" är för något.) Häromdagen bad jag thairestaurangen att också beställa in ekologiska grönsaker. Restaurangkassörskan frågade då; "Vad gör man med dem? Kokar man dem?"

Bufférestaurangen bredvid, som serverar blandat asiatiskt, såg helt ställd och ointresserad ut när jag frågade om rödmärkt fisk. Jag fortsatte fråga om Krav-märkt, men kocken fortsatte bara att blänga bara surt och oförstående på mig (och han förstod svenska). Tidigare har jag haft en diskussion med Sveriges Hotell- och Restaurangföretagare, som svurit sig fria genom att hänvisa till att de har både Svanen- och Krav-märkta restauranger. Dessa utgör dock bara någon promille av Stockholms krogar skulle jag tro. Vardagsknotet mot de vanliga restaurangerna verkar de lämna därhän.

Jag fortsätter att fråga efter ekologiskt vin och öl på krogen. Sturehof, som tidigare haft ekologiskt rött vin - om än för 270 kronor (!) glaset - har nu slutat med det. Halvsunkiga ställen som till exempel Pickwick tittade bara förvånat på mig i helgen när jag bad om ekologiskt rödvin. (Servitrisen var väldigt vänlig och hjälpsam i övrigt, men här kunde hon inte hjälpa mig.)

När jag köper smågodis, försöker jag få tag på ekologiska produkter. Än så länge har jag inte hittat något plockgodis alls som är ekologiskt. Konsum och 7-Eleven säljer Anton Bergs Fairtrade-märkta choklad, men mjölkchokladen är överdrivet söt. Marabou, som har en del okej produkter, som till exempel Dajm, har jag mejlat. (Marabou klarar dock inte kraven för Mudi-Mums, vilket inte känns helt bra.) Marabou svarar att de genom organisationen Rainforest Alliance arbetar på bred front, på plats i odlarländerna med ekonomi, ekologi och sociala förhållanden, framför allt i kaffeodlande länder. När det gäller certifierad kakao har de inte kommit lika långt, vilket beror på till exempel efterfrågan från konsumenterna, kvalitetsfrågor, instabila förhållanden i de kakaoodlande länderna med mera. Tillsammans med Rainforest Alliance har de startat ett pilotprojekt på Elfenbenskusten för att kunna åstadkomma certifierad och långsiktigt hållbart odlad kakao. Går man in på Cloetta Fazers hemsida, ser det ut som att deras miljöarbete är väl genomtänkt, även om de inte nämner "ekologiskt" i sin miljöpolicy. Kanske kan man köpa Fazers blå och Kexchoklad med gott samvete i alla fall?

När når miljötänkandet underkläder?

2008-09-13T23:40:00.000-07:00

Häromdagen behövde jag köpa nya underkläder. Jag visste att Sloggi är på väg ut med en ekologisk kollektion till hösten och begav mig till Twilfit i Fältöversten i Stockholm, som jag vet har den kollektionen. I butiken fick jag bara veta att de inte hade några ekologiska produkter, punkt slut. (Kedjan har visserligen lovat att först om ett år komma ut med en egen ekologisk kollektion, men de skulle kunna ha andra märken.) Jag fortsatte till Timarco på Karlavägen, fem minuter därifrån, som skyltar med att kedjan har Sveriges största sortiment av av märkesunderkläder. Personalen var väldigt hjälpsam, men hade inte hört talas om några ekologiska underkläder.

Ekovaruhuset i Gamla stan var mycket hjälpsamma, men produkterna i min storlek var slut. För övrigt erbjuder affären ett nytänkande och rätt läckert koncept med snygga ekologiska kläder och andra ekologiska produkter, som schampo et cetera.

I dag har jag givit mig ut på nätet för att handla i stället, vilket känns rätt läskigt. Jag vill pröva de grejer som jag köper och ser mardrömsscenarier, där jag måste skicka tillbaka och joxa med en massa pengar på nätet. Nu är det bara att bita i det sura äpplet och gilla läget. Där hittade jag Ekogarderoben. Otroligt fräck idé, tycker jag. Tyvärr var de produkter som jag ville ha slut även där. Nu har jag försökt mig på det miljövänliga alternativet i bambu i stället, som jag har i min fjällvandrarskjorta (som är fantastiskt skön). Dessa underkläder hittade jag på Bamboo is Green. Nu får jag bara hoppas på att jag blir nöjd.

Ger anhörigvård alkoholproblem?

2008-09-02T21:25:00.000-07:00

De vanligaste hjälpgivarna till åldrande föräldrar är vuxna barn mellan 45 och 64 år, enligt dagens DN. Dessa bör kunna "vaffa", enligt forskaren Petra Ulmanen, och få ersättning från samhället på samma sätt som småbarnsföräldrar som vabbar (vård av barn).

Spontant låter det som en trevlig tanke. Samhället skapar ekonomiskt utrymme så att man kan ta hand om både sina barn och sina gamla. Frågan är bara vem som står för vården. Enligt Marta Szebahely, professor i socialt arbete som citeras i artikeln, har 60 000 kvinnor och 20 000 män gått ner på deltid eller slutat helt för att hinna med att ge omsorg till sina föräldrar.

Av lördagens DN Debatt framgick att antalet kvinnliga alkoholister i Sverige ökat med 50 procent under de senaste fyra åren. En viktig anledning är att det har blivit lättare och billigare att skaffa alkohol, berättar docent Sven Andréasson, överläkare vid Beroendecentrum Stockholm samt chef för alkohol- och narkotikaavdelningen på Statens folkhälsoinstitut. Nya grupper, främst medelålders kvinnor, söker behandling. "Vad dessa människor berättar om är en radikal förändring i dryckeskultur, där drickandet kommit att inta en allt större plats i det sociala livet", fortsätter Andréasson. Därefter tar analysen slut.

Läs artikeln på DN Debatt i lördags

Varför har kvinnorna börjat dricka i så mycket högre omfattning? Visst kan det ha att göra med kontinentala vanor och att kvinnorna faktiskt har fått råd att dricka när alkoholen har blivit billigare. (Fortfarande har dock betydligt fler män än kvinnor alkoholproblem.) Att de medelålders kvinnorna söker behandling behöver heller inte betyda att de är mer drabbade än andra utan snarare kanske att de har insikt och mod att våga ta tag i sina problem. En tredje fundering rör kvinnornas livssituation.

Totalt 60 procent av alla långtidssjukskrivna är kvinnor över 55 år. Varför är de mer drabbade än andra grupper? Är de klenare, mer arbetsskygga och benägna att dra sig undan arbetsmarknaden när deras äldre män går i pension? Eller har de helt enkelt en tuffare livssituation? Många kvinnor har tagit hand om barn, man och släktingar och samtidigt slitit inom vården för en usel peng. Det samlade dubbelarbetet betalar sig en dag. Sverige är det land i världen som har största andelen förvärvsarbetande kvinnor över 55 år. Genom att vara först ut att ge kvinnorna ekonomisk makt över sina liv har den experimentfasen förmodlingen lämnat en av sina första kvitton just nu. Inget annat land har egentligen prövat vad som händer när kvinnorna får dubbla krav både hemma och på arbetet.

Om en anhörigersättning för äldrevård, vaf, är rätt åtgärd i ett sånt här läge har jag svårt att yttra mig om. Om den ska införas, hoppas jag i alla fall att samhället ställer samma krav på männen som på kvinnorna för att ta ansvar för sina åldrande anhöriga. Annars skapar vi en ny kvinnofälla, om än denna gång betald.

Risk för dubbelt frånfall

2008-08-31T00:23:00.000-07:00

Den amerikanska högern har berömt republikanernas nya vicepresidentkandidat Sarah Palin för att hon behöll sitt femte, nyfödda barn när det visade sig att barnet har Downs syndrom, enligt dagens DN. Frågan är dock om valet långsiktigt är klokt för republikanerna.

Länk till DN-artikeln

44-åriga Sarah Palin ska bli den perfekta matchningen till republikanernas presidentkandidat, den 72-årige John McCain, "hon är exakt den USA behöver, den som bäst kan hjälpa mig att skaka om status quo i Washington". Styrkan i deras mix är att de har skilda kompetenser, åldrar och kön. På så sätt kan de täcka upp en rad sakområden och företräda skilda väljare i partiet.

Var ligger sårbarheten i deras konstellation? John McCain har lång erfarenhet av utrikspolitik, medan Sarah Palin - med två års erfarenhet som guvenör i Alaska - helt saknar den kunskapen och erfarenheten. McCains höga ålder kan dock göra honom till ett osäkert kort och Palin skulle inte ha en chans att täcka upp för honom om han dör eller blir sjuk. Palin har sin styrka bland annat i att hon är reformsinnad, ung och säkert har både styrka och uthållighet. En riskfaktor är dock att en av hennes många barn har en funktionsstörning.

Familjer med funktionsstörningar är utsatta i samhället. Många äkta par skiljer sig på grund av extraordinära slitningar i äktenskapet. Handikappföräldrar, särskilt mammorna, har en överrisk att bli utmattningsdeprimerade på grund av den ansträngande familjesituationen. De normala syskonen får stå tillbaka och får ofta ta större ansvar och får stå tillbaka mer i familjen mer än andra syskon. Att kombinera en sådan familjesituation med att kandidera som vicepresident för världens största demokrati skulle jag inte rekommendera någon.

Sarah Palin har visserligen en man och kan säkert köpa sig stöd till familjen, men hela familjeansvaret går inte att leja bort. I botten måste hon ha en ambitiös personlighet för att ha kunnit komma så långt, vilket säkert ger henne styrka men också kan göra henne sårbar. Kvinnor i aktiva jobb - med höga krav och hög kontroll - har en betydligt högre risk än män i motsvarande jobb att bli sjukskrivna, enligt Försäkringskassan. Forskarna tror att de dubbla kraven - från både arbete och familj - skapar en särskilt ansträngd situation för kvinnorna.

Vilket är "worst case scenario", om republikanerna får presidentposten till senhösten? John McCain får hjärtattack och Sarah Palin blir utmattningsdeprimerad. Vem leder då nationen? Framöver får vi se vad betting-företagen sätter för odds på partiet.

Funktionsstörda utan anhöriga?

2008-08-27T23:08:00.000-07:00

De folkpartistiska ledamöterna Linnéa Darell och Maria Lundqvist-Brömster, tillsammans med partiets socialpolitiske talesman Tobias Krantz, presenterar i dag sina förslag på DN Debatt inför den LSS-rapport (lagen om stöd och service) som lämnas under morgondagen.

Länk till DN Debatt

Tanken i förslagen är goda. Rättssäkerheten för den funktionsstörda ska stärkas, hon ska få egen handläggare och så vidare. Däremot nämns inte en rad om de anhörigas situation. Det låter som att samtliga personer med funktionsstörning kan föra sin egen talan och det handlar om deras kamp mot kommunerna, som tydligt skiftar i sina utbud och erbjudanden till gruppen. Många funktionsstörda, till exempel med utvecklingsstörning och neuropsykiatrisk störning, kan inte representera sig själva utan är beroende av de anhörigas stöd. Vad innebär det för de redan slitna föräldrarna, och inte sällan vuxna syskonen, att ständigt stånga sin panna blodig mot en kommun som alltid känner sig trängd av fler offentliga utgifter? Och även om den funktionsstörda kan föra sin egen talan, slår ett bakslag hårt mot de anhöriga.

Och hur känner sig syskonen när deras syskon med funktionsstörning inte får assistans, vilket också tas upp i slutrapporten? Hur känner de sig när syskonet får assistans? Först kan situationen vara nära på outhärdlig därför att den funktionsstörde tar all tid och plats i familjen. De övriga familjemedlemmarna får stå tillbaka. Om assistans beviljas, måste situationen bli tuff på ett annat sätt. Hur känns det att bo i en miljö där ständigt nya personer är med och deltar i familjen? Att i stort sett aldrig bara få vara familj?

Hur ska man lösa problemen? Jag har inget tydligt svar. I går hörde jag om en man i bekantskapskretsen som har en son med autism. Han kämpar med ofungerande korttidshem och upplever att kommunens erbjudande för hans son inte var annat än en förvaringslåda. Minnena känns pinsamt bekanta för mig som har en vuxen bror med autism. Själv har jag mött antroposofernas fina sätt att behandla funktionsstörda och undrar varför kommunerna inte är lika angelägna att erbjuda samma kvalitet på sina boendeformer. (Det finns säkert kommuner som klarar det, men jag har hört alldeles för många exempel om motsatsen för att känna någon större värme för den kommunala kapaciteten.)

Att växelvis ha personlig assistans och växelvis låta personen med funktionsstörning på korttidshem kan vara en idé. Det viktigaste är att stödet får utformas tillsammans med den funktionsstörda och hennes anhöriga, så att alla parter blir nöjda.

Dubbellivet som feminist

2008-08-03T01:59:00.000-07:00

Åsa Mattsson berättar i DN Söndag i dag om svårigheten att vara konsekvent feminist. Fastän hon startade Aftonbladets kvinnobilaga, kunde hon inte stå upp för sig själv och sina anställda när hennes överordnade, manliga kollegor ställde krav. När hon var tidigare var gift, var det hon som rörde i grytorna och serverade resten av familjen. Spöket var hennes pappa - den charmige patriarken som ständigt skulle höjas till skyarna. Att klassfrågorna hägrar i bakgrunden förvånar inte. Hon växte upp i Djursholm och tog studenten i kommundelens samskola, men är vänsterradikal sedan många år. Frilansjournalisten Isobel Hadley-Kamptz, som skriver om Åsa Mattsson inför den kommande lanseringen av den feministiska nyckelromanen "Salong F", verkar ha svårt att förstå författarens dubbelliv.

Själv känner jag precis igen mig i Åsa Mattssons tankegångar. Jag brukar säga till män att ska välja en feminist om de vill ha god service hemma. I min värld är feminister ofta kvinnor som allt för ofta och allt för länge har solidariserat sig med männen och deras behov och som blivit feminister som ett svar på att de har försakat sig själva och sin egen kvinnlighet. Kanske får mannen som väljer en feminist i och för sig en släng av sleven av hennes frustration, men han möter också en kvinna som vet hur hon ska ge honom förstklassig service och stärka hans ego.

Jag läste en gång att feminismen frodas hos medelklassens kvinnor, men att både arbetarklassen och överklassen sitter kvar i gamla värderingar. Hur frigör man sig som kvinna, när familjetraditionen i alla tider har hyllat sina framgångsrika män? Att hans framgångar till stor del har berott på hennes markservice och uppmuntran, som hans mamma tidigare också har givit honom, har aldrig kommenterats. Logiken talar om att man lever i ett nytt tidevarv, men känslan bor kvar i en förgången tid.

När romanen "Salong F" kommer ut till hösten, blir jag nog en av de första som kastar mig över boken.

Kraften i Pridefestivalen

2008-08-02T12:45:00.000-07:00

I eftermiddags tittade en kompis och jag på Pridefestivalen från en trottoarkant på Kungsgatan i Stockholm. Det var fascinerande. Omväxlande glitter, musik och vanliga, men ändå ovanliga, människor. Senaste gången jag kikade på tåget var för ett par år sedan och då såg jag mest det spektakulära. Den här gången såg jag något annat: Människor som vågade visa vem de är. Läkare, militärer, tandläkare och tandhygienister mötte oss - öga för öga - för att visa vem de är och be oss att acceptera dem för vem de är, oavsett sexuell läggning. Vilket mod! Och vilken förändring som samhället har gått igenom. Hur många arbetsgivare hade sponsrat ett deltagande i tåget för fem år sedan? När homo-, bi- och transsexuella visar sig offentligt, kan de både vinna och förlora sina kunder/målgrupper och det tar de med i beräkningen. Festivalen handlar om att rätten att få bli sedd och accepterad som den man är, även om man inte tillhör heteronormen.

Häromdagen läste jag i DN om en man som genom tåget skulle kämpa för sina rättigheter eftersom han inte vet hur länge han kan få behålla dem. Kanske blir han mött med spott och spe, som i Polen eller Ryssland. Jag tror honom. Acceptans är någonting som samhället alltid måste hålla vid liv; det kommer inte automatiskt.

Varför är det så lätt att acceptera en norm och förkasta människor eller idéer som avviker? Varför kan vi inte bara förstå varandra rakt av - utan att behöva kämpa för det, antingen för vår egen del eller för andras? Jag föreställer mig att en trygg människa vet vem hon är och tar andra för vem de är. Att vara förankrad i sig själv är dock ingen självklarhet; det bygger ofta på att du har bemötts av ovillkorlig kärlek och acceptans. Tänk om samhället i högre utsträckning kunde nå dithän att vi mognar som människor och ger den insikten till våra barn.

Acceptans kan vara konjunkturberoende. Några få procents arbetslöshet i en högkonjunktur kan människor acceptera, men en person som ingår i en massarbetslöshet under en depression möter en helt annan, mer negativ attityd. Det är som att samhällskroppen blir stressad när den möter stora yttre hot; då skuldbelägger man enskilda personer i stället för att se till strukturfrågor. Knappast hade judar, funktionsstörda och homosexuella mött samma hat i Tyskland under 1930-talet om det hade varit goda tider. Förhoppningsvis kan vi stärka vår egen tolerans genom att lära oss mer om hur samhället reagerar kollektivt - och även vi själva - under stress. Det är i alla fall ett steg på vägen mot ett samhälle som ger mer utrymme för flerfald.

Ibland är jag tacksam för att jag är handikappsyster. Om jag inte hade vuxit upp med min bror med funktionsstörning, hade jag kanske haft svårare att känna en ödmjukhet inför vad personer med en sexuell läggning som avviker från heteronormen kan gå igenom. Man föds och växer upp som den man är och sedan är det samhällets sak att lära sig acceptera människors olikheter. Ibland störs jag själv av avvikelser, men försöker då påminna mig om att bristen på tolerans ligger hos mig. Var och en är en egen och unik person, som har rätt att få bli accepterad för den som hon eller han är.

Unacceptable child abuse within the European Union

2008-06-28T14:19:00.000-07:00

What is Poland doing in the European Union is my question after a case of child abuse? A Romanian 11-year old girl has after resistance been allowed an abortion after having been raped, but a Polish 14-year old girl - being in the same situation - has to fulfil her pregnancy, tells Swedish Dagens Nyheter today.

In the Romanian situation, anti-abortion groups within the Orthodox chuch has apposed the abortion, luckily in vain this time. The Polish girl, called Agata, was given the right for an abortion, but was in the end stopped by abortion antagonists, especially from the Catholic church. After Agata was permitted the right for an abortion, a minister at the hospital tried to persuade her to fulfil the pregnancy. Thereafter, the hospital refused to accoplish the operation. Then her mother found a women´s right´s organization willing to perform the abortion, but the doctors refused after a demonstration lead by the minister outside the hospital. Agata has now been separated from her mother in Lublin and put in a children´s home to prevent the family to influence her decision. She is pregnant in week 11 and it´s soon too late for a legal abortion.

What is going on in these new European states that are being influenced by the Catholic church? Treating raped young females this way is totally unacceptable. And nothing in the debate blames the men who have raped the young women. Do doctors in Poland have no civil courage at all? Even if bearded, narrow-minded men are trying to stop the procedure, the medical sector should be of higher moral standards. The European states are reluctant to accept Turkey as a new EU-member for not living up to standards of human rights. What about Poland and Romania then? They all belong to the bottom line of treating people in a human way. Shame, shame, shame on you all!

Själviska bostadsrättsägare i brevlådefejd

2008-06-28T13:56:00.000-07:00

Två fastigheter på Södermalm i Stockholm ligger i fejd om sina brevlådor med Arbetsmiljöverket och Posten. Myndigheten anser att Posten inte behöver dela ut brev eftersom brevinkasten sitter för högt upp på dörren, mellan 161 och 179 cm. Postens arbetsmiljöansvarige Magnus Nordberg anser att han "skulle behöva basketspelare för att dela ut post här". Fastighetsägarna anser att Posten ska sluta gnälla och fortsätta dela ut posten.

Länk till DN-artikeln "Brevlådestrid på Söder"

Belastningsskador är det största arbetsmiljöproblemet som finns i Sverige. Människor sliter ut axlar, ryggar och armar för att de arbetar i arbetsställningar. En av Arbetsmiljöverkets viktigaste uppgifter är därför att förhindra den typen av arbetsskador uppkommer. Att dela ut brev i lådor som har fel höjd kan väl vem som helst räkna ut är slitsamt för kroppen. Dessutom springer brevbärarna i trappor dagarna i ända, vilket sliter på deras knän. Därför har jag i många år helhjärtat stött brevbärarnas kamp för bättre placerade brevlådor och till och med kämpar för postboxar i entrén, trots att det är till min egen nackdel som bostadsrättsinnehavare.

Så får jag i dagens DN läsa att Hans Wallenberg, ordförande i bostadsrättsföreningen Bellman på Söder, anser att hans förening inte ska behöva byta dörrar för att "det har delats ut post i åratal i föreningens fastigheter med nuvarande brevinkast - utan problem". Hur vet han det, undrar jag? Visst vet han att posten har delats ut, men att så har skett utan problem har han ingen aning om - om han inte har sprungit där själv förstås.

Hoppas att både Arbetsmiljöverket och Posten står på sig, så att de boende vid S:t Paulsgatan 23 och Bellmansgatan 28 - och säkert en rad andra tjuriga fastighetsägare - får fortsätta att hämta ut sin post vid Postens företagscentrum på Rosenlundsgatan tills dess att de har bytt dörrar.

Ekologiska luncher - var?

2008-06-26T10:10:00.000-07:00

För den händige går det utmärkt att själv välja miljövänliga råvaror för matlagningen. Genom Konsums utmärkta sortiment är det numera inga problem att leva ett ekologiskt matliv om man lagar själv. Är man dock fäst vid restauranglivet, för de ekologiska drömmarna en dyster tillvaro.

Själv är jag missnöjd över möjligheterna att hitta ekologisk restaurangmat. Jag har gjort några seriösa försök när det gäller mina lunchställen Time4Thai, Rött, Toy och Dalanisse i Birkastan i Stockholm. På Time4Thai har jag diskuterat miljömärkt fisk med personalen. När vi knappt förklarar att förstå varandra vilken dryck man vill ha, blir det inte lättare att förklara ord som ekologiskt, Krav och MCS-märkning. Till sist har vi dock lyckats komma fram till att fisken, "friterad fiskfilé" som det så upplysande står på menyn, är miljögodkänd. So far, so good. Resten av maten har jag överhuvudtaget inte vågat ge mig in i en diskussion om än.

Restaurang Rött kunde inte alls hjälpa mig att välja ett ekologiskt alternativ. Mitt nya verktyg har i sådana situationer blivit att gå på restaurangernas leverantörer, som i detta fall visade sig vara JR Kött. Enligt Jan Anttila hos köttleverantören kräver restaurangerna högre kvalitet på köttet än vad det ekologiska utbudet kan erbjuda.
- Nötköttet är ofta ungko, som inte håller samma mörhet och saftighet (dvs, marmorering), som de övriga argentiska angusdjuren eller premiumköttet som vi även har.

Anttila driver också ett annat företag som ska fokusera på ekologiskt kött. Det ska försöka få fram ett bredare utbud av kött till vettiga priser, så hans mål är kunna erbjuda även det bästa ekologiska köttet mot restaurang. Den förklaringen lät positiv för mig, så i Rötts fall är det väl bara att vänta och se.

Restaurang Toy har inte heller något ekologiskt utbud. Personalen klagar över att de ekologisk grönsakerna och den ekologiska frukten är dyr. Frukten köper de från Andys Frukt och resten av matvarorna från Martin Olsson. Andys Frukt visar sig ha funderat på att köpa in ekologisk frukt, men ingen verkar orka ha tagit tag i frågan när jag ringer. Talespersonen lät heller inte inspirerad av att göra något med anledning av vårt samtal. Han menar också att råvarorna är dyra. Martin Olssons restaurangavdelning utökar hela tiden sitt ekologiska sortiment, men mängderna är begränsade eftersom råvarorna produceras lokalt, enligt företaget. Olssons restaurangavdelning nämner dock ingenting om priset, vilket är intressant. Leverantören konstaterar också att restaurangen i fråga måste fråga om ekologiska varor, vilket Toy inte verkar göra.

Restaurang Dalanisse har hittills varit okommunicerbara i ekologiska sammanhang. De har nästan tittat på mig hånfullt när jag frågat om fisken är miljömärkt.

Samtliga dessa restauranger är normala - och säkert också representativa - lunchställen, där möjligheten att nå framgång som ekologiskt medveten konsument verkar vara klart begränsad. När jag frågat Sveriges Hotell och Restaurangägare vad de gör för att öka det ekologiska utbudet på restaurangerna, har de bara hänvisat till att det finns Krav- och Svanen-märkta restauranger.

Krav-märkta restauranger
Svanen-märkta restauranger

När jag granskar utbudet framgår att främst hotellkedjorna och olika skolor har Krav-märkta restauranger, som ändå börjar bli några stycken. De lokala kvarterskrogarna lyser dock helt med sin frånvaro. I Stockholms stad finns en enda Svanen-märkt restaurang. Sammantaget är insatserna alltid något ur ekologisk synvinkel, men helt otillräckliga, kan jag konstatera. Vad ska man göra som restaurangglad och miljömedveten? Några tips?

S:t Göran mot klädjättarna

2008-06-22T09:19:00.000-07:00

I går hittade jag en skitsnygg topp på Åhléns. Ringningen var så läcker och den ljusturkosgrå färgen skulle passa kanon med mina färger. Tyvärr var den tillverkad av Esprit, som i fjol fick sämst i test-betyg när det gäller sitt miljöarbete.

Länk till DN:s artikel om miljötestade kläder

Jag gick då fram till expediterna och frågade dem om Esprit har förbättrat sin miljöpolicy. De tre kvinnorna såg ut som fågelholkar. Ingen av dem hade ett vettigt ord att säga och var nästan snorkiga mot mig. Eftersom jag vill undvika att köpa miljömässigt undermåliga produkter och uppskattar kundservice, gick jag tomhänt ut ur butiken och kände mig missnöjd.

I dag var jag inne på Twilfit och skulle köpa Sloggi-trosor. Igen frågade jag expediten om Sloggi har ekologisk bomull i några av sina produkter. Hon hade ingen aning och sa att hon inte får sådan information från sina leverantörer. Jag föreslog att hon själv kan ligga på som expedit, men förslaget såg dödsdömt ut på hennes blick. Den här gången köpte jag dock produkten, men gick ut och var missnöjd. En sak är ju om leverantörerna är slöa, men att detaljisterna inte har större intresse för att göra kunden nöjd är för mig obegripligt. Klimatdebatten har löpt het de senaste åren, men stora delar av klädindustrin verkar inte hänga med och ta sitt ansvar.

Nu på kvällskvisten har jag mejlat alla fyra företagen (Esprit, Åhléns, Sloggi och Twilfit) för att höra hur de ser på sitt miljöansvar. Varken Esprit eller Sloggi lämnade några möjligheter att skriva på svenska, så det blev bökigt och mycket att skriva. Ingen av de fyra företagen har heller publicerat sin miljöpolicy (om de nu har en) på sin hemsida.

Sloggi svarade redan dagen efter att jag mejlat dem. Till hösten börjar de med en ekologisk serie, "Sloggi Future" och samtliga kläder är redan i dag certifierade "Øko-Tex 100 standard" och "Medically tested". Det var en positiv överraskning.

Esprit svarade någon vecka senare. De menade på att Råd & Rön, som gjort miljöundersökningen, inte har baserat den på faktisk dokumentation från företaget. Så här säger Esprit bl.a. om sin verksamhet: "Esprit har varit aktiv medlem i Business Social Compliance Initiative (BSCI) sedan november 2004 och medlem i dess styrelse sedan januari 2007. Esprit har åtagit sig att bedriva affärer på ett miljömässigt ansvarfullt och etiskt sätt." Ansvarige reportern på Råd & Rön svarar den 28 juli 2008 att hon inte kan svara på hur företagen arbetar med miljöarbete i dag "men vår undersökning stämde med vad som gällde då. Företagen har heller inte för oss kunnat visa att vår undersökning inte stämde." Intressant att de har så olika bild. Undrar vem som har rätt? Och varför har företagen i så fall inte lagt ner mer krut på att bevisa sin oskuld?

Twilfit svarade i mitten av augusti att det planerar införa en ekologisk kollektion hösten/vintern 2009. Företaget uppger sig vara "mycket miljömedvetna vad gäller transporter av våra produkter från ursprungslandet och i våra materialval". Det begränsar till exempel användningen av viskos, "som är en stor miljöbov inom materialvärlden". Personalen ska också få nätbaserad utbildning för att bli mer kunniga om sortimentet. En fjäder i hatten till Twilfit, måste jag säga!

Att Åhléns inte har svarat är en besvikelse. Kanske tar företaget inte miljöfrågorna på allvar? En bekant berättade att Ikeas produktchef suttit på en fest och undrat varför folk ringer till henne och frågar om miljöstandarden på Ikeas produkter. Hon förstod inte vad hon hade med de frågorna att göra. Kanske känner Åhléns samma sak? Miljöfrågor är något som man integrerar i verksamheten, inte hänger på som en sidovagn, om man är seriös aktör på marknaden.

Leva lagom ekologiskt?

2008-06-08T02:33:00.000-07:00

DN:s klimatdebatt i höstas tog verkligen skruv för min del. Jag bestämde mig att göra vad jag kan för egen del för att dra mitt strå till stacken. De ekologiska frågorna skulle jag nu integrera i mitt liv och vet av erfarenhet att det tar på krafterna. Som tonåring och fältbiolog var jag mudi-mumsare (Mat Utan Djurindustrier Mat Utan Multinationella Företag) och då styrde de ideologiska listorna vad som skulle handlas in och vad som skulle bojkottas.

Ta del av DN:s klimatdebatt
Läs mer om Mudi-Mums

Med åren falnade engagemanget, men fanns ständigt kvar i tankarna. Jag orkade inte längre bojkotta bort multinationella jättar som Findus och Marabou; det blev helt enkelt för krångligt att handla och alternativen smakade för illa. Jag har ännu obehagliga minnen av att behöva ersätta Marabous mjölkchoklad med Nordchoklad, som tack och lov inte längre finns och var i klass med hundgodis. U-landsutsugaren Nestle har jag i alla år klarat av att fortsätta bojkotta, vilket kostat en del med tanke på hur pulverkaffe kan smaka i olika schatteringar. Att avstå After Eight, som Nestle tyvärr har köpt upp sedan några år, har jag inte helt lyckats med.

Nu har det igen känts nödvändigt att göra en ny ideologisk uppryckning för att ansvara för min del av klimathotet. Konsum har därför blivit min huvudleverantör eftersom det företaget har ekologiska alternativ till i stort sett alla matvaror. Jag, som varje middag har ätit färdiglagade, oekologiska lådor från Findus och Dafgårds i tio år, har fått börja laga mat i stället. Mitt enkla liv är borta. Jag experimenterar med olika ekologiska grönsaker för att minska mängden kött i maten. Nu behöver jag diska dagligen i stället för någon gång i veckan. Omställningen har blivit påtaglig i vardagen.

Till lunch bråkar jag med restaurangerna runt jobbet om fisken är WWF-godkänd och ibland frågar jag om ekologiska råvaror. Vilka spydiga blickar och kommentarer jag får! Jag har fått tipset att gå på leverantörerna till restaurangägarna om ekologiska krav, men har ännu inte orkat dit. I godisbutiken finns bara stora, svindyra ekologiska chokladkakor att få när jag skulle vilja ha några "efter maten"-bitar i miljövänligt snitt.

WWF:s konsumentguide för fisk

Jag tittar trånande efter kläder när jag går i stan, men har än så länge fått slå dessa tankar ur hågen. MQ och Flash, där jag tidigare handlade det mesta i klädväg, har ingen ekologisk bomull att erbjuda och har heller inte svarat på mina förfrågningar om vad de avser göra för miljön. Lindex kan jag heller inte handla på, som ändå har ett ekologiskt alternativ, men där kan jag inte kompromissa med att de har sparkat de kvinnliga ledamöterna (de ofarliga arbetstagarrepresentanterna undantagna) ur styrelsen. Jag har lyckats handla ett par Nudie-jeans i ekologisk bomull på Åhléns, men känner av att de är tajta. Vid något tillfälle ska jag gå till Ekovaruhuset i Gamla stan för att se om jag hittar något att ta på mig.

Till sommaren ska jag åka på tågcharter till Italien med några kompisar. Jag tycker om att åka tåg och hoppas att resan blir vacker och trivsam. Ändå kan jag konstatera att färdsättet blir mer omständligt än att flyga. Dessutom får vi färre dagar i Italien. Mitt liv blir lite mindre och krångligare och jag funderar på om det är värt det.

Hur tänker du kring ett miljövänligt liv? Vems ansvar är det? Politikernas, företagens eller ditt? Eller vems är det? Och vilka anpassningar är rimliga?

Efterlängtad rankning av högskolan

2008-06-03T22:33:00.000-07:00

Regeringen meddelar i ett pressmeddelande att den avser tillsätta en utredning för att utreda möjligheten att ranka olika högskolors prestationer.

Länk till pressmeddelandet

Äntligen, säger jag. En högskoleutbildning är en kostsam och viktig investering för människors framtida yrkesval och/eller -fortbildning. Själv gick jag min första högskoleutbildning - till informatör i Jönköping i slutet på 1980-talet. Utbildningen, som drevs på Lärarhögskolan, var ett skämt trots att vi var 1 900 sökande som kämpat om 30 platser. Svenskläraren frågade oss, kanske på skoj, vad en informatör sysslar med. Den ena läraren i metodkunskap sades upp varje sommar för att rektor var missnöjd, men anställde honom igen till hösten för att han saknade en ersättande lärare. Den andra metodläraren fick problem med dåvarande skattemyndigheten, gick inte att nå eftersom han bodde i en lada utanför Hjo och hade manipulerat med sitt personnummer och kom tillbaka först fem månader senare och 25 kilo lättare. Då hade vi fått vänta lika länge på att få vår första tiopoängstenta rättad. Förutom känslan av fars, skapade förseningen problem med studiemedel och CSN.

Informatörutbildningen varade i två och ett halvt år. Jag kände mig mycket illa rustad för att kliva in i yrket efter utbildningen och ägnade mig i stället åt att irra runt på arbetsmarknaden i ett par år innan jag fick ett nytt fotfäste. Något år senare läste jag till ekonom på Stockholms universitet, vilket ställde helt andra krav och erbjöd helt andra lärare. Nu var det en utmaning att plugga.

Om jag i stället hade kunnat läsa mig till att Lärarhögskolan i Jönköping varit lågt rankad, hade jag naturligtvis satsat på någon av de andra informatörutbildningarna i landet. Nu känns det som att jag slängde två och ett halvt års utbildningspengar i sjön. I stället tog det mig 17 år att bli informatör efter avslutad utbildning. Längtan fanns där, men känslan av att jag vill och jag kan tog år att få till. Kanske får jag tacka Stockholms universitet för en kvalitativt god utbildning, som sedan tyvärr inte var lika spännande att tillämpa som ekonom.

Invandrartjejer utan rättigheter

2008-05-25T23:03:00.000-07:00

DN berättar i dag att invandrartjejer nu får särskilda möjligheter att pröva på idrott. 70 procent av dem är inaktiva i dag och situationen behöver förändras.

Problemet är dock inte lätt att åtgärda. Idrotten kräver ofta insatser efter skoltid, vilket många av flickorna inte har. De förväntas i stället hämta småsyskon och hjälpa till i hushållet. Därefter sägs inte mer om invandrartjejernas fritid.

Hade det handlat om att tjejer med svenskfödda föräldrar behövt hjälpa till mer hemma än deras bröder, då hade det blivit ett himla liv. Varför ska flickorna inte ha någon fritid? Vad gör vi åt problemet etc? Nu handlar det om invandrarflickor och då ska svenska samhället inte blanda sig i de kulturella skillnaderna i hemmet.

Ren och skär diskriminering, tycker jag. SCB har i sin föredömliga skrift "Tid för vardagsliv" visat hur kvinnor och män använder sin tid. I den framkommer hyfsat stora könsskillnader, då man bl.a. kan se att kvinnor ägnar sig mer åt det obetalda hemarbetet och därigenom får mindre tid för återhämtning än män. (Kvinnor står sedan för en större del av sjukskrivningarna och man tror att bristen på återhämtning är en av orsakerna.) Studien är endast gjord på vuxna personer, vilket gör att barn och ungdomars tidsanvändning inte framkommer.

Om SCB skulle utöka sin studie vid nästa tillfälle till att omfatta även ungdomars tidsanvändning (studien bygger på självskattningar, vilket kräver att de som deltar själva kan rapportera hur de använder sin tid), skulle det finnas ett intressant diskussionsunderlag för att diskutera könsskillnaderna i denna grupp.

Hoppas att frågan om invandrartjejernas brist på fritid tas upp av våra politiker och uppmärksammas av våra myndigheter. Det är en skandal att situationen får fortsätta som den nu ser ut.

Svag politik ger blek arkitektur

2008-05-17T10:11:00.000-07:00

”Åk dit och titta, när sågs senast en värre fasad? Det luktar lågbudget, flopp och nerskitning av det offentliga rummet. En kopia på 1980-talets byggstil – misslyckad redan som original!”. Så drastiskt uttrycker sig Pelle Ekman i City den 28 april 2008 om den nybyggda, gula tegelfasad till kvarteret Loka Brunn som vetter mot Dalagatan vid Sabbatsbergsområdet. Själv känner jag ungefär likadant, vilket gav mig anledning att fundera på hur huset fick bygglov.

Det visar sig att byggherren Anders Bodin Fastigheter AB har haft en osedvanligt stor frihetsgrad under byggtiden. Eftersom Bodin har köpt marken av fastighetsägaren Locum AB, har den på egen hand kunnat välja arkitekt. Många andra bygger med tomträtt och måste samråda med stadsbyggnadskontoret när de anlitar arkitekt, berättar borgarrådet Joakim Larsson (m) med ansvar för exploateringsfrågorna.

Arkitekten heter Sune Malmquist och har tidigare kamperat ihop med Bodin vid bygget av Alviks torg på 1990-talet. Duon gillar tegelfasader därför att materialet är tåligt och inte trillar av, förstår jag på arkitekten. Sune Malmquist vill inte okritiskt kopiera modern arkitektur, säger han. Han är också van att bygga stora och kontroversiella projekt, som Gallerian på Hamngatan, och är beredd att kämpa för att nå resultat. Byggherren och arkitekten väljer i det här fallet prefabricerade element för att få kortare byggtid och sex månaders ytterligare hyra. Det stör mig. Visserligen anser Sören Haraldsson, som är projektledare vid Anders Bodin, att huset kommer bli ett av Stockholms vackraste, men han vet också vad skönhetsråd och grannar tycker. Ska ett halvårs hyra få göra skillnaden mellan en stel och en levande fasad?

Skönhetsrådet skriver i sina yttranden under planprocessen att kvarteret Loka Brunn inte bör skära av Observatoriegatans sträckning, vilket fasaden gör, för att värna den fria rymd som finns vid Sabbatsbergsområdet. Rådet föreslår också att området byggs i en annan stil, förslagsvis i form av punkthus, än Vasastadens stenstadskaraktär. Ingen av rådets rekommendationer uppfylls.

Hans Åberg, som är arkitekt i botten och tidigare ordförande i den närliggande bostadsrättsföreningen Planeten 5, reagerar också mot den massiva och tråkiga fasaden, som föreningen upplevde det. Samtidigt tycker både han och flera av hans grannar att samrådsförfarandet under planprocessen var ett spel för galleriet. Tjänstemännen slog dövörat till trots att föreningen förde seriösa diskussioner och till och med anlitade en egen arkitekt. Till sist överklagade föreningen bygget till länsstyrelsen och regeringen, men fick avslag.

Jag börjar då fundera på om det storskaliga bygget kan försvaras med att de socialdemokratiska politikerna vill få billiga hyresrätter i innerstaden, som också kan bidra till deras mål om 20 000 nya lägenheter under mandatperioden 2002-2006. Hyrorna i Loka Brunn kommer att uppgå till 2 050 kronor per kvadratmeter och år, visar det sig, vilket ger en månadskostnad på 11 500 kronor för en tvåa på 60 kvadrat. Hiskeliga summor, tänker jag och ringer Bostadsförmedlingens kundtjänst. Den letar fram två likvärdiga projekt i innerstaden, en privat och en i allmännyttans tjänst, och de har båda en årshyra på 1 800 kronor kvadraten. Fortfarande står jag lika frågande, men förstår att byggherren har fått alla sina lägenheter uthyrda.

Stadens vekhet blir jag inte klok på. Jag förstår på Monika Joelsson på stadsbyggnadskontoret att visionen inte var ett innerstadskvarter helt i tegel, men för byggherren och arkitekten fanns tydligen inga alternativa fasadmaterial eller en mer samtida fasadgestaltning trots många och långa diskussioner. Stadsbyggnadskontoret uppnådde i stället större fönster och ett mer renodlat gatuplan med butiker. Enligt Joelsson kunde de inte göra mer eftersom byggherren äger marken.

Politikern Py Börjeson (s), som ansvarade för beslutet om kvalitetsprogrammet i maj 2006, kunde dock ha haft möjligheten att säga nej, men anser att det arkitektoniska ansvaret inte var hennes. Hon minns inte beslutet, men menar att politiker är lekmän när det gäller arkitektonisk utformning och att tjänstemän och byggherrar måste försvara de värdena i processen. Hon ber mig ringa stadsbyggnadsdirektören Ingela Lindh, som hänvisar till Eva Henström-Thalberg, som är enhetschef för innerstadsavdelningen. Den senare talar om en svag plan- och bygglag, som sätter hinder för arkitektoniska värden i en överklagandeprocess. Jag kommer även att tänka på att de borgerliga partierna, då i opposition, känt ett arkitektoniskt ansvar och reserverat sig mot beslutet. De ansåg att fasaden var för enformig och måste lättas upp för att likna de kringliggande kvarteren.

Kanske var det så enkelt att det bostadspolitiska målet inte var uppfyllt i slutet av mandatperioden? Jag fick mig ett gott skratt när jag såg SCB:s statistik. Visserligen lyckades socialdemokraterna nå precis 20 000 påbörjade lägenheter i slutet av 2006, vilket var målet, men nästan 30 procent av byggena satte spaden i jorden först fjärde kvartalet det året. (Det fanns säkert ett yttre tryck också eftersom räntebidraget upphörde den sista december 2006.) Med en så knapp marginal och så många ärenden att handlägga lär det knappast ha funnits utrymme för krångel med kvalitetsprogram och bygglov.

Mina tankar går också över till den högsta tjänstemannens roll i processen. Som sådan har man alltid möjlighet att påverka, om än med bara ett telefonsamtal. Ingela Lindh visar sig ha haft en av sina första anställningar vid Sune Malmquists arkitektbyrå. Under 1990-talet var hon sedan borgarrådssekreterare åt Annika Billström, som i mitten av 2000-talet ger henne en politisk beställning om ett stort antal nya lägenheter. Helt plötsligt känns allt som en liten ankdamm. Kanske klarar hon smidigt ut alla lojalitetskonflikter, vilket jag får höra av en av tjänstemännen, men hur vet man ändå som väljare?

De borgerliga partierna är fortfarande missnöjda, förstår jag av biträdande borgarrådssekreteraren Nils Löwenspets, som arbetar åt stadsbyggnadsborgarrådet Mikael Söderlund (m). De lovar mig att ta upp diskussioner med fastighetsägaren för att försöka hitta en lösning, men det känns lite sent. Tåget har redan gått.

Ett ekologiskt samhälle - långt bort

2008-04-30T08:04:00.000-07:00

Att vara konsument och försöka handla ekologiskt ställer till med problem ibland. Hur, när och hur ofta ska man ta strid? Efter DN:s klimatdebatt i höstas och vetenskapsjournalisten Karin Bojs och journalisten Lotta Brincks inlägg om utrotningshotad fisk vill jag ta ett större miljöansvar än tidigare.

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?a=731544

Till vardags tar jag mina flesta fajter med Hemköp vid Odenplan, som numera är den affär som jag handlar mest på. Egentligen borde jag gå ner till Konsum, som har fler ekologiska produkter, men orkar inte alltid gå de där extra kvarteren - med tunga påsar släpandes efter benen - efter en lång dag. Ica Dalastan, som tidigare var min favorit, är så liten att det ekologiska utbudet blir minimalt.

I går skulle jag bara ha det vanliga, som bröd, mjölk och lite mat, på Hemköp. Affären har bara Fazers ekologiska råghalvor, som jag börjat tröttna på. Pliktskyldigast lade jag ner den i vagnen. Den är en sån där nyttig produkt som man måste äta med överjaget. Känslan får liksom inte följa med. Undrar om tillverkarna alltid ser en spartansk, smal vegan med kläder från Indiska och som arbetar inom kommunal sektor framför sig när de framställer sina ekologiska produkter?

Arlas youghurt som hamnade i korgen var naturligtvis likadan, naturell och smaklös. När jag mejlat och frågat, hänvisar företaget till bristen på ekologisk råvara. På sista tiden har jag därför hittat ekologisk blåbärssylt, både på Ica och på Hemköp, som går att röra ner för att ge smak. Nu börjar jag ledsna på den med, men inga andra sylter klarar mina miljökrav. Müslin är från Saltå och smakar riktigt dammigt. Valet finns mellan dinkel och quinoa, men det är samma grad av "ät och tänk på de nyttiga fibrerna"-känsla i dem.

Väl i grönsaksdisken lade jag skuldmedvetet ner Findus gröna ärtor. Företaget tillverkar ännu ingen färdiglagad ekologisk mat, som jag gärna köper, och heller inga ekologiska grönsaker. Därför ligger företaget på minus hos mig just nu. Konsum har ekologiska ärtor, men dit orkade jag inte gå. Dafgårds färdiglagade lådor fick också stå kvar i Hemköps frys. Även detta företag har låtit meddela att de inte lagar ekologiskt och är därför under bojkott från min sida. Någon Krav-märkt korv eller skinka gick inte att hitta. Efter visst dividerande unnade jag mig ändå lite oekologisk Lönneberga-skinka, bara för att jag ville ha lite lyx.

Till efterrätt ville jag ha glass och stod och suktade efter GB:s gräddglass. Eftersom företaget inte har deklarerat något intresse för ekologiska insatser, föll mitt val på Sias ekologiska hallonsorbet. I frysen har jag kvar ett par skedar av Sias ekologiska gräddglass med blåbärssylt, men den ville jag inte ha igen. Sorbet var inget optimalt val eftersom den inte ger den där lyxiga efterrättskänslan. Men vill man ge signaler till marknaden, får man offra sina smaklökar ibland.

Väl i kassan tog jag ett samtal om de oekologiska produkterna som låg i min korg. Expediten var snäll och vänlig, suckade lätt och lovade framföra synpunkterna till butikschefen. Nog hade jag känslan av en tapper scout när jag klev ut från affären med en proppfull plastkasse i stället för två halvfulla - för att inte slita på miljön.

En halvt tänkt tanke om nytt vårdnadsbidrag

2008-04-20T01:32:00.000-07:00

Kvinnor som har svårt att hinna med åldrande föräldrar och barnbarn ska få bidrag för att ta hand om sina sjuka föräldrar, anser Magdalena Andersson som är ordförande i moderatkvinnor, enligt dagens DN. Bidraget kallas "vaf", vård av förälder, och kan jämföras med småbarnsföräldrarnas "vab" när barnen är sjuka.

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?a=762403

Förslaget har säkert sina fördelar. Visst är det sant att många kvinnor i 50-60-årsåldern står inför en konflikt med ett krävande arbetsliv, åldrande föräldrar och barnbarn som föds. Många av dessa kvinnor är redan slitna efter att ha tagit hand om sina egna barn, vårdat frisk man i hemmet (som en del skämtsamt kallar äktenskapet för) och haft ett krävande arbetsliv - ofta inom vården, som slitit på kroppen och varit stressande. När de passerar 50, brukar även hennes föräldrar och svärföräldrar bli sjuka och många gånger efterlängtade barnbarn komma. Dessa föds av ofta karriärinriktade föräldrar, som ska få två heltider att gå ihop. Det blir lätt för mycket för de nyblivna mor- och farmödrarna. 60 procent av alla långtidssjukskrivna är kvinnor över 55 år, så problemet med överansträngning och utslitning ska inte underskattas.

Frågan är bara hur man ser på problemet i dess helhet. Var är männen i diskussionen? Var kan man läsa om hur de vårdar sina åldrande föräldrar och sina nyfödda barnbarn? Det gör de säkert i viss omfattning, men i debatten syns de knappast. Och vilken blir ersättningen och pensionsförmånerna till de kvinnor som vårdar sina (och sin mans?) sjuka föräldrar? Blir den på vab-nivå, blir ju ersättningen hyfsad under karenstiden, men vad händer sedan? Föräldrarna behöver dock kanske hjälp del eller delar av dag. Hur gör man då? Vad gör man om föräldrarna bor långt bort och man behöver resa? Ingår reseersättning och traktamente? Om ersättningen blir lägre än den ordinarie lönen, måste man betänka att många kvinnor i botten har flera obetalda år som hemmafru och ofta har jobbat deltid inom den lågbetalda vården. Avsätter de också ännu mer tid åt det välsignade hemarbetet, blir de knappast prioriterade i lönediskussioner och i kampen om kompetensutveckling på det avtalsenligt avlönade arbetet. När man räknar ihop härligheten, kommer dessa kvinnor säkert att få en fantastisk pension, kan man ironiskt konstatera. Och könsrollerna kommer att ha blivit ännu mer befästa!

Moderaterna, återkom gärna i debatten och förklara hur ni har tänkt er en lösning på även dessa problem. Har ni en genomtänkt lösning, kan jag tänka mig att lyssna. Som det nu ser ut, känner jag bara att förslaget är ett patetiskt nedslag i en nostalgisk 50-talssåpa om den goda hemmafrun.

Frågetecken kvarstår kring psykiatrin i Stockholm

2008-04-20T00:30:00.000-07:00

Överläkaren och professorn Anna Åberg Wistedt, som varit verksamhetschef för Norra Stockholms psykiatri i 15 år, har nyligen fått lämna sin tjänst, framgår i en intervju med henne i dagens DN.

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=554&a=762538

Av DN:s artikelserie verkar Anna Åberg Wistedt (AÅW) ha fått silkessnöret därför att hon har påpekat att viss verksamhet behöver stängas om hon ska spara 28 miljoner kronor. Hon har tidigare fått en rejäl uppbackning av andra verksamhetschefer inom psykiatrin i Stockholm, liksom den biträdande verksamhetschefen David Eberhard, vilka DN har intervjuat.

Landstingsrådet Birgitta Rydberg (fp), som ansvarar för bl.a. psykiatrin i länet, försvarar besparingsåtgärden med att hon inte kan belöna dem som uppvisar underskott, som Norra Stockholms psykiatri. Mer pengar kommer i stället att ges till de södra regionerna som har "större behov än vad de hittills har har tillgångar till", lägger hon till.

Som läsare undrar jag naturligtvis hur det egentligen ligger till. Är det så att AÅW har tappat greppet om ekonomin eller är hennes ord för obekväma för Birgitta Rydberg? David Eberhard har talat om de stora vårdbehoven kring Tensta och Rinkeby, som det norra verksamhetsområdet omfattar. AÅW menar på att efterfrågan på psykiatrins tjänster har ökat, vilket har gjort att det svårare att hålla nere kostnaderna. Hon har i stället valt att utveckla verksamhet inom bl.a. bipolär sjukdom och neuropsykiatrisk problematik för att möta behoven. Vad jag har läst om dessa sjukdomar, liksom mina egna erfarenheter som syster till en bror med autism, får mig att tro att AÅW har rätt. Funktionshindren är resurskrävande och vården är på sina håll mycket eftersatt.

Min röst på det borgerliga blocket i landstingsvalet har onekligen fått sig en törn. Av den fakta som hittills har framkommit får mig att tro att Alliansens systrar och bröder är så naiva som jag ibland har misstänkt när det gäller människor i utsatta lägen. Jag har röstat för stärkt egenmakt och inte på låga skatter. Människor mår bra av att ta eget ansvar - under förutsättningen är att de är i stånd att bära det. Att lägga den bördan på dem som inte har kapaciteten är att skjuta både dem och sig själv i foten. Det är inte människovärdigt och visar på hur Alliansens tro på enkla och billiga lösningar faller platt till marken! Framöver kommer jag att se de tre aporna framför mig, som varken ser, hör eller förstår, när borgerligheten entrar scenen.

Rätten till upprättelse

2008-02-27T06:25:00.000-08:00

Eva Bengtsson, som blivit utnyttjad under 1970-talets bordellhärva, fick i går avslag från Justitiekanslern (JK) för sina skadeståndsanspråk, berättar DN. Eva Bengtsson, som då var 14 år och minderårig, och hennes kusin, som var 15 år, arbetade som prostituerade i den härva, där flera ledande makthavare och politiker har påståtts utnyttja prostituerade.

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=147&a=746735

JK avslog begäran om skadestånd därför att ärendet är preskriberat. JK kan ändå konstatera att flickorna behandlades hänsynslöst och utsattes för sexualbrott. På 1970-talet var det inte ett brott i sig att utnyttja prostituerade, men det var inte tillåtet att utnyttja så unga flickor. I Eva Bengtssons fall rörde det sig om otukt med barn, i kusinens fall om förförelse av ungdom.

Avslaget var dock inte villkorslöst. Om JK hade kommit fram till att åklagarna som utredde bordellhärvan hade begått ett "allvarligt fel", så hade han godkänt skadeståndskraven. Från flera håll har det nämligen antytts att polis och åklagare inte utredde affären i grunden eftersom flera av kunderna var välkända och mäktiga.

Ärendet är djupt tragiskt och lagstiftningen, som JK lutar sig mot, verkar vara beslutad utan insikt i mänsklig psykologi. Eva Bengtsson, som då var ett barn, har i vuxen ålder insett hur kränkande det har varit att utsättas för detta övergrepp. När insikten väl har nått henne - och med tiden också modet - att agera, då meddelar statsmakterna att det är för sent att få upprättelse. Vad säger det om respekten för sina medborgare?

Eva Bengtssons enda utväg hade varit att JK kommit fram till att polis och åklagare påverkats av sina gelikar inom statsförvaltningen. Hur skulle ett sådant fall se ut? Tänk dig att åklagaren x skulle erkänna att hon eller han påverkats av att statsrådet y ringt upp och bett denne att hålla tassarna borta från vidare handläggning av ärendet? Vem skulle kunna snoka rätt på detta och få dessa personer att erkänna? En omöjlig uppgift.

Så Eva Bengtsson får väl ge upp nu när justitieminister Beatrice Ask också har låtit meddela att hon inte vill vidta ytterligare åtgärder. Regeringen skulle nämligen ha kunnat kompenserat Eva Bengtsson genom att ge skadestånd "ex gratia", i nåd. En av samhällets utnyttjade får därför fortsätta leva med sin skam och skuld resten av sitt liv. De skyldiga slipper sona sina brott och kan i godan ro fortsätta hämta ut sina höga pensioner och ta hand om fru och barnbarn.

Ger konservativa samhällen få barn?

2008-01-27T02:52:00.000-08:00

DN tar i dag upp problemet med Italiens slutna och förstelnade elit under temat ”Stela maktstrukturer våt filt över Italiens politiska system”. Av artikeln framgår att stelheten bland annat medför att kvinnor och ”andra utbölingar” hindras från att ta sig in i politiken.
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?a=736847

För några år sedan träffade jag en 35-årig italiensk jurist, som representerade det italienska näringslivet på ett europeiskt möte. Hon var snygg, välklädd, konverserad, välutbildad, flerspråkig och gift. Hennes dröm var att skaffa barn, men hon hade valt att avstå därför att arbetsliv och familjeliv är svårt att kombinera i Italien. Arbetsgivarna ger inte unga människor fast anställning. Den kvinna som har skaffat sig barn i ett land utan barnomsorg får därför ingen fortsatt anställning efter en barnledighet, var hennes erfarenhet.

Mötet med italienskan gjorde mig ledsen och förbryllad. Italien har, för mig, alltid varit landet med den starka mamman och de stora familjerna. Ett land som hyllar familjen borde väl också skaffa goda förutsättningar för att fler barn ska födas. Hur ser därför ett kulturellt snarlikt system ut, började jag undra.

På nästa europeiska möte frågade jag därför min spanska kollega om deras familjepolitik. Trots att allt fler kvinnor förvärvsarbetar i Spanien, har inte något riktigt grepp tagits över hur familjelivet ska hanteras. Arbetstiderna sträcker sig ofta en timme efter att förskolan har stängt, vilket innebär att kvinnan måste ha avlastning från sin mamma eller svärmor för att hämta barnen. Bekymren tornar upp sig när de unga flyttar till andra områden än där de är uppvuxna. Generationerna kan inte längre hjälpa varandra i att få ihop vardagen.

De sydeuropeiska kvinnornas frustration speglas också i Eurostats statistik. Under 2005 födde de spanska och italienska kvinnorna drygt 1,3 barn, vilket är i nivå med de forna östeuropeiska länderna. Sverige ligger högt med sina 1,85 barn. Bäst till ligger Irland och Frankrike med upp mot två barn under 2006.
http://epp.eurostat.ec.europa.eu/portal/page?_pageid=1073,46870091&_dad=portal&_schema=PORTAL&p_product_code=CAB12048

Av statistiken framgår också att kvinnor som arbetar föder barn. I de sydeuropeiska och forna östeuropeiska kulturerna arbetar hälften av kvinnorna. I Frankrike och Irland går siffrorna upp mot 60 procent och i Sverige ligger de på 70 procent.
http://epp.eurostat.ec.europa.eu/portal/page?_pageid=1996,45323734&_dad=portal&_schema=PORTAL&screen=welcomeref&open=/&product=STRIND_EMPLOI&depth=2

Sambandet mellan kvinnors förvärvsfrekvens i ett land och dess födelsetal är visserligen känt sedan tidigare. Däremot kan man undra varför vissa samhällen ser med oblida ögon på att kvinnor arbetar. Kan det vara så att konservativa länder, som inte gjort upp med sitt förflutna, har en större oförmåga att förändra sig efter nya förutsättningar. Även Spanien och Grekland är gamla diktaturer och forna Östeuropa har haft förtryckande system. Kan därför Italiens oförmåga att hantera sina stela maktstrukturer, där kvinnorna inte ges tillträde och inte bör förvärvsarbeta, bli ett hinder för dess förmåga att sätta fler barn till världen?

Säkerhet kontra tillväxt ger könsskillnader för kärnkraften

2008-01-23T11:36:00.001-08:00

Varannan svensk vill ha kärnkraft framgår av en nyligen genomförd undersökning som Synovate utfört för DN:s räkning. Totalt 61 procent av männen är positiva till kärnkraften mot 35 procent av kvinnorna.
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?a=734935

Hur kommer det sig då att nästan dubbelt så många män som kvinnor är för kärnkraften? Framtidsforskaren Bi Puranen kommenterar skillnaderna så här i sin blogg: ”De män som ser kärnkraften som långsiktigt bra hänvisar ofta till ekonomin, nyttan för Sverige och att det är säkert. Miljön är också ett viktigt argument för de män som är för kärnkraft - ofta jämför man med kol och olja.” När det gäller de kvinnor som är emot är det just säkerhetsfrågorna som är viktiga, enligt Bi.
http://www.bikupan.se/swedish/ung/menwomen.html#anchor2

Jag hittar litet skrivet om könsskillnader och synen på energikällor på nätet. En av dem bottnar dock säkert i mäns överordning och kvinnors underordning. När forskarna höjer ett varningens finger kring det försämrade klimatet, inser alla att åtgärder måste vidtas. Männen, som är mer vana att sätta sina egna villkor, har mindre vana av att behöva förändra sin livsföring under livet än kvinnorna, som flexibiliserar sin genom familj och barn. Deras lösning på klimatproblemet blir därför att öka energitillförseln för att kunna bibehålla sin standard. Kvinnor, som är mer vana att anpassa sig, ser i stället nödvändigheten av att sänka levnadsstandarden genom att minska sin energiförbrukning. Just den beteendeskillnaden syns i Naturvårdsverket nyligen publicerade undersökning kring kön och klimatfrågan.
http://www.naturvardsverket.se/sv/Nedre-meny/For-press/Pressmeddelanden/Kvinnor-mer-benagna-att-agera-i-klimatfragan/

Kvinnors klimatpåverkan är också mindre än mäns, vilket framgår av samma studie. De utnyttjar oftare kollektivtrafiken och köper oftare varor och tjänster som är bra för miljön. Kanske är det också därför lättare för kvinnorna att dra ner på sin konsumtion eftersom de aldrig har vant sig vid egen bil och att sätta det egna konsumtionsvalet i första rummet?

En ytterligare förklaring skulle kunna ligga i att män verkar vara mer fokuserade på att lösa problem här och nu. (Vana festarrangörer har normalt sett 75 procent kvinnor på listan när anmälningstiden går ut. Fråga en samboende kvinna, får du också höra att männen mer sällan funderar på eller oroar sig för morgondagen.) Män är också mer benägna att ta risker. Kärnkraften ger relativt snabb ny energi och håller nere koldioxidutsläppen. Att avfallsfrågan och säkerhetsproblemen kring radioaktiva ämnen ännu inte är lösta verkar inte bekymra dem särskilt. Kvinnorna å sin sida verkar sätta säkerhet och långsiktighet mer i fokus genom att de ofta har huvudansvaret för barnen.

Kvinnors och mäns olika yrkesval kan också påverka. Mäns högre deltagande i näringslivet kan till exempel bidra till ökad fokus på energi. Män bygger samhällen på ett annat sätt än kvinnor, som är mer vana förvaltare inom vård, skola och omsorg. Förvaltning kräver ofta mer underhåll än energitillförsel. Utbildningsbakgrund verkar i alla fall sakna betydelse ur ett könsperspektiv. För männens del finns vissa skillnader mellan de som har en teoretisk och de som har en praktisk utbildningsbakgrund. Män med teoretisk utbildning är oftast för kärnkraft. För de unga kvinnornas del finns ingen sådan skillnad - är man emot, så är man det oavsett utbildnings- och yrkesval.

Slutsatsen borde ändå bli att kvinnors och mäns livsbetingelser är olika och därmed synen på hur vi ska lösa våra samhällsproblem. Ändå kan jag inte låta bli att undra hur världen skulle se ut om män fick pröva på att vara kvinnor under en tid och tvärtom. Kanske skulle vi då hitta lösningar som tillfredsställde båda könen bättre!

Säkerhet kontra BNP-tillväxt ger könsskillnader för kärnkraften

2008-01-23T11:36:00.000-08:00

Varannan svensk vill ha kärnkraft framgår av nyligen genomförd undersökning som Synovate utfört för DN:s räkning. Studien visade att totalt 61 procent av männen är positiva till kärnkraften mot 35 procent av kvinnorna.
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?a=734935

Hur kommer det sig att nästan dubbelt så många män är för kärnkraften jämfört med kvinnor? Framtidsforskaren Bi Puranen säger så här om könsskillnaderna i sin blogg: ”De män som ser kärnkraften som långsiktigt bra hänvisar ofta till ekonomin, nyttan för Sverige och att det är säkert. Miljön är också ett viktigt argument för de män som är för kärnkraft - ofta jämför man med kol och olja.” När det gäller de kvinnor som är emot är det just säkerhetsfrågorna som är viktiga, fortsätter Bi
http://www.bikupan.se/swedish/ung/menwomen.html#anchor2

Jag hittar litet skriven om könsskillnader och synen på energikällor på nätet. En av dem bottnar dock säkert i mäns överordning och kvinnors underordning. Män har i alla tider varit vana att vara subjektet, dvs. de som bestämmer. Kvinnor är vana att vara objektet, dvs. de som anpassar sig till andras – främst män, åldrande släktingars och barns – krav och önskemål. När forskarna höjer ett varningens finger kring det försämrade klimatet, inser alla att åtgärder måste vidtas. I männens bagage har de en mindre vana av att behöva förändra sin tidsanvändning under livets cykler jämfört med kvinnorna, som flexibiliserar sin genom familj och barn. Skillnaderna i livsvillkor torde bidra till att män blir mer statiska i sin livssyn. De är helt enkelt inte vana att få ändrade villkor. Uppstår ett klimatproblem blir därför lösningen att öka energitillförseln för att kunna bibehålla sin standard. Kvinnor, som är mer vana att anpassa sig, ser i stället nödvändigheten av att sänka levnadsstandarden genom att minska sin energiförbrukning. Just det beteendeskillnaderna ser man i Naturvårdsverket nyligen publicerade undersökning kring kön och klimatfrågan.
http://www.naturvardsverket.se/sv/Nedre-meny/For-press/Pressmeddelanden/Kvinnor-mer-benagna-att-agera-i-klimatfragan/

Kvinnors klimatpåverkan är också mindre än mäns, vilket framgår av Naturvårdsverkets studie. De utnyttjar oftare kollektivtrafiken och köper oftare varor och tjänster som är bra för miljön. Kanske är det också därför lättare för kvinnorna att dra ner på sin konsumtion eftersom de aldrig har vant sig till med egen bil och sätta det egna konsumtionsvalet i första rummet?

En ytterligare förklaring skulle kunna ligga i att män verkar vara mer fokuserade på att lösa problem här och nu. (Kanske är det en ohållbar parallell att diskutera kön och fester. Vana festarrangörer vet dock att när anmälningstiden går ut för en fest, har de 75 procent kvinnor på listan. Männen brukar alltid vänta till sista minuten. Själv tror jag att män mer sällan oroar sig för morgondagen och hellre skjuter upp problemen.) Män är också mer benägna att ta risker. Kärnkraften ger relativt snabb ny energi och håller nere koldioxidutsläppen. Att avfallsfrågan och säkerhetsproblemen kring radioaktiva ämnen ännu inte är lösta är ingenting som de särskilt grubblar över. Kvinnorna tror jag är vana att tänka längre genom att de ofta har huvudansvaret för barnen. Säkerhetsfrågorna blir därför mer i fokus för oss.

Kanske kan mäns högre deltagande i näringslivet bidra till att de i ökad omfattning ser behovet av mer energi. Män bygger samhällen på ett annat sätt (näringslivet) än kvinnor, som är mer vana förvaltare (vård, skola och omsorg). Könsskillnader i utbildningsval verkar i alla fall inte påverka. Enligt Bi Puranen är män med teoretisk utbildning oftast för kärnkraft. För de unga kvinnornas del finns ingen sådan skillnad - är man emot, så är man det oavsett utbildnings- och yrkesval.

Slutsatsen borde ändå bli att våra livsbetingelser är olika och därmed synen på hur vi ska lösa våra samhällsproblem. Ändå kan jag inte låta bli att undra hur världen skulle se ut om män fick pröva på att vara kvinnor under en tid och tvärtom. Kanske skulle vi då hitta lösningar som tillfredsställde båda könen bättre!

Har nyheter ett kön?

2008-01-20T08:36:00.000-08:00

Dagens Nyheter erbjuder dagligen sina läsare nyheter i form av inrikes- och utrikespolitik. Därtill levererar tidningen en rad specialnyheter genom särskilda delar i tidningen och via veckovisa bilagor. Tidningens särskilda delar, som återfinns dagligen, består av kultur, ekonomi och sport. I de veckovisa specialbilagorna kan vi läsa om bostäder, jobb, tv-program, resor, motorfordon, ”På stan” och ”Söndag”. Svenska Dagbladet har ett likartat innehåll och en likartad uppdelning, men dess ekonomidel kallas ”näringsliv” och sportsidorna benämns ”Sport & Spel”. Svenska Dagbladet saknar dock specialbilaga om motorfordon. Dessa två dagstidningar får exemplifiera morgontidningar i detta inlägg.

Varför bedömer en morgontidning just dessa nyheter som mest relevanta? Har ansvariga redaktörer gjort kundundersökningar och kommit fram till att läsarna hyser intressen för just dessa samhällsområden? Själv har jag ingen klar uppfattning, men anar att nyhetsvalen till stor del väljs av tradition och inte självklart är anpassade efter läsarnas önskemål och bedömning.

Om jag fundera på vad mina väninnor och jag diskuterar när vi ses, så rör våra samtal ofta relationer, barn, familj, mat, kultur, nöjen, arbete, kläder, hemmet, resor och privatekonomi. Lyssnar jag på mina killkompisars intressen eller vad män säger på krogen, hör jag ofta samtal om sport, spel, motorfordon, politik, arbete, national- och företagsekonomi samt nöjen.

Kvinnor och män torde samtala om frågor som de bedömer som viktiga för dem. Därigenom får frågorna också ett nyhetsvärde. Låt oss vidare anta att jag har gjort en hyfsat korrekt bedömning av vad kvinnor och män ofta diskuterar. Hur speglas i så fall dessa två gruppers intressen och känslor av vad som är viktigt i morgontidningarna? Nedan bemöter jag endast de intresseområden som kvinnorna och männen skiljer sig åt kring. (Naturligtvis skiljer sig enstaka kvinnor och män åt. Diskuterar man genderfrågor, har jag lärt dock mig att diskutera i termer av den genomsnittliga mannen och kvinnan.)

Kvinnorna får sina relationsintressen bemötta på den dagliga sida där livsfrågor och psykologiska diskuteras. I DN kallas den Insidan och i SvD Idag-sidan. Därtill finns familjesidorna, som presenterar epilogerna samt ”födsel och dödsel”, som jag kallar dem. (Epilogerna rymmer ofta skildringar av betydelsefulla män som avlidit, även om kvinnors liv också skildras. Födsel och dödsel rör såväl kvinnor som män.) De kulturella frågorna ryms i en särskild, daglig del. Kläder, mode och inredning kan kvinnorna få läsa någon sida om i Söndagsbilagan eller i söndagens bostadsbilaga. Mat & dryck brukar rymma en halv sida någon gång i veckan. Privatekonomiska frågor tas regelbundet upp som enstaka artiklar i ekonomidelen.

Männen å sin sida får sport- och spelintressen bevakade i en särskild del i tidningen varje dag. (Artiklarna skildrar visserligen ofta kvinnor som sportar, men egentligen bara om de utövar sporter som män uppskattar, som fotboll och slalom.) Motorfordon avhandlas i specialbilaga varje vecka. Politik fyller dagligen de flesta sidor i tidningens första och viktigaste del. National- och företagsekonomi har egen del dagligen i tidningen.

Morgontidningen verkar alltså huvudsakligen anpassad för mäns intressen och värderingar av vad som är en nyhet. Kvinnors intressen och uppfattning om vad som är viktigt i tillvaron speglas mer marginellt. Kan och bör en redaktör därför ta hänsyn till könsskillnader när hon eller han gör nyhetsvärderingar?

En morgontidning bör självklart innehålla politiska frågor. Jag är övertygad om att både kvinnor och män läser om dessa frågor. Däremot diskuterar kvinnor, enligt min uppfattning, mer sällan politik än män. Kanske bör en redaktör försäkra sig om att de politiska frågorna i tillräckligt hög grad rymmer ämnesområden som kvinnor ofta talar om, som relationer och familj, för att stimulera deras intresse för politik? Kanske bör Idagsidan eller dess motsvarighet bli en specialdel i tidningen i stället för att utgöra en enskild sida? Dess innehåll bör kanske också breddas för att få fler män som läsare. (Här saknar jag dock statistik, så jag vill inte säkert ha en uppfattning.) Möjligheten borde Mode & Design få en veckovis specialbilaga, precis som Motor i DN. Kanske borde ekonomisidorna rymma mer om hur familj, mode och design påverkar de ekonomiska skeendena än i dag, liksom rymma fler artiklar om privatekonomi? Moderna män – och till viss del kvinnor – är kanske också mer intresserade av IT-utveckling – som hdtv, högtalare och fildelning – än av bilar. Så kanske skulle alla tjäna på en rejäl diskussion om vad morgontidningarna ska innehålla!

Vilka ska ansvara för bättre miljö?

2008-01-13T06:47:00.000-08:00

Stockholms stad gör ofta reklam i tunnelbanan, i bussar och genom direktreklam för en bättre miljö. Vi ska tänka på att inte hälla färg i avloppet och lämna in vårt elektronikskrot till återvinning. Tanken är inte dum. Får konsumenterna ökad kunskap om hur de ska hantera sin miljö, kommer vi säkerligen att ändra beteende.

Däremot bör man ställa sig frågan vem som ska till sig budskapet. Kollektivtrafikresenärer är framför allt kvinnor. Alltså blir det dessa som får ta till sig kunskaperna och pröva sitt samvete för att bidra till en bättre miljö. Männen åker i högre omfattning i sina stora, bensinslukande bilar och slipper därmed exponeras för budskapet. (Kvinnan kör, som bekant, den lättkrockade Micran när hon ska hämta barnen på förskolan efter att ha tagit bussen hem från jobbet). Kvinnorna arbetar också deltid i högre grad än männen och blir därmed de som tar in posten. Även här slipper männen se utsättas för direktreklamen i samma omfattning som kvinnorna.

Fast å andra sidan är det säkert vanligast att kvinnorna städar undan hemma och ser till att glasflaskor och ungarnas uttjänta elektronikprylar läggs åt sidan, så kanske har Stockholms förvaltningar vänt sig till rätt målgrupp i alla fall. Männen är troligen de som kör prylarna till återvinningen, men där är systemet i sig självinstruerande. Kunskapen om vad som ska återvinnas är viktigast för den som sorterar inom hemmets väggar.

En förhoppning är ändå att Stockholms förvaltningar i framtiden också vänder sig till Dagens Industri eller andra tidningar som män kan tänkas läsa för att nå den målgruppen. På sätt får vi större möjligheter att ta ett gemensamt ansvar för att skydda miljön.

Så nytt, men ack så traditionellt

2008-01-13T06:33:00.001-08:00

Konungens stiftelse Ungt ledarskap söker efter unga ledare på stan. Vid busskurer kan man se fotografier på den unge, kostymklädde invandrarpojken med slips som framtidens ledare. Den unga invandrarflickan finns också porträtterad, invirad i en lång, ljus tygduk, inom ramen för samma kampanj.

Jag uppskattar absolut kungens ambitioner att uppmuntra fler unga invandrare att bli framgångsrika ledare. Däremot kan jag inte låta bli att dra på mungiporna åt att pojken ska leda vinstdrivande företag och flickan ska ägna sig åt självuppoffrande Moder Teresa-verksamhet. Visserligen var den makedonska kvinnan en stor ledare, men hennes uppgift var att ägna sig åt "den goda saken" för andras bästa. Den rollen är knappast ny för en kvinna. Kanske sticker den mer i ögonen just därför att könsrollerna är mer cementerade i många invandrarkulturer än i den svenska. Dessa tjejer och killar behöver i än högre grad möjlighet att skapa sig nya bilder.

http://www.ungtledarskap.se/

Kanske har kungen själv inte lagt sig i mediakampanjen, men ändå kan jag inte låta bli att fungera på jämställdheten inom kungahuset. Ännu har jag inte sett någon intervju på temat "Så arbetar Silva och jag för ökad jämställdhet i äktenskapet", men den kanske kommer!

Hur påverkar den lokala ojämställdheten kvinnor och män?

2008-01-13T03:19:00.001-08:00

Män dominerar på beslutandenivå i den lokala förvaltningen, berättar professor Anita Göransson och utredningssekreteraren Lina Burström på DN Debatt i dag. Artikelförfattarna exemplifierar med tingsrätten, där endast en femtedel av domarna är kvinnor. På kommunal nivå är tre fjärdedelar av toppolitikerna män.

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=572&a=732332
http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_767627.svd

De flesta förvaltningsärenden i Sverige fattas på lokal nivå. Kommunen fattar beslut om socialbidrag, omsorg, skola, fritid, byggärenden, miljö, lokalt näringsliv etc. Tingsrätten är första instans för civil- och straffrättsliga mål, där de flesta beslut stannar. Kommun och tingsrätt är därmed de beslutsinstanser som påverkar människors vardag mest.

Hur påverkar det faktum att männen dominerar beslutsfattandet i dessa led? Är de generellt lika kunniga och insatta som kvinnor i hur livsvillkoren ser ut för barn, unga, gamla och utsatta grupper i samhället? Hur påverkas det lokala näringslivet av att män i högre grad är med och beslutar om utformningen av villkoren för det? Tingsrätterna beslutar om bland annat våldtäkts- och familjemål, som kräver att domarna känner till både kvinnors och mäns livsvillkor.

Kvinnor har lägre löner än män och är i betydligt högre omfattning än män ensamstående med barn. Dessa aspekter påverkar naturligtvis kvinnornas och deras barns liv. Kvinnors företagande är lägre än mäns. Därtill är kvinnor mer benägna att ta ansvar för miljön, vilket framgår i en nyligen publicerad undersökning som Naturvårdsverket har beställt.

http://www.naturvardsverket.se/sv/Nedre-meny/For-press/Pressmeddelanden/Kvinnor-mer-benagna-att-agera-i-klimatfragan/

Ser och tar politikerna hänsyn till det, om kvinnorna inte är med och påverkar besluten i samma omfattning?

På statlig nivå har man länge arbetat med jämställdhetsfrågor, vilket torde öka medvetenheten kring och riktningen av besluten. Domstolarna lever sitt eget liv och kan därför bara genom eget arbete påverka sin syn på jämställdheten. På kommunal nivå tror jag att frågorna är mer åsidosatta. Vem ska verka för en förändring i ett land där jämställdhetsfrågorna har prioriterats ner?

Nya konstigheter i Knutby

2008-01-12T04:55:00.000-08:00

Straffet för att kritisera metoderna i Knutby är att man aldrig mer får träffa sina barn. Så säger Ewa Westman, som är mor till två vuxna barn i Knutbyförsamlingen. Hon undrar om kristna församlingar i Sverige ska tillåta att Åsa Waldau, församlingens andliga ledare, får fortsätta att föra hennes barn vilse med sitt manipulerande ledarskap.

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?a=727276

Ärkebiskopen lovade därefter att ta upp ärendet i Sveriges kristna råd. Han påpekade samtidigt att filadelfiaförsamlingen i Knutby är helt fristående från Svenska kyrkan. Församlingen är heller inte med i Sveriges kristna råd.

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?a=727276

Häromdagen svarade de vuxna barnen på sin mammas upprop i DN:s papperstidning. (Svaret saknas på nätet.) Barnen menade på att de trivs i Knutby och känner stor tilltro till Åsa Waldau. De kunde absolut inte förstå moderns inlägg i tidningen och menade att de lever ett fritt och gott liv (min tolkning). Visserligen kan det vara så att mamma och barn har kommit på kant med varandra tidigare, men att modern inte accepterar de myndiga barnens val. Samtidigt är det något i magsäcken som drar ihop sig.

För något år sedan sändes ett tv-program, där Stina Dabrowsky intervjuade Åsa Waldau i sitt hem. Vid rundvisningen i bostaden, när Åsa visade upp ett rum där hennes mördade syster Alexandra varit, lät samtalet så här. Åsa: "-Här är hammarrummet!", Stina: "-Hammarrummet??", Åsa: "-Ja, (ler) det var här som min syrra blev slagen med en hammare i huvudet!" (ler som om hon sagt nåt riktigt roligt). Efter programmet talade jag med en psykolog och med en man, vars sambo är psykolog. Båda hade sett programmet och konstaterade att Åsa Waldau är en klockren psykopat.

Barnens svar till DN var i stora delar begripligt, men texten var inte helt sammanhängande och vissa ordval var märkliga, tyckte jag. Som läsare kastades man till exempel rakt in i "morden 2004", utan att man som läsare presenteras för fakta. De kunde ha nämnt att pastor Helge Fossmo anklagades för att ha förmått "barnflickan" Sara Svensson att mörda den förstnämndes fru Alexandra samt mördat sin första hustru Helene.

I somras såg jag en film om pastor Jim Jones, som var amerikansk grundare av och ledare för sekten Peoples Temple. Han förgiftade hela sin församling på 900 medlemmar i den sydamerikanska djungeln i slutet av 1970-talet för att läran var på väg att ifrågasättas. Från början var han en karismatisk person som drog många nya medlemmar till sig, som öppet vittnade om ett bättre liv. Med tiden kom att missbruka sin ledarställning och vissa av medlemmarna uttryckte att de ville lämna församlingen till en besökande kongressledamot i deras hemvist Jonestown i Guyana. Dagen efter beslutade pastorn att samtliga församlingsmedlemmar skulle ta sitt liv, vilket de flesta gjorde med cyanid. De som vägrade, sköts eller ströps.

Kanske behöver man inte oroa sig för att Åsa Waldau skulle missbruka sin ställning på samma sätt, men jag känner mig ändå misstänksam att församlingens utveckling kan gå fel utifrån mina vänners bedömning av henne som psykopat.

Ewa Westman måste därför stå inför en svår situation. Åsa Waldau lär ju knappast ändra sitt sätt att leda församlingen och dess medlemmar. Ärkebiskopen kommer sannolikt inte ha möjlighet att agera eftersom Knutbyförsamlingen inte är med i det kristna rådet. Om Waldau skulle missbruka sin ställning, riskerar barnen - trots att de är vuxna - att psykologiskt hamna i ett beroendeförhållande, som också påverkar relationen till deras mamma. Jag tycker synd om Ewa Westman, även om möjligheten också finns att barnen har gjort ett klokt och vuxet val till sin mamma!

Krutkvinnan Ahlenius slår till igen

2008-01-12T04:47:00.000-08:00

Inga-Britt Ahlenius, tidigare känd som dels generaldirektör för Riksrevisionsverket, dels kvinnan som fällde EU-kommissionen, har igen hittat omfattande korruption. Missförhållandena har hon hittat inom FN, där hon sitter somm chef för dess interna revisionsbyrå. Hon och hennes anställda har upptäckt bedrägeri för FN-kontrakt värda fyra miljarder. (Källa: DN den 12 januari 2008)

Heja, Inga-Britt! En modig kvinna som igen vågat sig på att kritisera korrupta makthavare. Människor av hennes virke ser jag gärna mer av.

Syns man, så finns man?

2008-01-10T10:37:00.000-08:00

En skolchef i Trelleborg varnar föräldrar i kommunens högstadieskolor för "strypningsleken", berättar DN i dag. Leken går ut på att barnet hyperventilerar, varpå en kompis trycker till runt halsen tills vederbörande svimmar av. Enligt kuratorn på skolan har elever spelat in strypningar och de påföljande avsvimningarna på sina mobiltelefoner. Videosnuttarna har sedan skickats vidare till bekanta.

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?a=583592

Leken verkar självfallet livsfarlig och borde förbjudas. Det finns dock fler dimensioner i beteendet som jag reagerar på. För det första verkar människor ha fått ett allt större behov av känslomässiga kickar för att reagera, vilket man ser på till exempel konsumtionen av våldsvideofilmer. Det andra är att allt fler verkar göra nästan vad som helst, i det här fallet utsätta sig för och filma ett farligt beteende, för att synas.

Trenden att vilja synas har pågått länge. Allt fler unga söker sig till mediegymnasier och vill bli tv-hallåer. Vad är det som driver oss?

Någonstans har jag börjat fundera på om personaltätheten på förskolan bidrar till utvecklingen. I dag ska alla föräldrar lämna sina barn från tidig ålder för att klara arbete och försörjning. Ofta har barnen korta dagar i början, men får med tiden allt längre tid utanför hemmet. Som jag minns det går det 7-8 personal per barn, så barnen får slåss om uppmärksamheten. På många förskolor har man installerat så kallade "öron", som lyser rött när barnen skriker för mycket. Kanske skriker man också högt när ingen ser en.

Ett barn som inte blir sett, ser heller inte sig själv. För att känna sig bekräftad, söker man uppmärksamheten utanför sig själv. Kanske syns - och finns - jag om jag hamnar i media? Tänk om samhället i stället skulle ha tid för - och se - sina barn. Skulle då TV3 få färre sökande till sina hallåa-platser och färre barn känna för att delta i och filma stryplekar?

Testosteron som ursäkt?

2008-01-08T10:31:00.000-08:00

Män gasar mer, bromsar senare och orsakar flest dödsolyckor. Om männen körde mer kvinnligt skulle antalet döda i trafiken minska med 40 procent. Och värst av alla bilförare är unga män. Det kunde jag i går läsa i artikeln "Varning för män" i Mitt i Vasastan nr 2/08. (Artikeln har ännu inte kommit ut på nätet, men du hittar den här snart: http://www.mitti.se/tidning/miiv/index_vasastan.html)

Ämnet är intressant. Männen står för 40 procent fler hastighetsöverträdelser än kvinnor. Även om fler män dör i trafiken, blir kvinnor som förolyckas ofta ihjälkörda av män. Av artikeln framgår också att den främre pannloben är utvecklad vid 22-23 års ålder för kvinnor och 26-27 års ålder för män. Det är den delen av hjärnan som styr attityder, konsekvenser av beteenden, riskbedömning och förmågan att visa hänsyn. Ändå får både kvinnor och män ta körkort när de är 18 år. Övningsköra får de göra redan vid 16.

Många män som jag har åkt med kör alltid för fort, oavsett ålder. De ligger gärna så där 29 kilometer över tillåten hastighet för att slippa bli av med körkortet om polisen eller hastighetskamerorna skulle ta dem. Jag har försökt förstå varför. Den förklaringsmodell som jag har uppfattat är att den manliga naturen med höga testosteronhalter gör honom sådan. Han kan liksom inte rå för att foten alltid är för hårt tryckt mot gaspedalen och att han ständigt måste ligga närmare framförvarande bil än tresekundersregeln tillåter.

Det kan så vara, men att samhället inte reagerar kraftigare mot beteendet har jag svårt att förstå. Till exempel skulle man kunna höja körkortsåldern för män med fyra år, till 22 års ålder, för att ta hänsyn till deras senare fysiska utveckling. Då skulle man i alla fall komma undan de olyckor som somliga unga män orsakar i trafiken. Eller så skulle man kunna ge tyngre straff för fortkörare redan vid 10-15 kilometers för höga hastigheter. För det känns märkligt att kvinnor, som kör mer försiktigt än män, också är de som drabbas av mäns högre risktagande i trafiken.

Om man tog motsvarande parallell för kvinnor, skulle man kunna säga att pms-värk är en del av kvinnans natur. Hon kan bara inte rå för det. Ändå finns ingen eller liten acceptans mot hennes hormoner. En extra ledig dag med betalning i månaden för att klara värken skulle kunna vara en hint att samhället har accepterat hennes natur också. Samma ingångslöner och löneökningstakt för kvinnor som för män skulle kunna vara en annan.

Utgångsläget är förstås att omvårdnad och moderskap ligger i kvinnans natur på samma sätt som ett högre generellt risktagande ligger i mannens. Skulle detta inte stämma, kommer debatten om kvinnans större ansvar för det obetalda arbete i hemmet i ett helt annat läge!

Ljuset visar hur vi mår

2008-01-07T12:55:00.000-08:00

På kvällarna fascineras jag sedan någon månad tillbaka över ljuset på fasaderna på Hötorgsskraporna, alldeles i centrala Stockholm. Ofta lyser fasaderna i gult. Vid middagstid i dag och skulle träna var de emellertid blå. När jag var färdig och skulle hem igen, hade ljuset tonat över till grönt.

Ljuset avspeglar stockholmarnas kollektiva sinnesstämning. Det gula ljuset betyder att genomsnittsinvånaren är ganska nöjd med livet. Blått ljus innebär att livet är trist. Ett grönt sken visar på känslomässigt neutrala stadsbor.

Att färgen oftast är gul känns ju rimlig. För det mesta är livet rätt så okej. Dessutom bor vi i Landet Lagom, där allting är så där i mitten. Därför blev det blå ljuset så spännande i dag. Var det för att många kände sig ganska trötta efter första riktiga arbetsdagen efter julledigheten? I vilket fall som helst verkade deppigheten ha lagt sig efter middagen för att ge en aningen nöjdare stadsbo.

Ljuset i sig väcker också andra tankar. Här sitter folk hemma på sin kammare och delar med sig av sitt känsloliv, som avspeglar sig i färgtoner för oss andra. Färgerna och deras skiftningar får mig att känna mig mera hemma och tillhörande staden. Tack alla som röstar! Och tack till arkitekten som kom på idén.

http://www.emotionalcities.com/

P.S. Själv förstår jag inte hur jag ska få igång programmet Flash efter att jag har laddat ner det, vilket krävs, så jag har ännu inte kunnat rösta.

Vem är förövare i Rödebymålet?

2008-01-04T02:01:00.000-08:00

I dag startar det så kallade Rödebymålet, där en 50-årig man sköt mot ett gäng ungdomar i oktober i fjol. En 15-årig pojke dödades och en 16-åring skadades livsfarligt.
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article1562798.ab

Min första tanke var att 50-åringen hade en skruv lös. Inte tar man hagelbössan och skjuter mot unga människor, även om man har känt sig trakasserad under en tid. Ungdomar kan vara rätt stökiga, men sånt hör till åldern och brukar gå över.

Så småningom insåg jag dock att mannen har en 19-årig son som är lätt förståndshandikappad med damp/adhd. Plötsligt hamnade frågan i ett helt annat ljus.

Både de sociala myndigheterna och polisen i Rödeby kände till missförhållandena sedan länge, men de hade inte ingripit. De två myndigheterna hade heller inte kommunicerat med varandra om problemet. En av anledningarna var att sonen är myndig. Aktörerna håller med om att situationen är tragisk, men att de egentligen inte hade kunnat agera annorlunda. Polisen hade frågat de trakasserande ungdomarna om de har skött sig och de svarade jakande. Om polisen någonsin försökt ta den trakasserade familjens perspektiv är dock oklart.

Jag försöker därför tänka mig in i pappans situation. Att leva i en handikappfamilj är inte lätt, det vet jag av egen erfarenhet. Man känner sig både utsatt och oskyddad för omgivningens reaktioner. Därtill är själva situationen påfrestande kring att leva med en person med funktionshinder. Vardagen innehållet mycket tjat, aggressioner, missförstånd och kräver ett enormt tålamod av de närstående. En lätt utvecklingsstörd familjemedlem kan ofta vara svårare att hantera därför att hon eller han vistas bland och identifierar sig med vanliga ungdomar. Killar med adhd är ofta lättprovocerade och lättlurade, vilket gör dem till tacksamma mobboffer, särskilt i en miljö som är skyddad från insyn och stöd. I det här fallet verkar ju varken socialtjänst eller polis ha ryckt in och i ett sådant läge är familjen närapå försvarslös.

Som syskon känner man sig också maktlös när ett annat av ens syskon trakasseras. I det här fallet kastade den normalfungerande systerns pojkvän en ölburk i huvudet på de trakasserande ungdomarna, vilket blev en utlösande faktor.

Ungdomarna har också agerat med en särskild brutalitet. De har gjort upprop på internet, attackerat familjens bil när de varit ute och åkt samt anfallit med knölpåkar. Har inte föräldrarna funderat på vad deras ungdomar håller på med? Självklart förstår jag att de sörjer sina döda och skadade barn, men de bör också kunna förstå 50-åringens vilja att försvara sig.

Jag undrar också hur polis och socialtjänst har kunnat ha så bristfällig kunskap om utsattheten i en handikappfamilj. Rymmer inte polisutbildningen en särskild del om utsatta familjers livsvillkor? Polisens uppdrag handlar mycket om att skydda, agera och gripa in i dessa familjer. Socialtjänsten, som är en kommunal angelägenhet, oroar jag mig också för. De har inga nationella utbildningar, som polisen, och en liten kommun kanske varken har råd eller resurser att utbilda sin personal. Förhoppningsvis har en och annan en socionomexamen eller motsvarande i botten, som bör rymma kunskap om funktionshindrades och deras anhörigas situation i samhället.

Jag undrar också hur myndigheterna gör när de resonerar kring förståndshandikappade ungdomars möjlighet att bli myndiga. Många ungdomar med psykiska funktionshinder blir aldrig myndiga, däribland min yngste bror. Även om de blir myndiga, kan de behöva ett särskilt skydd och stöd i vuxen ålder. Jag undrar hur polis och socialtjänst ser på denna frågeställning.

I vilket fall som helst ska det bli spännande att följa målet. Jag hoppas på strafflindring för 50-åringen!

Ingrepp i nationalstadsparken

2008-01-03T01:23:00.001-08:00

Vägverkets generaldirektör Ingemar Skogö förespråkar att Norra länken delvis ska få byggas inom nationalstadsparkens hägn. Annars skenar kostnaderna.
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?a=729612

För att få ett sådant tillstånd, måste lagen om intrång i nationalstadsparken ändras. Det kan tyckas som en enkel match eftersom ingreppet som nu diskuteras endast rör Bellevueparken i närheten av Sveaplan.

Problemet är bara att nationalstadsparken är utformad som en helhet. Den är sammanhängande och fungerar som en lunga i staden. Djuren kan flyga och löpa fritt genom hela parken, vilket främjar livsvillkoren för dem. Tar man till exempel nötskrikan, som är en kråkfågel, kräver den både löv- och barrskog för att hämta föda och kunna häcka. Skär man i parken, förändras hela den ekologiska kedjan.

Därtill finns många andra intressen att sarga parken. Rikspolisstyrelsen har redan fått tillstånd och byggt en anläggning i området. Fysicum, som ligger i närheten av universitetet, har också tillkommit. Nu ligger skyddad mark obearbetad mellan Fysicum och motorvägen mot Norrtälje (där Alfa Romeo tidigare hade sin bilförsäljning). Förhoppningen är säkert att den ska kunna bebyggas så småningom eftersom den nu betraktas som "skräpmark". På så sätt får politikerna med sig opinionen för att ytterligare skövla i parken.

Fortsätt att kämpa för att bevara parken trots de höga kostnaderna! Stockholm måste självfallet få expandera. Värnar vi samtidigt inte det ekologiska livet, förändras också betingelserna för oss människor på sikt.

Gynnar populärkulturen demokratin?

2008-01-02T07:24:00.000-08:00

Under det senaste decenniet har en rad svenska såpoperor och "nykändisprogram" dykt upp i tv. I tidningarna förfasar sig journalister och insändare över det ytliga och skandalbetonade innehållet. Överallt möts vi av rubriker som: "Skandalerna du inte fick se i Idol" och "Robinson-Robban hånglar öppet med Big Brother-Linda."

Man skulle kunna tro att Sverige är ett land i kulturell förflackning. Tidigare tittade vi på pålitliga program från de två statliga tevekanalerna. Nu masskonsumerar vi mentalt skräp från en rad kommersiella kanaler.

Ändå kan jag inte låta bli att fascineras över utvecklingen. Vilka människor fick tidigare uppmärksamhet i svensk media? Det var ett fåtal toppolitiker och skådespelare, som dominerade scenen. Nu börjar den breda allmänheten bli kändisar, oavsett bakgrund och uppväxtmiljö. Hur kommer det att påverka det allmänna tänkandet och handlandet?

Personligen tror jag att utvecklingen leder till att fler känner egenmakt. Kan grannen bli känd, kan jag. Att synas och höras blir inte längre något för "de andra", utan för "alla". När det sedan visar sig att en 15-åring - genom ett personligt upprop på Facebook - kan samla 12 000 ungdomar i Kungsträdgården för att kämpa mot våldet, syns egenmakten ännu tydligare. Den som ser att hon eller han påverka i sin närmiljö borde också känna möjligheten att föra hela samhällets utveckling framåt.

Kan man dra slutsatsen att våra utskällda såpoperor och populärprogram har sått ett frö till den demokratiska utvecklingen i landet?

Varför denna brist på toaletter för kvinnor?

2008-01-02T06:50:00.000-08:00

I hela mitt liv har jag fått stå i kö när jag ska gå på toaletten på offentliga platser. Avundsjukt har jag sneglat på männen, som glider in i dörren bredvid och snabbt kommer ut igen. Köandet uppstår överallt: på biografer, restauranger, barer och shoppingcentrum.

Varför har ingen förstått värdet i att bygga bort toalettköerna för kvinnor? En kvinna i kö genererar inga intäkter. Hade kön varit kortare, hade hon kunnat handla fler drinkar under tiden, köpt mer popcorn och handlat mer mat och kläder. Hennes besök på shoppingcentrumen hade alternativt tagit kortare tid, vilket inneburit större omsättning på parkeringsplatserna.

I mina mörkare stunder undrar jag om män, som oftast beslutar kring byggprojekt, underskattar kvinnors rationalitet. Alla kvinnor fnittrar inte på toaletterna med två väninnor eller ägnar en kvart åt att sminka sig. Fler toaletter för kvinnor skulle alltså minska köerna, inte göra dem oförändrade. Självklart tar fler toaletter dyrbar yta från offentliga platser, men en samhällsekonomisk beräkning skulle säkert visa investeringen lönsam.

Kortare toaköer skulle också gynna männen. Tänk så många män som får vänta på sina respektive och på sina döttrar. Färre i kö skulle också medföra att familjen fortare kan lämna shoppingcentrumet, vilket säkert skulle vara till glädje.

De unga tjejerna har redan tröttnat. De har lämnat kvinnornas köer och stövlar rakt in på killarnas toaletter i stället. Och hur kul är det att bli störd i rännan?

Behövs fler danstillstånd?

2007-12-31T01:59:00.000-08:00

Sverige lär vara världens mest singeltäta land. I Stockholm sägs det att ungefär 60 procent av allt boende är singelhushåll. Även om somliga säkert trivs med att vara singlar, skulle många gärna träffa en partner.

Hur träffar man en partner i Stockholm? Det borde inte vara några problem eftersom det finns massor av uteställen. Vad händer när man går ut en kväll? Själv tycker jag att det är svårt att gå fram till någon okänd på krogen och börja prata. Skulle jag ändå hamna i slang med någon, är det svårt att fortsätta samtalet eftersom ljudnivån är så hög. Det återstående sättet att mötas är genom dans.

Vad finns det för möjligheter att dansa i Stockholm? Förutom Mälarsalen, som är exklusivt avdelat för dem som motionsdansar, finns det inte så många ställen att välja på. De få dansgolv som finns, till exempel Blue Moon Bar, är outhärdligt trånga och riktar sig främst till människor i 20-årsåldern. Finns då möjligheten att dansa på sin vanliga bar eller sitt normala uteställe? Jag pratade med några vänner om detta. Enligt dem krävs ett så kallat danstillstånd för att spontandansa i baren, vilket man gör i många länder.

Enligt Wikipedia måste en krögare söka danstillstånd hos polisen (2 kap. 4 § ordningslagen). Om krögaren har tillstånd att sälja alkohol blir det sedan lättare för restaurangen att beviljas danstillstånd, som också medger spontan dans på stället. Enligt miljöförvaltningen i Stockholm finns ungefär 1 100 restauranger i Stockholm, varav knappt 100 har danstillstånd.

Nu undrar jag följande:

Varför ska det vara så krångligt att vara spontan på krogen och dansa om man har lust? Svenskar brukar ofta anklagas för att vara stela och hämmade. Lagstiftningen hjälper knappast till i detta fall.
Varför har så få krögare danstillstånd?

Vad tycker du i den här frågan?

Ekologiskt vin på krogen?

2007-12-31T01:33:00.000-08:00

För ett par veckor sedan var jag på vinprovning. Jag frågade sommeliern om ekologiska viner. Han berättade att vinproduktionen står för 70 procent av giftanvändningen i jordbruket medan vindruveodlingen står för 10 procent av jordbruksproduktionen. Jag bestämde mig efter den dagen för att inte köpa annat än ekologiskt vin.

Någon dag senare var jag inne på Systembolaget. Jag bad dem om rött, ekologiskt vin i halvflaska. (Jag dricker inte mer på en kväll.) De hade ett enda märke att erbjuda, men det var ett rimligt pris och vinet var gott. Så nu är problemet löst att köpa vin i affär.

Det har varit mer bekymmersamt när det gäller att köpa vin på lokal. Sedan vinprovningen har jag varit på Stadshuskällaren, Nalens bakficka, Radisson SkyBar, Wasahof, Allmänna galleriet, Copperfields m.fl. Ingen av dem har kunnat erbjuda mig ett glas ekologiskt vin, vare sig rött eller vitt. I går var jag på Sturehof, som var det första stället som kunde erbjuda både rött och vitt i ekologisk tappning. Det röda kostade 280 kronor glaset (!) och det vita 120 kronor. Jag tog ett glas vitt och njöt! (Det har känts tjatigt att dricka öl i flera veckor - jag som är en vindrickare.)

Nu hoppas jag på att fler ställen ska erbjuda ekologiskt vin. Jag hoppas också att uppgifterna från sommeliern stämmer, så att jag inte har fått tulla på min privata njutning i onödan.

I efterhand (den 3 februari), har jag fått tips på bra ekokrogar från KRAV för den som vill bidra till en bättre miljö.

http://www.ekocentrum.info:80/Ekokrogar.htm

Sälj Lindex!

2007-12-31T01:13:00.000-08:00

Den 20 december läste jag - i bland annat Ekonominyheterna - att Stockmann, som är Lindex nya ägare, har sparkat kvinnorna ur Lindex styrelse.

http://www.ekonominyheterna.se/nyheter/2007/12/20/lindex-petar-kvinnorna/index.xml

Eftersom jag vill ha ett jämställt samhälle, bestämde jag mig för att sälja mina Lindex-aktier. Jag skickade samtidigt ett mejl till Stockmann för att meddela mitt missnöje. Svaret var ampert och tydligt:

"Kvinnor är väl representerade inom Stockmannkoncernen. 60 procent av direktörerna inom Stockmannkoncernen i Finland är kvinnor och 70 procent av direktörerna inom funktionerna i Ryssland och Baltikum består av kvinnor. Åven både Stockmanns styrelse och Stockmanns ledningsgrupp har två kvinnliga medlemmar. Av Lindex ledning är hälften kvinnor."

Det är visserligen positivt att ledningen består av lika många kvinnor som män, men det skulle kännas bättre om fler kvinnor satt i styrelsen. Enligt Lindex hemsida är de två kvinnorna i styrelsen arbetstagarrepresentanter. Jag kan därför föreställa mig att dessa i sin roll har mindre inflytande än de övriga i styrelsen. (Rätta mig om jag har fel.)

Hädanefter kommer jag att ställa mig tveksam till att handla på Lindex. Att handla efter moralisk övertygelse känns bättre!