Så ung - och redan så förstörd
Soffan i vardagsrummet känns inte som vanligt att sitta i. Obehaget av vad som eventuellt håller på att hända med den unga generationen skaver i ryggraden efter att ha sett första avsnittet av Ung och bortskämd. Visst har SVT säkert tagit ut extrema kandidater till sin serie om unga människor mellan 18-24 år, som har full service och finansiering hemifrån. Ändå känns det som att någonting har hänt med samhällsklimatet sedan jag var i den ålder, dvs. i mitten på 1980-talet.
Ungdomarna i serien är generellt oerhört jag- och individcentrerade. Det viktigaste för dem verkar vara utseendet, hygienen och att de får göra vad de själva tycker är roligt. Visserligen känns det uppmuntrande att de får möjlighet att utvecklas och bejaka sin lust till livet. Samtidigt blir känslan av plikt och ställa upp för andra klart underordnad. Föräldrarna, som man också får träffa i programmet, är också en märklig blandning av empati, som känner in och känner av sina barns behov i varje enskild stund, och gränslöshet mot sig själva. Föräldrarnas egna behov och önskemål verkar inte vara viktigt för dem - utan de lever enkomt för och genom sina barn.
I programmet får du se ungdomar som säger att de vill ta livet av sig när vattnet i huset, där de bor tillsammans under programtiden, tar slut efter en dag. (Vattenbristen varar i högst ett dygn.) Tjejerna kan då absolut inte tänka sig att kissa utomhus. Att inte kunna duscha varje dag - och antagligen flera gånger varje dag - verkar vara en katastrof för dessa ungdomar. De har heller ingen koll hur man sparar vatten när man diskar - för de har aldrig diskat. På så sätt har vattnet i villan tagit slut.
Värre är nästan att se när de ska arbeta. Första dagen hamnar de på en köttfabrik, där de dels ska skjuta iväg nystyckade kroppar till nästa arbetspass, där kropparna ska skäras upp till mindre delar, dels köra iväg pallar med nyskivat kött till åkarna, som ska köra ut dem till butiken. Ungdomarna går leker, fikar och annat för att slippa jobba. En del vill heller inte arbeta för att de är "djurvänner". Samtidigt protesterar ingen av dem under första middagen när de äter köttfärssås. Någon drar efteråt slutsatsen att "jag ska i alla fall inte jobba på slakteri". Bara en tänker att hon har lärt sig något om livet och hur andra har det.
Själv blir jag bara förbannad av att se eländet. Kavla upp ärmarna, ungjävlar, och jobba! Lite svett under armarna och skit under naglarna har väl ingen dött av (och, tjejerna, klipp för fasen av er de där gräsligt långa naglarna som ni inte kan arbeta i). Jag tänker tillbaka på min egen ungdomstid och känner mig främmande. I deras ålder hade jag både torkat kiss, arbetat i skogen och sovit i tält.
Och vad ska hända med miljön med sådana ungdomar? De slösar på vatten, värme, smink; ja, "you name it". Mamma och pappa skjutsar dem över allt, så bilåkandet slår i höjden.
Samtidigt kan man inte döma ungdomarna. När man hör föräldrarna i serien, förstår man varför deras barn aldrig har lyft ett finger. En mamma kör sex mil enkel väg varje morgon för att ge sitt lilla smycke (eller vad hon nu hette) frukost vid tolvtiden, då den lilla ungdomen äntligen har orkat masa sig upp. Ett annan föräldrapar sätter sig - trots kostsamma renoveringar - i skuld med 100 000 kronor för att sonen ska få en ny motorcykel (förutom allt annat han får av dem).
Hur har samhället kunnat utvecklas åt det här hållet? De här ungdomarna borde vara födda strax före eller mitt under lågkonjunkturen i början på 1990-talet. En tid då många blev arbetslösa och hade ont om pengar. Kan den bristen ha skapat dessa föräldrar, som har velat kompensera barnen för en tuff start i livet? Eller är det min generations barn som har blivit sådana? Inte var vi så bortklemade (även om min föräldrageneration tycker så), så det har jag svårt att tänka mig.
Någon nämner skraplotterna och plastkorten. Ungdomarna drömmer om att skrapa sig till fri tid på 25 år i stället för att arbeta. Plastkorten ger en falsk känsla av att det alltid finns pengar, ungefär som Särimners gris som åts varje kväll och blev pånyttfödd varje natt. Härom kvällen såg jag Vanita i Lyxfällan, som skaffat sig skulder på 180 000 kronor under nio månader genom sitt plastkort som täckte både dyra kläder, ett ymnigt festande, mat och hyra. Varför skulle hon jobba med något tråkigt och "oglammigt" jobb när hon hade sitt plastkort och bara kunde byta bank när kortet var tomt?
Kan ungdomarnas föräldrarna ha arbetat för mycket när barnen varit små, haft dåligt samvete och kompenserat barnen genom att curla dem? Ungdomarna har kanske fått för lite vuxenkontakt genom att gå på dagis från tidig ålder. Det skulle ha kunna ge dem en brist på närhet och att bli "sedda", som har kompenserats av en falsk självkänsla, där utseende ersätts av ett riktigt egenvärde. Eller är det att psykologisera för hårt?
Tes och antites behövs alltid för att nå en syntes. Är det här svaret på för hårt uppfostrade, nu vuxna barn, som nu vill befria sin egen avkomma genom att hålla dem i kronisk barndom? Hoppas för Guds skull att vi framöver kan uppfostra barn med medkänsla, men att vi samtidigt hjälper dem till ett vuxet liv och ett vuxet beteende.
Ungdomarna i serien är generellt oerhört jag- och individcentrerade. Det viktigaste för dem verkar vara utseendet, hygienen och att de får göra vad de själva tycker är roligt. Visserligen känns det uppmuntrande att de får möjlighet att utvecklas och bejaka sin lust till livet. Samtidigt blir känslan av plikt och ställa upp för andra klart underordnad. Föräldrarna, som man också får träffa i programmet, är också en märklig blandning av empati, som känner in och känner av sina barns behov i varje enskild stund, och gränslöshet mot sig själva. Föräldrarnas egna behov och önskemål verkar inte vara viktigt för dem - utan de lever enkomt för och genom sina barn.
I programmet får du se ungdomar som säger att de vill ta livet av sig när vattnet i huset, där de bor tillsammans under programtiden, tar slut efter en dag. (Vattenbristen varar i högst ett dygn.) Tjejerna kan då absolut inte tänka sig att kissa utomhus. Att inte kunna duscha varje dag - och antagligen flera gånger varje dag - verkar vara en katastrof för dessa ungdomar. De har heller ingen koll hur man sparar vatten när man diskar - för de har aldrig diskat. På så sätt har vattnet i villan tagit slut.
Värre är nästan att se när de ska arbeta. Första dagen hamnar de på en köttfabrik, där de dels ska skjuta iväg nystyckade kroppar till nästa arbetspass, där kropparna ska skäras upp till mindre delar, dels köra iväg pallar med nyskivat kött till åkarna, som ska köra ut dem till butiken. Ungdomarna går leker, fikar och annat för att slippa jobba. En del vill heller inte arbeta för att de är "djurvänner". Samtidigt protesterar ingen av dem under första middagen när de äter köttfärssås. Någon drar efteråt slutsatsen att "jag ska i alla fall inte jobba på slakteri". Bara en tänker att hon har lärt sig något om livet och hur andra har det.
Själv blir jag bara förbannad av att se eländet. Kavla upp ärmarna, ungjävlar, och jobba! Lite svett under armarna och skit under naglarna har väl ingen dött av (och, tjejerna, klipp för fasen av er de där gräsligt långa naglarna som ni inte kan arbeta i). Jag tänker tillbaka på min egen ungdomstid och känner mig främmande. I deras ålder hade jag både torkat kiss, arbetat i skogen och sovit i tält.
Och vad ska hända med miljön med sådana ungdomar? De slösar på vatten, värme, smink; ja, "you name it". Mamma och pappa skjutsar dem över allt, så bilåkandet slår i höjden.
Samtidigt kan man inte döma ungdomarna. När man hör föräldrarna i serien, förstår man varför deras barn aldrig har lyft ett finger. En mamma kör sex mil enkel väg varje morgon för att ge sitt lilla smycke (eller vad hon nu hette) frukost vid tolvtiden, då den lilla ungdomen äntligen har orkat masa sig upp. Ett annan föräldrapar sätter sig - trots kostsamma renoveringar - i skuld med 100 000 kronor för att sonen ska få en ny motorcykel (förutom allt annat han får av dem).
Hur har samhället kunnat utvecklas åt det här hållet? De här ungdomarna borde vara födda strax före eller mitt under lågkonjunkturen i början på 1990-talet. En tid då många blev arbetslösa och hade ont om pengar. Kan den bristen ha skapat dessa föräldrar, som har velat kompensera barnen för en tuff start i livet? Eller är det min generations barn som har blivit sådana? Inte var vi så bortklemade (även om min föräldrageneration tycker så), så det har jag svårt att tänka mig.
Någon nämner skraplotterna och plastkorten. Ungdomarna drömmer om att skrapa sig till fri tid på 25 år i stället för att arbeta. Plastkorten ger en falsk känsla av att det alltid finns pengar, ungefär som Särimners gris som åts varje kväll och blev pånyttfödd varje natt. Härom kvällen såg jag Vanita i Lyxfällan, som skaffat sig skulder på 180 000 kronor under nio månader genom sitt plastkort som täckte både dyra kläder, ett ymnigt festande, mat och hyra. Varför skulle hon jobba med något tråkigt och "oglammigt" jobb när hon hade sitt plastkort och bara kunde byta bank när kortet var tomt?
Kan ungdomarnas föräldrarna ha arbetat för mycket när barnen varit små, haft dåligt samvete och kompenserat barnen genom att curla dem? Ungdomarna har kanske fått för lite vuxenkontakt genom att gå på dagis från tidig ålder. Det skulle ha kunna ge dem en brist på närhet och att bli "sedda", som har kompenserats av en falsk självkänsla, där utseende ersätts av ett riktigt egenvärde. Eller är det att psykologisera för hårt?
Tes och antites behövs alltid för att nå en syntes. Är det här svaret på för hårt uppfostrade, nu vuxna barn, som nu vill befria sin egen avkomma genom att hålla dem i kronisk barndom? Hoppas för Guds skull att vi framöver kan uppfostra barn med medkänsla, men att vi samtidigt hjälper dem till ett vuxet liv och ett vuxet beteende.
Kommentarer