Tystnadens myndighetskultur
"Den som googlar på 'tysthetskultur' ramlar över mer än 77 000 träffar." Så börjar DN sin krönika om tysthetskulturen på Arbetsförmedlingen. Fackförbundet ST presenterade i fredags en medlemsenkät från AF, som visar att 44 procent av medarbetarna och 26 procent av cheferna upplever att de inte kan säga vad de tycker i myndigheten. Över hälften av medarbetarna (52 procent) anser att samtalsklimatet har blivit tystare. DN spekulerar om detta kan bero på "en felaktig verklighetsbild, egen feghet och brist på civilkurage". DN säger även "i vilken mån de 52 procenten själva bidragit till tystnaden". Tidningen anser samtidigt att "såväl arbetsgivare som arbetstagare får fundera över sånt som klimat, öppenhet och solidaritet".
Skuldbeläggande
Jag reagerar på flera sätt på DN:s inlägg. Visst kan det vara så att anställda på myndigheterna inte säger vad de tycker - och därför bidrar till att synpunkter som skulle kunna förbättra verksamheten inte kommer fram. Samtidigt visar den rapporten En tyst myndighet att anställda verkligen har sagt i från - och blivit oerhört illa behandlade. Då är det kanske inte så konstigt att de övriga avstår från att säga någonting.
Ny styrmodell
För ett par år sedan införde Regeringskansliet (RK) en ny styrmodell för sina myndigheter. Tidigare reglerades styrningen i regleringsbreven, dvs. regeringens årliga styrdokument för myndigheten. Genom styrutredningen, som införlivades i styrningen för knappt fem år sedan, är myndighetens instruktion, som är en mer långsiktigt styrande bestämmelse för vad myndigheten har för uppgifter, och den informella dialogen mellan Regeringskansliet och myndigheten mer vad som avgör vad myndigheten ska uträtta. Regleringsbrevets roll har tonats ned. I detta arbete har allt mer av styrningen blivit dold för utomstående aktörer.
Tidigare hade Riksrevisionsverket en god insyn i hur myndigheterna styrdes, dels genom regleringsbreven, dels genom den nära dialog som RRV ändå hade med myndigheterna. Sedan Riksrevisionen - som i sin oberoende ställning lyder under riksdagen i stället för under regeringen, som RRV gjorde - tog över granskningen 2003, har insynen i hur myndigheterna styrs i praktiken minskat. I alla fall upplever jag det så. Riksrevisionen är en mer formell instans än RRV - och håller hårt på sin distans. I början upphörde all informell dialog mellan Regeringskansliet och Riksrevisionen, som tidigare hade varit en naturlig del i styrningen. För mig som då var myndighetshandläggare - den opolitiska tjänsteman som håller samman styrningen av en myndighet från RK:s sida - blev detta ett stort problem. När jag senast var myndighetshandläggare 2009-2011 hittade jag en god och konstruktiv dialog med Riksrevisionen, men kände mig alltid osäker på om jag verkligen fick samtala med dem på tu man hand.
Jag skulle tro att den ökade informella styrningen, med dess brist på yttre insyn, kan ha skapat en större tysthetskultur i myndigheterna. Myndigheternas anslag har fått en minskat uppräkning - med ökade krav på effektivisering - under senare år, vilket också har skapat ekonomiska problem för myndigheterna. När det blir mer knappt om resurser, brukar tyvärr styrningen bli sämre. (Inget givet samband, men jag har sett forskning som pekar på att styrning utifrån knapp ekonomi ger sämre arbetsmiljö än annan styrning.)
Tystare samhällsdebatt
Även om vi på senare år har fått sociala medier och den öppenhet som dessa medför, upplever jag att samhället generellt har blivit tystare. Det rödgröna blocket diskuterade med liv och lust klassfrågor, jämställdhet, arbetsmiljö osv. i den offentliga debatten. När Alliansen kom till makten 2006, tystnade denna debatt. I den borgerliga politiken ligger liksom att "du är din egen lyckas smed", så har du problem med arbetsmiljö, jämställdhet, att du känner dig som en "underdog", så skyll dig själv. Andemeningen är "det finns inga strukturella problem, utan alla är individuella".
Alliansen började med att skära ner anslagen till Arbetsmiljöverket med 30 procent och lade ner Arbetslivsinstitutet. Därefter stuvade man snabbt om i eller lade ner cirka 70 myndigheter, med stora organisations- och personalförändringar som följd. Bland annat lades utvecklande myndigheter, som Myndigheten för skolutveckling och Verket för förvaltningsutveckling, som manade till dialog och samverkan, ned. Nya myndigheter för kontroll och utvärdering, som Skolinspektionen, Myndigheten för vårdanalys, Inspektionen för socialförsäkring, etc, uppstod. Morot byttes mot piska, vilket jag också tror har tystat myndighetsmiljön.
För Arbetsförmedlingens del har man lagt in delar av Försäkringskassans och Migrationsverkets uppdrag i myndigheten. Myndigheten är nu så nedtyngd av svårplacerade grupper i samhället och har blivit så ofantligt stor att det inte är konstigt om den har blivit svårstyrd och att personalen mår dåligt.
Till tystnaden tror jag också man kan foga debatten i de stora tidningarna, som DN, som också är borgerligt styrda. De hejar glatt med i regeringens glada beskrivningar av att samhället är välfungerande. Jag upplever visserligen att Alliansen har lyckats stärka arbetslinjen, vilket var välbehövligt, men att den också skickligt lyckats tysta problemen med den nya politiken i samhällsdebatten. Bristen på debatt kan också hänga ihop med den långvariga kris som Socialdemokratin har haft som oppositionsparti.
Tysta myndighetskulturer generellt
Jag har också några kommentarer kring myndighetskulturer generellt. Under 20 år av mitt liv har jag varit involverad i att styra eller på annat sätt reformera statliga och landstingskommunala myndigheter och bolag. Ibland undrar jag hur jag har orkat – och hur jag fortfarande mäktar med. Jag har haft många osovna nätter och dystra stunder. Mina vänner har rekommenderat mig att jobba privat i stället för att få utrymme för kreativitet och nya idéer. Är inte det hemskt när man tänker på att sådan tröghet och misshushållning på skattemedel fortfarande tillåts rymmas i systemet?
Strukturerna är ofta sega, hierarkiska, byråkratiska, där det ofta är oklart vem som har ansvaret för att driva utvecklingen framåt och komma med förbättringsåtgärder. Jag har sett utfrysningsmetoder från ministrars håll mot vd:ar, människor i verkledningar på myndigheter och personalen i Regeringskansliet, haft tröga, tuffa och tråkiga diskussioner med myndigheter som försökt maska i att styra upp sina verksamheter, blivit motarbetad inom Regeringskansliet, av gd:ar och ledningspersoner i myndigheternas verksledningar när jag velat utveckla verksamheten i linje med övergripande direktiv etc. Jag har fått bromsa nitiska höga chefer på myndigheter att, när jag föreslagit förankrade förbättringsmöjligheter från RK:s sida, inte bestraffa de tjänstemän som lämnat exempelvis regeringsuppdrag som RK bedömt kunde haft högre kvalitet.
Hela systemet kring styrningen bygger på något sätt på ”katten-på-råttan, råttan-på-repet”, dvs. klassiskt maktspråk, som knappast gynnar individens och organisationens utveckling på lång sikt. Och jag undrar ibland om ministrarna själva och deras politiker vill ha det så här.
När jag gick till en rutinerad psykolog på företagshälsovården en gång, konstaterade hon att hon aldrig hade träffat så många rädda människor som i Regeringskansliet. Ingen vill göra fel mot sin minister. Och hur ska man då få till en utvecklande och konstruktiv dialog mellan RK och myndighet?
Jag ska inte vara nattsvart. Jag har sett många ambitiösa ministrar och träffat massor av duktiga och engagerade tjänstemän under årens lopp. Det görs massor av bra och utvecklande arbete på myndigheter och styrningskompetensen ökar, både från RK och inom myndigheterna. Men det gäller att ständigt hålla i gång en levande och offentlig dialog och att vi tillsammans hittar konstruktiva sätt att möta utmaningarna i samhällsutvecklingen. Och att inte snabbt tysta obekvämligheter, som ST:s rapport visar på, genom att DN och andra tidningar skuldbelägger anställda som påtalar problem.
Skuldbeläggande
Jag reagerar på flera sätt på DN:s inlägg. Visst kan det vara så att anställda på myndigheterna inte säger vad de tycker - och därför bidrar till att synpunkter som skulle kunna förbättra verksamheten inte kommer fram. Samtidigt visar den rapporten En tyst myndighet att anställda verkligen har sagt i från - och blivit oerhört illa behandlade. Då är det kanske inte så konstigt att de övriga avstår från att säga någonting.
Ny styrmodell
För ett par år sedan införde Regeringskansliet (RK) en ny styrmodell för sina myndigheter. Tidigare reglerades styrningen i regleringsbreven, dvs. regeringens årliga styrdokument för myndigheten. Genom styrutredningen, som införlivades i styrningen för knappt fem år sedan, är myndighetens instruktion, som är en mer långsiktigt styrande bestämmelse för vad myndigheten har för uppgifter, och den informella dialogen mellan Regeringskansliet och myndigheten mer vad som avgör vad myndigheten ska uträtta. Regleringsbrevets roll har tonats ned. I detta arbete har allt mer av styrningen blivit dold för utomstående aktörer.
Tidigare hade Riksrevisionsverket en god insyn i hur myndigheterna styrdes, dels genom regleringsbreven, dels genom den nära dialog som RRV ändå hade med myndigheterna. Sedan Riksrevisionen - som i sin oberoende ställning lyder under riksdagen i stället för under regeringen, som RRV gjorde - tog över granskningen 2003, har insynen i hur myndigheterna styrs i praktiken minskat. I alla fall upplever jag det så. Riksrevisionen är en mer formell instans än RRV - och håller hårt på sin distans. I början upphörde all informell dialog mellan Regeringskansliet och Riksrevisionen, som tidigare hade varit en naturlig del i styrningen. För mig som då var myndighetshandläggare - den opolitiska tjänsteman som håller samman styrningen av en myndighet från RK:s sida - blev detta ett stort problem. När jag senast var myndighetshandläggare 2009-2011 hittade jag en god och konstruktiv dialog med Riksrevisionen, men kände mig alltid osäker på om jag verkligen fick samtala med dem på tu man hand.
Jag skulle tro att den ökade informella styrningen, med dess brist på yttre insyn, kan ha skapat en större tysthetskultur i myndigheterna. Myndigheternas anslag har fått en minskat uppräkning - med ökade krav på effektivisering - under senare år, vilket också har skapat ekonomiska problem för myndigheterna. När det blir mer knappt om resurser, brukar tyvärr styrningen bli sämre. (Inget givet samband, men jag har sett forskning som pekar på att styrning utifrån knapp ekonomi ger sämre arbetsmiljö än annan styrning.)
Tystare samhällsdebatt
Även om vi på senare år har fått sociala medier och den öppenhet som dessa medför, upplever jag att samhället generellt har blivit tystare. Det rödgröna blocket diskuterade med liv och lust klassfrågor, jämställdhet, arbetsmiljö osv. i den offentliga debatten. När Alliansen kom till makten 2006, tystnade denna debatt. I den borgerliga politiken ligger liksom att "du är din egen lyckas smed", så har du problem med arbetsmiljö, jämställdhet, att du känner dig som en "underdog", så skyll dig själv. Andemeningen är "det finns inga strukturella problem, utan alla är individuella".
Alliansen började med att skära ner anslagen till Arbetsmiljöverket med 30 procent och lade ner Arbetslivsinstitutet. Därefter stuvade man snabbt om i eller lade ner cirka 70 myndigheter, med stora organisations- och personalförändringar som följd. Bland annat lades utvecklande myndigheter, som Myndigheten för skolutveckling och Verket för förvaltningsutveckling, som manade till dialog och samverkan, ned. Nya myndigheter för kontroll och utvärdering, som Skolinspektionen, Myndigheten för vårdanalys, Inspektionen för socialförsäkring, etc, uppstod. Morot byttes mot piska, vilket jag också tror har tystat myndighetsmiljön.
För Arbetsförmedlingens del har man lagt in delar av Försäkringskassans och Migrationsverkets uppdrag i myndigheten. Myndigheten är nu så nedtyngd av svårplacerade grupper i samhället och har blivit så ofantligt stor att det inte är konstigt om den har blivit svårstyrd och att personalen mår dåligt.
Till tystnaden tror jag också man kan foga debatten i de stora tidningarna, som DN, som också är borgerligt styrda. De hejar glatt med i regeringens glada beskrivningar av att samhället är välfungerande. Jag upplever visserligen att Alliansen har lyckats stärka arbetslinjen, vilket var välbehövligt, men att den också skickligt lyckats tysta problemen med den nya politiken i samhällsdebatten. Bristen på debatt kan också hänga ihop med den långvariga kris som Socialdemokratin har haft som oppositionsparti.
Tysta myndighetskulturer generellt
Jag har också några kommentarer kring myndighetskulturer generellt. Under 20 år av mitt liv har jag varit involverad i att styra eller på annat sätt reformera statliga och landstingskommunala myndigheter och bolag. Ibland undrar jag hur jag har orkat – och hur jag fortfarande mäktar med. Jag har haft många osovna nätter och dystra stunder. Mina vänner har rekommenderat mig att jobba privat i stället för att få utrymme för kreativitet och nya idéer. Är inte det hemskt när man tänker på att sådan tröghet och misshushållning på skattemedel fortfarande tillåts rymmas i systemet?
Strukturerna är ofta sega, hierarkiska, byråkratiska, där det ofta är oklart vem som har ansvaret för att driva utvecklingen framåt och komma med förbättringsåtgärder. Jag har sett utfrysningsmetoder från ministrars håll mot vd:ar, människor i verkledningar på myndigheter och personalen i Regeringskansliet, haft tröga, tuffa och tråkiga diskussioner med myndigheter som försökt maska i att styra upp sina verksamheter, blivit motarbetad inom Regeringskansliet, av gd:ar och ledningspersoner i myndigheternas verksledningar när jag velat utveckla verksamheten i linje med övergripande direktiv etc. Jag har fått bromsa nitiska höga chefer på myndigheter att, när jag föreslagit förankrade förbättringsmöjligheter från RK:s sida, inte bestraffa de tjänstemän som lämnat exempelvis regeringsuppdrag som RK bedömt kunde haft högre kvalitet.
Hela systemet kring styrningen bygger på något sätt på ”katten-på-råttan, råttan-på-repet”, dvs. klassiskt maktspråk, som knappast gynnar individens och organisationens utveckling på lång sikt. Och jag undrar ibland om ministrarna själva och deras politiker vill ha det så här.
När jag gick till en rutinerad psykolog på företagshälsovården en gång, konstaterade hon att hon aldrig hade träffat så många rädda människor som i Regeringskansliet. Ingen vill göra fel mot sin minister. Och hur ska man då få till en utvecklande och konstruktiv dialog mellan RK och myndighet?
Jag ska inte vara nattsvart. Jag har sett många ambitiösa ministrar och träffat massor av duktiga och engagerade tjänstemän under årens lopp. Det görs massor av bra och utvecklande arbete på myndigheter och styrningskompetensen ökar, både från RK och inom myndigheterna. Men det gäller att ständigt hålla i gång en levande och offentlig dialog och att vi tillsammans hittar konstruktiva sätt att möta utmaningarna i samhällsutvecklingen. Och att inte snabbt tysta obekvämligheter, som ST:s rapport visar på, genom att DN och andra tidningar skuldbelägger anställda som påtalar problem.
Kommentarer
Inte minst här i Gbg har det för länge funnits en sådan kultur ivrigt understödd av stadens "starke man" som för länge levde kvar på sina meriter att vara en Göteborgare och anti-08 i "Partiet"...
Men, nya friska vindar viner och 2014 kommer det att bli både storstädning och tvärdrag på "Börsen" - Gbg KF