Norrland som vinterturist, del II: Abisko och Katterjåkk
Året 2015 börjar med en fantastisk resa i norra Sverige. Jag har rest med tåg, buss och bil mellan den 2-13 januari för att upptäcka Norrland ur ett turismperspektiv. Framför allt har jag längtat att se norrsken. Under resan har jag försökt beakta perspektiv som turism, sysselsättning, tillväxt och kollektivtrafik. Bilderna är mina egna, om inget annat är angivet.
Första delen om Kiruna kan du läsa om i ett tidigare blogginlägg. Den andra delen handlar om mitt besök i Abisko och Katterjåkk.
Söndagen den 4 januari
Min vän E. och jag ger oss av med hennes fyrhjulsdrivna bil och packat bagage från Kiruna. I det kalla och snöiga klimatet vill man inte fastna i snö. Vi styr kosan mot Abisko, som ligger tio mil nordväst från gruvstaden. Vägen är relativt spårig och det förvånar att E10:an, som vi åker längs, är enkelfilig. Snövallarna gör det nästan omöjligt att klara möten och köra om. I Kiruna blir affärerna ibland utan livsmedel när någon lastbil åkt av vägen längs den mer trafikerade delen av europavägen mot Luleå.
Vädret är mulet och det går snödrev längst vägen. Efter ungefär femtio minuter ser vi berget Njulla till vänster och vet att vi snart är framme.
Vi lunchar gott på Abisko turiststation, som numera är öppen så här års. Sommarturismen drar den stora mängden besökare, men vinterturismen har börjat gry. Det internationella intresset för norrskenet - Aurora Borealis, som utländska turister kallar det - och Asiens växande ekonomi har ändrat förutsättningarna. För tio år sedan jobbade 4-5 personer här; nu är det cirka 20. Abisko sticker ut genom sitt relativt låga nederbörd, vilket ger goda chanser för det magiska ljuset.
Bild: Moderna snöskor, jaktbutiken.se
På eftermiddagen tar vi med oss pannlampor och ger oss upp mot Kungsleden, i riktning mot Abiskojaure. Det funkar bra att gå utan snöskor, även om vi möter andra besökare som har hyrt sådana. Efter någon kilometer möter vi en kvinna från S:t Petersburg som letar efter en stig på kartan. Vi tar följe alla tre och kommer in i skogen. Det visar sig inte helt lätt att följa leden. Även om det finns markeringar, försvinner de så småningom och vi letar oss tillbaka en annan väg. Vid 15-tiden slår vi på pannlamporna, vilket är helt nödvändigt för att se och ta oss tillbaka. Jag tog inga bilder under turen, men ungefär så här såg det ljusmässigt ut, även om vi inte åkte skidor.
Foto: Pannlampa på snötur, smilivspussel.blogspot.com
Vi tar en skön bastu på turiststationen innan vi ger oss av för att komplettera vår middagsmat på Coop Lapporten, som ligger i Abisko östra; ungefär en kilometer från Abisko turiststation. Butiken väcker både intresse och muntration. En frysdisk är fylld med halalkött, som visar sig vara Nordnorges muslimers närmaste tillhåll för bra kött. I en annan frysdisk hittar vi bisonfilé, grillspett med känguru och krokodil, samt skivad pytonormsfilé. I kassan tar en skojfrisk man från Mellanöstern (?) betalt - och ger en skön bild av en människa som skapar sig ett nytt liv i norra Sverige. Han är dock något osäker på åtgången av de exotiska delikatesserna. Annars fanns gott om svensk vilt i frysdiskarna.
Foto: Souvas, jaktbutiken.se
Min vän E. har tagit med sig en underbar souvasstek från favoritbutiken Thorneus i Kiruna. Souvas är ett rökt renkött, som verkligen har fantastisk smak. Till den kan man äta mandelpotatis, pressad potatis eller pasta. Jag frågar ängsligt efter sås, men inser att det smakrika och saftiga köttet i sig ger allt man behöver.
Vi bor på Keron, turiststationens del för självhushåll. Köket delar vi med tre fransmän, en skotte, ryskan vi mött, en amerikan, två sydkoreaner och en Piteå-bo. Att bo på vandrarhem är socialt och samtalen flödar mellan borden.
Med alla blandade nationaliteter, pratar vi om SJ:s bitvisa utrop på svenska. En berättar om en japan, som missade att kliva av vid Abisko. Han fick rådet att fortsätta till Björkliden, några kilometer bort. Därifrån rådde konduktören honom att gå längs spåren tillbaka till Abisko, rakt igenom den långa Njulla-tunneln. Tack och lov hade han vänt när han kom till tunnelöppningen. Och tack och lov kom inget malmtåg, med sina många och tunga vagnar, som passerar flera gånger om dagen. Ja, man förskräcks över bristen på helhetssyn!
Tankarna återvänder till norrskenet, som jag hoppas få se framåt 20-tiden. Temperaturen sjunker, vilket borgar för klarare väder. E. och jag går ner mot sjön, Torneträsk, och kikar upp mot himlen och de framskymtande stjärnorna. Månen, som är nära nog full, lyser upp snön på bergen mot Lapporten. Förtrollande vackert, men inget norrsken. Framåt 22-tiden blir himlen klar - och månen lyser med en gloria kring sig. Men inget norrsken.
Mindre grupper vandrar runt i mörkret kring turiststationen. Några är på fotoutbildning och bär stativ. Vi möter ett gäng tyskar, som diskuterar kvaliteten på olika norrskens-appar. Kineserna står i större grupper.
Vid 23.30 återvänder E. och jag till vandrarhemmet. Nu är det -20 grader och fortfarande inget norrsken. Vi kryper ner i våra bäddar och släcker. När jag är på väg att somna, hör jag plötsligen röster utanför fönstret. Ett gäng har skansat sig där. Efter en stund kliver jag upp, drar undan gardinerna - och där är norrskenet. Grönt och dansande, mitt framför näsan. Klockan är 00.20.
Foto: Norrsken, kjellfredrikz.blogspot.com
Jag slänger på mig kläderna - långkalsonger och flera lager ylletröjor under skaljackan - och rusar ut. Det är mäktigt att se detta naturens skådespel, tillsammans med andra upprymda människor utanför vandrarhemmet. Norrskenet vandrar från svagt till starkt, från stilla till böljande. Plötsligt försvinner det - för att blossa upp någon annanstans på himlen. Norrskenet är nästan finare när det rör sig i naturlig takt, vilket man inte får se på de vackra, men uppspeedade norrskensfilmerna.
Trots mina många klädlager blir det snabbt för kallt. Jag får låna E:s dunjacka - E. bor i Kiruna och har sett norrskenet många gånger - och ger mig ut igen. Nu kan jag plötsligen stå ute en timme, utan större bekymmer. Ljusets styrka har dämpats något, tyvärr, men aktiviteten fortsätter. Jag träffar människor som varit uppe på närbelägna Aurora Sky Station, som oftast är bättre för norrsken, men inte i kväll. En stor del av tiden pratar jag med en indier, som hyrt ett hus bredvid vandrarhemmet. Han fotar polarskenet med digitalkamera, vilket kräver cirka 10 sekunders slutartid och stativ. Min iPhone har sedan länge gett upp i kylan och klarar heller inte att fotografera i mörkret.
Nöjd gick jag till sängs.
Måndagen den 5 januari
Vi äter frukost och städar ur rummet i Abisko. I bagageutrymmet i bilen ligger E:s turskidor och mina nyhyrda från turiststationen.
Vintervädret är kallt och klart, så sikten är god när vi åker vidare mot Katterjåkk, fyra mil nordväst om Abisko. Temperaturen är ungefär -12 grader. Polarnattens dagsljus skimrar i rosa och ljusblått, där landskapet syns i olika lager. Vi stannar flera gånger längs vägen för att fotografera - för det är så vackert.
Väl framme i Katterjåkk, handlar vi till extra mat på Konsum. När vi stävjar bilen vidare upp mot backen, visar sig parkeringen vara oplogad. Även turiststationen i Katterjåkk är stängd. Att komma i lågsäsong kräver att man planerar ett varv till.
Vi spänner på oss turskidorna och sätter på oss fjällryggsäckarna för att skida de fem kilometerna upp mot Katterjaurestugan. De färdigbredda smörgåsarna ligger i topplocket och vattenflaskan är fylld med varmt vatten. Att ta sig upp på fjällen går relativt lätt, men kroppen blir varm och svettig av rörelsen. Sikten är god, så det känns relativt säkert. För min del är det andra gånger med turskidor. Min vän E. har mer vana.
Vi möter en kvinna på skidor, som är ute och rastar hunden. Annars är vi ensamma på fjället.
Efter en och en halv timme skymtar vi stugan, där röken försiktigt smyger sig ur skorstenen. En skoter och flera par skidor står parkerade utanför. Fyra andra medlemmar i Svenska fjällklubben har tagit sig upp före oss, som annars bor i Kiruna.
Vi äter lunch och dricker kaffe. Stugan är varm från täljstenskaminen och ved från byn Kuuravaara, där den hämtats med bil och skoter. Ljuset kommer från fotogen- och gasollampor. Stugans nyinstallerade solpaneler ger elektricitet till mobiltelefonerna vintertid, men kommer till våren att kunna stå för mer av uppvärmningen.
Vi tar en kort tur till fots mot sjön Katterjaure efter lunchen. Det har börjat blåsa och kölden nyper i kinderna. Med lätta steg går vi hemåt eftersom vi längtar till värmen i den vedeldade bastun.
Till kvällsmat blir det souvas och tagliatelli. Kirunaborna bjuder på vin - och vi lyssnar på fantastiska historier om gruvan och livet i norr.
Från stugans ena fönster får vi se månljuset stiga upp mellan två snöklädda berg och kasta sitt mäktiga sken över mot motsatta, vittäckta fjäll. Själva befinner vi oss i total skugga. Upplevelsen slår nästan det gröna norrskenet, som samtidigt spelar över himlen. Ute är -20 grader och blåst.
Jag blir erbjuden att låna en digitalkamera, men har krupit ner i dunsovsäcken och orkar inte kliva upp. Månens ljus och norrskenet ser ungefär ut, som på Per Lundströms bild på fotosidan.se ovan.
Fakta:
En natt i sexbäddsrum på Abisko turiststation kostar 285 kronor, om du är medlem i Svenska turistföreningen. Annars kostar det 50 kronor till. Jag och min vän E. fick ett eget rum att dela på.
Nästa blogginlägg från min resa kommer att handla om ishotellet i Jukkasjärvi.
Första delen om Kiruna kan du läsa om i ett tidigare blogginlägg. Den andra delen handlar om mitt besök i Abisko och Katterjåkk.
Söndagen den 4 januari
Min vän E. och jag ger oss av med hennes fyrhjulsdrivna bil och packat bagage från Kiruna. I det kalla och snöiga klimatet vill man inte fastna i snö. Vi styr kosan mot Abisko, som ligger tio mil nordväst från gruvstaden. Vägen är relativt spårig och det förvånar att E10:an, som vi åker längs, är enkelfilig. Snövallarna gör det nästan omöjligt att klara möten och köra om. I Kiruna blir affärerna ibland utan livsmedel när någon lastbil åkt av vägen längs den mer trafikerade delen av europavägen mot Luleå.
Vädret är mulet och det går snödrev längst vägen. Efter ungefär femtio minuter ser vi berget Njulla till vänster och vet att vi snart är framme.
Bild: Moderna snöskor, jaktbutiken.se
Foto: Pannlampa på snötur, smilivspussel.blogspot.com
Vi tar en skön bastu på turiststationen innan vi ger oss av för att komplettera vår middagsmat på Coop Lapporten, som ligger i Abisko östra; ungefär en kilometer från Abisko turiststation. Butiken väcker både intresse och muntration. En frysdisk är fylld med halalkött, som visar sig vara Nordnorges muslimers närmaste tillhåll för bra kött. I en annan frysdisk hittar vi bisonfilé, grillspett med känguru och krokodil, samt skivad pytonormsfilé. I kassan tar en skojfrisk man från Mellanöstern (?) betalt - och ger en skön bild av en människa som skapar sig ett nytt liv i norra Sverige. Han är dock något osäker på åtgången av de exotiska delikatesserna. Annars fanns gott om svensk vilt i frysdiskarna.
Foto: Souvas, jaktbutiken.se
Vi bor på Keron, turiststationens del för självhushåll. Köket delar vi med tre fransmän, en skotte, ryskan vi mött, en amerikan, två sydkoreaner och en Piteå-bo. Att bo på vandrarhem är socialt och samtalen flödar mellan borden.
Med alla blandade nationaliteter, pratar vi om SJ:s bitvisa utrop på svenska. En berättar om en japan, som missade att kliva av vid Abisko. Han fick rådet att fortsätta till Björkliden, några kilometer bort. Därifrån rådde konduktören honom att gå längs spåren tillbaka till Abisko, rakt igenom den långa Njulla-tunneln. Tack och lov hade han vänt när han kom till tunnelöppningen. Och tack och lov kom inget malmtåg, med sina många och tunga vagnar, som passerar flera gånger om dagen. Ja, man förskräcks över bristen på helhetssyn!
Tankarna återvänder till norrskenet, som jag hoppas få se framåt 20-tiden. Temperaturen sjunker, vilket borgar för klarare väder. E. och jag går ner mot sjön, Torneträsk, och kikar upp mot himlen och de framskymtande stjärnorna. Månen, som är nära nog full, lyser upp snön på bergen mot Lapporten. Förtrollande vackert, men inget norrsken. Framåt 22-tiden blir himlen klar - och månen lyser med en gloria kring sig. Men inget norrsken.
Mindre grupper vandrar runt i mörkret kring turiststationen. Några är på fotoutbildning och bär stativ. Vi möter ett gäng tyskar, som diskuterar kvaliteten på olika norrskens-appar. Kineserna står i större grupper.
Vid 23.30 återvänder E. och jag till vandrarhemmet. Nu är det -20 grader och fortfarande inget norrsken. Vi kryper ner i våra bäddar och släcker. När jag är på väg att somna, hör jag plötsligen röster utanför fönstret. Ett gäng har skansat sig där. Efter en stund kliver jag upp, drar undan gardinerna - och där är norrskenet. Grönt och dansande, mitt framför näsan. Klockan är 00.20.
Foto: Norrsken, kjellfredrikz.blogspot.com
Trots mina många klädlager blir det snabbt för kallt. Jag får låna E:s dunjacka - E. bor i Kiruna och har sett norrskenet många gånger - och ger mig ut igen. Nu kan jag plötsligen stå ute en timme, utan större bekymmer. Ljusets styrka har dämpats något, tyvärr, men aktiviteten fortsätter. Jag träffar människor som varit uppe på närbelägna Aurora Sky Station, som oftast är bättre för norrsken, men inte i kväll. En stor del av tiden pratar jag med en indier, som hyrt ett hus bredvid vandrarhemmet. Han fotar polarskenet med digitalkamera, vilket kräver cirka 10 sekunders slutartid och stativ. Min iPhone har sedan länge gett upp i kylan och klarar heller inte att fotografera i mörkret.
Nöjd gick jag till sängs.
Måndagen den 5 januari
Vintervädret är kallt och klart, så sikten är god när vi åker vidare mot Katterjåkk, fyra mil nordväst om Abisko. Temperaturen är ungefär -12 grader. Polarnattens dagsljus skimrar i rosa och ljusblått, där landskapet syns i olika lager. Vi stannar flera gånger längs vägen för att fotografera - för det är så vackert.
Väl framme i Katterjåkk, handlar vi till extra mat på Konsum. När vi stävjar bilen vidare upp mot backen, visar sig parkeringen vara oplogad. Även turiststationen i Katterjåkk är stängd. Att komma i lågsäsong kräver att man planerar ett varv till.
Vi spänner på oss turskidorna och sätter på oss fjällryggsäckarna för att skida de fem kilometerna upp mot Katterjaurestugan. De färdigbredda smörgåsarna ligger i topplocket och vattenflaskan är fylld med varmt vatten. Att ta sig upp på fjällen går relativt lätt, men kroppen blir varm och svettig av rörelsen. Sikten är god, så det känns relativt säkert. För min del är det andra gånger med turskidor. Min vän E. har mer vana.
Vi möter en kvinna på skidor, som är ute och rastar hunden. Annars är vi ensamma på fjället.
Efter en och en halv timme skymtar vi stugan, där röken försiktigt smyger sig ur skorstenen. En skoter och flera par skidor står parkerade utanför. Fyra andra medlemmar i Svenska fjällklubben har tagit sig upp före oss, som annars bor i Kiruna.
Till kvällsmat blir det souvas och tagliatelli. Kirunaborna bjuder på vin - och vi lyssnar på fantastiska historier om gruvan och livet i norr.
Jag blir erbjuden att låna en digitalkamera, men har krupit ner i dunsovsäcken och orkar inte kliva upp. Månens ljus och norrskenet ser ungefär ut, som på Per Lundströms bild på fotosidan.se ovan.
Fakta:
En natt i sexbäddsrum på Abisko turiststation kostar 285 kronor, om du är medlem i Svenska turistföreningen. Annars kostar det 50 kronor till. Jag och min vän E. fick ett eget rum att dela på.
Nästa blogginlägg från min resa kommer att handla om ishotellet i Jukkasjärvi.
Kommentarer