En halvt tänkt tanke om nytt vårdnadsbidrag
Kvinnor som har svårt att hinna med åldrande föräldrar och barnbarn ska få bidrag för att ta hand om sina sjuka föräldrar, anser Magdalena Andersson som är ordförande i moderatkvinnor, enligt dagens DN. Bidraget kallas "vaf", vård av förälder, och kan jämföras med småbarnsföräldrarnas "vab" när barnen är sjuka.
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?a=762403
Förslaget har säkert sina fördelar. Visst är det sant att många kvinnor i 50-60-årsåldern står inför en konflikt med ett krävande arbetsliv, åldrande föräldrar och barnbarn som föds. Många av dessa kvinnor är redan slitna efter att ha tagit hand om sina egna barn, vårdat frisk man i hemmet (som en del skämtsamt kallar äktenskapet för) och haft ett krävande arbetsliv - ofta inom vården, som slitit på kroppen och varit stressande. När de passerar 50, brukar även hennes föräldrar och svärföräldrar bli sjuka och många gånger efterlängtade barnbarn komma. Dessa föds av ofta karriärinriktade föräldrar, som ska få två heltider att gå ihop. Det blir lätt för mycket för de nyblivna mor- och farmödrarna. 60 procent av alla långtidssjukskrivna är kvinnor över 55 år, så problemet med överansträngning och utslitning ska inte underskattas.
Frågan är bara hur man ser på problemet i dess helhet. Var är männen i diskussionen? Var kan man läsa om hur de vårdar sina åldrande föräldrar och sina nyfödda barnbarn? Det gör de säkert i viss omfattning, men i debatten syns de knappast. Och vilken blir ersättningen och pensionsförmånerna till de kvinnor som vårdar sina (och sin mans?) sjuka föräldrar? Blir den på vab-nivå, blir ju ersättningen hyfsad under karenstiden, men vad händer sedan? Föräldrarna behöver dock kanske hjälp del eller delar av dag. Hur gör man då? Vad gör man om föräldrarna bor långt bort och man behöver resa? Ingår reseersättning och traktamente? Om ersättningen blir lägre än den ordinarie lönen, måste man betänka att många kvinnor i botten har flera obetalda år som hemmafru och ofta har jobbat deltid inom den lågbetalda vården. Avsätter de också ännu mer tid åt det välsignade hemarbetet, blir de knappast prioriterade i lönediskussioner och i kampen om kompetensutveckling på det avtalsenligt avlönade arbetet. När man räknar ihop härligheten, kommer dessa kvinnor säkert att få en fantastisk pension, kan man ironiskt konstatera. Och könsrollerna kommer att ha blivit ännu mer befästa!
Moderaterna, återkom gärna i debatten och förklara hur ni har tänkt er en lösning på även dessa problem. Har ni en genomtänkt lösning, kan jag tänka mig att lyssna. Som det nu ser ut, känner jag bara att förslaget är ett patetiskt nedslag i en nostalgisk 50-talssåpa om den goda hemmafrun.
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?a=762403
Förslaget har säkert sina fördelar. Visst är det sant att många kvinnor i 50-60-årsåldern står inför en konflikt med ett krävande arbetsliv, åldrande föräldrar och barnbarn som föds. Många av dessa kvinnor är redan slitna efter att ha tagit hand om sina egna barn, vårdat frisk man i hemmet (som en del skämtsamt kallar äktenskapet för) och haft ett krävande arbetsliv - ofta inom vården, som slitit på kroppen och varit stressande. När de passerar 50, brukar även hennes föräldrar och svärföräldrar bli sjuka och många gånger efterlängtade barnbarn komma. Dessa föds av ofta karriärinriktade föräldrar, som ska få två heltider att gå ihop. Det blir lätt för mycket för de nyblivna mor- och farmödrarna. 60 procent av alla långtidssjukskrivna är kvinnor över 55 år, så problemet med överansträngning och utslitning ska inte underskattas.
Frågan är bara hur man ser på problemet i dess helhet. Var är männen i diskussionen? Var kan man läsa om hur de vårdar sina åldrande föräldrar och sina nyfödda barnbarn? Det gör de säkert i viss omfattning, men i debatten syns de knappast. Och vilken blir ersättningen och pensionsförmånerna till de kvinnor som vårdar sina (och sin mans?) sjuka föräldrar? Blir den på vab-nivå, blir ju ersättningen hyfsad under karenstiden, men vad händer sedan? Föräldrarna behöver dock kanske hjälp del eller delar av dag. Hur gör man då? Vad gör man om föräldrarna bor långt bort och man behöver resa? Ingår reseersättning och traktamente? Om ersättningen blir lägre än den ordinarie lönen, måste man betänka att många kvinnor i botten har flera obetalda år som hemmafru och ofta har jobbat deltid inom den lågbetalda vården. Avsätter de också ännu mer tid åt det välsignade hemarbetet, blir de knappast prioriterade i lönediskussioner och i kampen om kompetensutveckling på det avtalsenligt avlönade arbetet. När man räknar ihop härligheten, kommer dessa kvinnor säkert att få en fantastisk pension, kan man ironiskt konstatera. Och könsrollerna kommer att ha blivit ännu mer befästa!
Moderaterna, återkom gärna i debatten och förklara hur ni har tänkt er en lösning på även dessa problem. Har ni en genomtänkt lösning, kan jag tänka mig att lyssna. Som det nu ser ut, känner jag bara att förslaget är ett patetiskt nedslag i en nostalgisk 50-talssåpa om den goda hemmafrun.
Kommentarer