Norrland som vinterturist, del V: Luleå och Piteå

Året 2015 börjar med en fantastisk resa i norra Sverige. Jag har rest med tåg, buss och bil mellan den 2-13 januari för att upptäcka Norrland ur ett turistperspektiv. Framför allt har jag längtat att se norrsken. Under resan har jag försökt beakta perspektiv som turism, sysselsättning, tillväxt och kollektivtrafik. Bilderna är mina egna, om inget annat är angivet.

De första delarna handlar om Kiruna, Abisko och Katterjåkk, ishotellet i Jukkasjärvi och trädhotellen i Harads.

Fredagen den 9 januari
Dagens utflykt är spännande för mig, men kanske inte lika exotisk. Jag ska ge mig iväg till Piteå. Staden, som jag aldrig har besökt, ligger 5,5 mil sydväst om Luleå. Min nyfikenhet på orten kommer från tiden med f.d. Piteåbon Anders Sundström som chef och minister. Han var kritisk till den betonggrå utsikten vid Klarakvarteren i Stockholm - och ville hellre se fjällen och sjön.

Min vän L. skjutsar in mig till Luleå, där hon arbetar. Därifrån tänker jag ta bussen till Piteå. Jag traskar fram över en vintrig stad, som känns mest storstadslik av vad jag upplevt under senaste veckan. Eftersom jag varit i Luleå flera gånger tidigare, tar jag mig numera fram med hyfsad känsla. Att pilla med mobilens gps lockar inte i kylan.

Leta buss i Luleå

Vid Luleå busstation skannar jag digitaltavlorna efter bussar till Piteå. Skyltarna till Länstrafiken Norrbotten avslöjar att nästa buss går om 1,5-2 timmar. Jag som hade uppfattat att de gick oftare. Min blick sveper över den relativt tomma busstationen och jag får syn några få vit-blå-röda länstrafikbussar samt några snygga, blå dubbeldäckare med texten Norrlandskusten på. Av skyltarna att döma går tvåvåningsbussarna interregionalt, så jag slår bort tanken att de är för mig. Jag går in på de digitala tidtabellerna för länstrafiken på nätet. Här upptäcker jag Norrlandskustens buss till Umeå, som går förbi Piteå. Här hade tydlig skyltning på hållplats och buss, som visat andra stora stopp på vägen, underlättat.

Bild: Norrlandskusten, omnibuss.se

Jag kliver på bussen, betalar med kreditkort och kliver en trappa upp. Här får jag kunglig sits och utsikt på andra våningen. Biljetten kostar 79 kronor, vilket känns rimligt. Bussen är försedd med wifi, men uppkopplingen fungerar tyvärr inte. Samma problem som jag haft på hela SJ-resan, där wifi numera ingår i biljettpriset. Jag antar att uppkopplingen utanför storstäderna är så pass bristfällig att det kan påverka en linje som denna.

Kaffe och smörgås på Norrlandskusten
Efter cirka 20 minuter kommer en värdinna runt med en korg och säljer kaffe, smörgåsar och godis. Vilken klass på kollektivtrafiken, känner jag! Busslinjen Norrlandskusten kommer jag åka mer av. Till exempel vore det spännande att åka till HaparandaTorneo vid ett annat besök.

Inom en timme är vi i Piteå. Spontant gillar jag stan, som jag navigerar runt i med hjälp av mobilens gps. Den kanske inte sticker så mycket jämfört med andra motsvarande städer, men jag känner mig ändå glad och full av tillförsikt. Semestrar behöver inte vara långt bort för mig. Jag blir lika glad av att gå på upptäcktsfärd i min närhet.

När jag närmar mig centrum, går jag in i en vildmarksbutik. Min halsduk har försvunnit och jag letar efter en ersättare. Expediten och jag pratar om min resa - och han önskar sig mer turister på vintern. Piteå är främst känt som sommarstad, genom havsbadet och festivalen Piteå Dansar & Ler. Han skulle hellre se en turismutveckling som i finska Lappland, som satt tomtelandet i Rovaniemi på kartan. Vintertid kryllar visst gatorna av stånd och turister.

Bild från Piteå, stockholmsteve.wordpress.com

Piteå vs. Levi?
Plötsligen ringer min nyblivna vän M., som jobbar i Piteå. Vi träffades på turiststationen i Abisko. Hon bjuder med mig och hennes kollegor på buffén på Stadshotellet. Till bordet får jag M., hennes affärspartner från Älvsbyn, och en konsult från Umeå. Jag gläds åt de oväntade mötena! När jag kikar på rätterna i buffén, får jag syn på Norrbottens traditionella landskapsrätt Pitepalt. Sådan ser man ju aldrig hemma! Jag frågar en äldre man, som också tar av buffén, vad jag ska ta till palten. Han ser på mig med nedlåtande blick. Ja, hemma för den ena är nytt för den andra.

Vi fyra i sällskapet pratar destinationsutveckling i norr - och jämför Sverige med Finland. Alla är vi i PR- och reklambranschen. Den finska staden Levi har visst utvecklats ett mecka för längdskidåkare. Finland är också betydligt bättre på destinationsutveckling än Sverige. I min värld är finska lappmarken ett mörkt och bortglömt område - och Finland inget vidare på turism. Här blir jag både positivt överraskad och får omvärdera.

Foto: Rovaniemi, visitrovaniemi.fi

Kommunhus med sjöutsikt
Efter lunch promenerar jag förbi det kommunhus, som Anders Sundström måste ha suttit i som kommunalråd. Nu har jag lättare att förstå honom. Det stora huset ligger precis vid en udde och har underbar sjöutsikt hela vägen runt. Bor man på en mindre ort, har man ofta fördelar i att få naturen närmare på knuten.

Jag har ytterligare ett möte i Piteå innan jag ger mig av till Luleå igen. Nu för en radiointervju på P4 Norrbotten om min resa i länet. Att stå i en studio, med total ljudisolering, stora hörlurar, proffsmikrofon och perfekt ljud - med min vän Lena på radion framför mig känns häftigt. Som att få pröva på något kittlande, som jag sedan kan fnissa åt när jag ligger under täcket och ska sova för att jag fått vara med om det. Även om det känns lite läskigt, känner jag mig framför allt glad. Min resa har varit spännande och jag vill gärna berätta.

Foto: Eftermiddag i P4 Norrbotten, sr.se

Tyvärr går det inte längre att lyssna på intervjun i efterhand. Inslagen ligger bara ute i 30 dagar eftersom musiken i programmet är upphovsskyddad.

Trendig utekväll
På kvällen går L. och jag ut i Luleå. Första gång jag besökte sta'n var på 1980-talet. Den var fin redan då, men har utvecklats från en vanlig, mellanstor stad till mer trendig och modern ort. Mitt nya sätt att se på Luleå kommer främst genom kommunalrådet Niklas Nordströms positiva inlägg i Dagens industri för ett år sedan. I somras satt L. och jag på sjönära Elite hotel och njöt av såväl utsikt som hotellets design. Temat fokuserade på is, snö och mineral, vilket gick igenom i all inredning i baren. Häftigt genomtänkt! I kväll är vi på Hotell Savoy på Storgatan. Även här är det riktigt trendigt och modernt, vilket passar mig fint. Vi möts av en barchef, med fantastisk känsla för drinkar och service. Han är skolad i Stureplansgruppens anläggningar i Åre. Men när jag vill ha något att dricka från Norrbotten, blir han ställd. Till sist får han fram en Jukkasjärvi Export med en varg på etiketten. Förnöjt beställer jag och dricker. Kul idé, helt okej i smaken, även om den kunde smakat mer.

Nöjeslivet känns lite annorlunda är hemma. I Stockholm upplever jag att fler är singlar på krogen. Här ser jag fler stora kompisgäng och familjer. Baren blir därför inte samma tillhåll för (potentiellt) kontaktsökande - utan de flesta sitter vid borden. Jag kan inte låta bli att fungera på hur livet är här uppe om man saknar partner. Men det är mest en fundering, för kvällen är lyckad. L. och jag får några trevliga timmar med småsnack i baren innan vi ger oss av.

Foto: Baren på Hotell Savoy, hotellsavoy.se

Nästa blogginlägg kommer att handla om ett besök i Umeå.