Hur är vår syn på arbetsmarknaden?
Samhällets ökade klyftor skapar grund för SD:s framgångar, menar Stefan Löfven i DN i dag. Att klara jobben är huvudfrågan.
Hur man bäst ska stödja arbetslösa har jag haft många tillfällen att reflektera kring. Under större delen av 1990-talet, både åt en socialdemokratisk och borgerlig regering, arbetade jag som opolitisk tjänsteman med arbetsmarknadspolitik på Arbetsmarknadsdepartementet. Oavsett regering förespråkade man en tids karens mellan arbetslöshet och erbjudande om program. Gränsen gick oftast på fyra månader för ungdomar och sex månader för människor över 26 år. Syftet var att man skulle försöka själv först innan samhället gick in. Dessutom skulle det bli dyrt att erbjuda alla ett program från början. Programmen avsåg dem som var mer utsatta på arbetsmarknaden. Den inställningen kritiserades dock ofta från externt håll. Varför ska man sätta in insatser så sent? Då har ju människor redan tappat både energi och hopp. Då tar det därför längre tid innan de får ett jobb. - Jag var dock helt med på regeringarnas argumentation och försvarade den i vått och torrt.
Pröva på min egen arbetsmarknadspolitik
För sex år sedan bestämde jag mig för att försiktigt börja lämna den trygga världen i Regeringskansliet för att se mig om utanför. Jag började på myndighet - som tjänstledig. Ganska snart visade det sig att myndigheten som jag börjat jobba på skulle läggas ner. Jag ville helst inte gå tillbaka till Regeringskansliet, så nu stod jag i ett prekärt läge. Skulle jag, som visstidsanställd, själv börja hamna i ett osäkert läge? Det började krypa i kroppen på mig. Verkligheten började komma nära. Då kände jag; "Nä, nu är det dags att börja se hur den arbetsmarknadspolitik som jag predikat för andra fungerar på mig själv". Jag startade därför ett eget företag parallellt med att myndigheten började närma sig sitt slut. Genom tips från vänner och kollegor lyckades jag få några skrivuppdrag, men insåg att detta var en hård och högst osäker tillvaro.
I samband med att myndigheten klappade igen efter 1,5 års nedläggningsperiod, ringde jag runt till potentiella arbetsgivare för att skaffa påhugg. Då fick jag en kortare tid på en annan nedläggande myndighet; jag hade ju precis erfarenheten. Jag såg även en öppning till en projektanställning på en fjärde myndighet så fort den hade pengar. När myndighet nummer två lagt ner, fick jag - genom ny rundringning - ett tremånadersuppdrag på en (tredje) myndighet som tagit över viss verksamhet från nedläggande myndighet nummer 2. Då insåg jag att jag bara kan ta tremånadersuppdrag som egen konsult innan jag hamnar över direktupphandlingsgränsen. Ska jag egenföretaga, måste jag alltså sälja mina konsulttjänster genom ett anbudsförfarande i en offentlig upphandling. Det är tufft det. Som liten företagare har du knappast möjlighet att hävda dig i ett sådant sammanhang, där du ofta behöver kunna erbjuda flera typer av tjänster och en större kapacitet för att bli aktuell.
Därefter fick jag projektanställningen på myndigheten (nummer fyra) som tidigare saknat pengar. Igen: Jag jobbade på, men utan garantier för fortsatt anställning. Att jobba med projektverksamhet kan dessutom vara ganska tufft. Man får in och gör ett förändringsarbete som organisationen kanske inte riktigt vill eller orkar ta till sig. Som "inplockad från sidan" kan du också få ta nålstick från fackliga organisationer för att du just inte kommit in den ordinarie vägen. Dessutom har konsulter och andra visstidare inte alltid så hög status i organisationen. Man blir lätt sedd över axeln.
Därefter gick jag tillbaka till Regeringskansliet. De tre åren av tjänstledighet var över och jag vågade inte då riktigt satsa på otryggheten. I somras sade jag till sist upp mig och köptes ut för att starta eget. I praktiken blev det tre månaders uppsägningslön på grund av en visstidsanställning emellan.
Flygfärdig?
Nu ska jag igen ge mig ut på en osäker arbetsmarknad. För första gången i mitt liv står jag inför ett tydlig utmaning. Nu känner jag av otryggheten kring den arbetsmarknadspolitik som jag så käckt förespråkat på 1990-talet. Jag får tankar kring insider-outsider-hypotesen, som då var viktig som bakgrundsteori. Hur hittar vi bra övergångar mellan och under jobb och uppdrag, så att vi människor förblir anställbara och behåller vår hälsa?
Just nu känner jag mig fylld av tillförsikt. Jag har småtestat i omgångar och har lyckats klara av att skaffa mig och genomföra några tillfälliga uppdrag. Jag har börjat skaffa mig nätverk och sammanhang. Jag har kikat på lokaler att sitta i, så att jag kan hålla uppe energin. Jag har en liten plattform genom att jag är utköpt.
Vilken syn på arbetsmarknaden ska vi ha?
Men hur skulle jag annars klara mig om jag inte haft allt det? Det svindlar för mig när jag tänker på dagens arbetsmarknadspolitik och syn på arbete, uppdrag och arbetslöshetsersättning. Systemet känns så gammeldags, så förlegat. Synen på människan, hur hon fungerar och vad som driver henne är så långt från verkligheten. Inte konstigt att människor faller ur. Och att en aktiv och fungerande arbetsmarknadspolitik är viktig.
Hur ser din erfarenhet av arbetsmarknaden, drivkrafter och ekonomi ut? Hur agerar Sverige kring dem som har en fast anställning och dem som inte har det. Hur ser vi på egenföretagare och deras förutsättningar? Dags för Sverige att vakna upp, känner jag. Återkommer säkert till detta i en senare blogg.
Hur man bäst ska stödja arbetslösa har jag haft många tillfällen att reflektera kring. Under större delen av 1990-talet, både åt en socialdemokratisk och borgerlig regering, arbetade jag som opolitisk tjänsteman med arbetsmarknadspolitik på Arbetsmarknadsdepartementet. Oavsett regering förespråkade man en tids karens mellan arbetslöshet och erbjudande om program. Gränsen gick oftast på fyra månader för ungdomar och sex månader för människor över 26 år. Syftet var att man skulle försöka själv först innan samhället gick in. Dessutom skulle det bli dyrt att erbjuda alla ett program från början. Programmen avsåg dem som var mer utsatta på arbetsmarknaden. Den inställningen kritiserades dock ofta från externt håll. Varför ska man sätta in insatser så sent? Då har ju människor redan tappat både energi och hopp. Då tar det därför längre tid innan de får ett jobb. - Jag var dock helt med på regeringarnas argumentation och försvarade den i vått och torrt.
Pröva på min egen arbetsmarknadspolitik
För sex år sedan bestämde jag mig för att försiktigt börja lämna den trygga världen i Regeringskansliet för att se mig om utanför. Jag började på myndighet - som tjänstledig. Ganska snart visade det sig att myndigheten som jag börjat jobba på skulle läggas ner. Jag ville helst inte gå tillbaka till Regeringskansliet, så nu stod jag i ett prekärt läge. Skulle jag, som visstidsanställd, själv börja hamna i ett osäkert läge? Det började krypa i kroppen på mig. Verkligheten började komma nära. Då kände jag; "Nä, nu är det dags att börja se hur den arbetsmarknadspolitik som jag predikat för andra fungerar på mig själv". Jag startade därför ett eget företag parallellt med att myndigheten började närma sig sitt slut. Genom tips från vänner och kollegor lyckades jag få några skrivuppdrag, men insåg att detta var en hård och högst osäker tillvaro.
I samband med att myndigheten klappade igen efter 1,5 års nedläggningsperiod, ringde jag runt till potentiella arbetsgivare för att skaffa påhugg. Då fick jag en kortare tid på en annan nedläggande myndighet; jag hade ju precis erfarenheten. Jag såg även en öppning till en projektanställning på en fjärde myndighet så fort den hade pengar. När myndighet nummer två lagt ner, fick jag - genom ny rundringning - ett tremånadersuppdrag på en (tredje) myndighet som tagit över viss verksamhet från nedläggande myndighet nummer 2. Då insåg jag att jag bara kan ta tremånadersuppdrag som egen konsult innan jag hamnar över direktupphandlingsgränsen. Ska jag egenföretaga, måste jag alltså sälja mina konsulttjänster genom ett anbudsförfarande i en offentlig upphandling. Det är tufft det. Som liten företagare har du knappast möjlighet att hävda dig i ett sådant sammanhang, där du ofta behöver kunna erbjuda flera typer av tjänster och en större kapacitet för att bli aktuell.
Därefter fick jag projektanställningen på myndigheten (nummer fyra) som tidigare saknat pengar. Igen: Jag jobbade på, men utan garantier för fortsatt anställning. Att jobba med projektverksamhet kan dessutom vara ganska tufft. Man får in och gör ett förändringsarbete som organisationen kanske inte riktigt vill eller orkar ta till sig. Som "inplockad från sidan" kan du också få ta nålstick från fackliga organisationer för att du just inte kommit in den ordinarie vägen. Dessutom har konsulter och andra visstidare inte alltid så hög status i organisationen. Man blir lätt sedd över axeln.
Därefter gick jag tillbaka till Regeringskansliet. De tre åren av tjänstledighet var över och jag vågade inte då riktigt satsa på otryggheten. I somras sade jag till sist upp mig och köptes ut för att starta eget. I praktiken blev det tre månaders uppsägningslön på grund av en visstidsanställning emellan.
Flygfärdig?
Nu ska jag igen ge mig ut på en osäker arbetsmarknad. För första gången i mitt liv står jag inför ett tydlig utmaning. Nu känner jag av otryggheten kring den arbetsmarknadspolitik som jag så käckt förespråkat på 1990-talet. Jag får tankar kring insider-outsider-hypotesen, som då var viktig som bakgrundsteori. Hur hittar vi bra övergångar mellan och under jobb och uppdrag, så att vi människor förblir anställbara och behåller vår hälsa?
Just nu känner jag mig fylld av tillförsikt. Jag har småtestat i omgångar och har lyckats klara av att skaffa mig och genomföra några tillfälliga uppdrag. Jag har börjat skaffa mig nätverk och sammanhang. Jag har kikat på lokaler att sitta i, så att jag kan hålla uppe energin. Jag har en liten plattform genom att jag är utköpt.
Vilken syn på arbetsmarknaden ska vi ha?
Men hur skulle jag annars klara mig om jag inte haft allt det? Det svindlar för mig när jag tänker på dagens arbetsmarknadspolitik och syn på arbete, uppdrag och arbetslöshetsersättning. Systemet känns så gammeldags, så förlegat. Synen på människan, hur hon fungerar och vad som driver henne är så långt från verkligheten. Inte konstigt att människor faller ur. Och att en aktiv och fungerande arbetsmarknadspolitik är viktig.
Hur ser din erfarenhet av arbetsmarknaden, drivkrafter och ekonomi ut? Hur agerar Sverige kring dem som har en fast anställning och dem som inte har det. Hur ser vi på egenföretagare och deras förutsättningar? Dags för Sverige att vakna upp, känner jag. Återkommer säkert till detta i en senare blogg.
Kommentarer