Arbetsgivarens makt över individen

Vilken makt över individens fritid ska arbetsgivaren ha? Den frågan ställer sig Erik Helmersson på i DN i dag. Själv är han mycket skeptisk till arbetsgivarens inblandning i individens motions- och matvanor. Han tror att trenden kommer att dö av och gå till historien som ett bortglömt och misslyckat experiment.

Individen och hälsan
Själv tror jag att trenden kring arbetsgivarens inblandning kommer att variera med tiden. Arbetsgivarens inblandning i de anställdas privatliv beror bland annat på konjunktur och arbetskraftstillgång. Ju större arbetslöshet, desto mer krav torde arbetsgivaren kunna ställa på individen - och vice versa. De statliga ekonomiska incitamenten torde också påverka. Ju mer ansvar och kostnader som faller ut på arbetsgivaren när en individ blir sjuk och/eller behöver rehabiliteras, desto mer kommer arbetsgivaren vilja engagera sig i den anställdes hälsovanor.

Därtill tror jag det finns en mer irrationell aspekt i hälsofrågan också. Arbetsgivaren vill ha anställda som ser snygga, tilltalande och unga ut. Se bara på platsannonserna. Vilken arbetsgivare marknadsför sig med bilder på överviktiga, slitna och/eller äldre personer? Här kommer nog mer de amerikanska idealen in. Typ "look healthy, feel healthy".

Individen och den personliga utvecklingen
Frågan om arbetsgivarens makt över individens privatliv är dock större än så, skulle jag tro. Framöver kommer nog arbetsgivaren att i högre grad engagera sig i individens förmåga att utveckla sig privat på ett personligt plan. När det gäller kompetensutveckling, syns det redan. Går du kvällskurser? Har du professionella nätverk, som du minglar med efter jobbet?

Arbetsgivaren kommer nu i högre grad att engagera sig i individens självinsikt, förmåga att ta konflikter, samspela i grupp osv. Till viss del får arbetstagarna frågor om dessa förmågor redan i dag. Fokus på desso förmågor kommer dock att öka ytterligare.

Ju mer vi går in i ett tjänstesamhälle, desto mer blir ens personliga kapital företagets tillgång. Hittills har fokus framför allt handlat om att man är välutbildad. Nästa steg handlar om ens förmåga att utnyttja den kunskapen, både för egen del och i relation till andra. Än så länge är terapierfarenheter ingen merit mot arbetsgivaren, men att nyttja och lyfta fram kontakter med personliga coacher har blivit allt mer populärt. I takt med att kraven på samspelet människor emellan ökar i arbetslivet, vilket sker i en allt mer komplex värld, kommer dock kraven på självinsikt - och förmågan att korrigera sitt beteende löpande - öka. Och då kommer kunskapen som de personliga coacherna kan erbjuda att vara för grund.

I utvecklingen gäller det också att både kvinnor och män hänger med. Bland mina kvinnor som vänner ser jag generellt ett annat intresse för personlig utveckling än bland mina vänner som är män. Under 18- och 1900-talen var arbetsmarknaden männens domäner. Med ett ökat fokus på sociala värden och kunskaper, kan 2000-talet allt mer bli kvinnans arbetsmarknad. Allt beror på männens förmåga att anpassa sig.

Om männen inte lyckas, vad händer då med våra könsroller, både i arbetslivet och privat? Blir kvinnan mer den som försörjer mannen, medan han blir mer marginaliserad på arbetsmarknaden - och får ta hand om fru och barn?

Vad tror du?