Norrland som vinterturist, del IV: Trädhotellen i Harads
Året 2015 börjar med en fantastisk resa i norra Sverige. Jag har rest med tåg, buss och bil mellan den 2-13 januari för att upptäcka Norrland ur ett turismperspektiv. Framför allt har jag längtat att se norrsken. Under resan har jag försökt beakta perspektiv som turism, sysselsättning, tillväxt och kollektivtrafik. Bilderna är mina egna, om inget annat är angivet.
De första tre delarna handlar om Kiruna, Abisko och Katterjåkk och ishotellet i Jukkasjärvi.
Torsdagen den 8 januari
Jag vaknar pigg och på gott humör i min vän L.:s bagarstuga utanför en by i Boden. Min vän H. skjutsar in mig till Boden, där han arbetar. I lugn och ro får jag avnjuta en god och prisvärd bufféfrukost på centrala L'etage. Att hinna prata med en av ägarna - samtidigt som jag äter frukost - kopplar jag inte till Stockholm. Jag gillar det personliga, både i bemötande och kaféets retrostil. Att få tid och bli sedd är man inte bortskämd med som storstadsbo.
Dagens äventyr är inriktat på de exklusiva trädhotellen i Harads, fem mil nordväst om Boden. H. har - kvällen innan - hjälpt mig att leta upp tider med Länstrafiken Norrbotten, så att jag kan åka dit med lokalbussen över dagen. Jag har hittat en guidning klockan 13, som jag absolut inte vill missa. Tyvärr har jag inte observerat att den kräver fyra deltagare vintertid. Annars sker guidningen dagligen sommartid. H. talar dock om för mig att "det är bäst att ringa innan". I Stockholm är allt öppet jämt, så den tanken bär jag inte naturligt med mig.
Foto: The Bird´s Nest, en av trädhotellen i Harads.
Länsbussen ska gå 10.40. Jag har ett möte på stan först, som jag inte vet när det slutar. Vi hinner avsluta strax före tio, så jag passerar ändå turistbyrån för att höra. Bara i fall att. Nu är jag tacksam för H:s råd. Kvinnan i turistcenter erbjuder sig att ringa till Brittas Pensionat, där guidningarna utgår från. "Nej, i dag är det ingen guidning. Vi har inte tillräckligt många besökare." Mitt mod dalar, men jag fattar snabbt mod igen. Jag ska dit - på något sätt ska det lösa sig. Jag ber turistcentrumet kolla upp bussturerna en till gång. Nja, det visar sig att det går en buss dit, men inte hem. Kanske finns det en skolbuss som jag kan åka med tillbaka, men det är högst oklart. Först 18.20 går länsbussen från Harads - och då hinner jag inte tillbaka till min vänners by utanför Boden. Jag ber kvinnan höra om det finns någon bil att hyra - och höra vad den kostar. Jo, Statoil visar sig ha en mindre, ledig bil.
Mon dieu, hur ska det här gå? Jag som var tredjedelsägare i en bil under studietiden 1987-89. Därefter har jag knappt kört, förutom lite i somras - på torra vägar i Stockholmsområdet. SL-kortet tar mig överallt hemma. Nu är det vinterföre, snövallar, snörök och eventuell halka. Jag gör korstecknet för bröstet, tar papperskartan jag fått på turistbyrån och ger mig iväg. Efter fem minuter hittar jag macken - och gläds åt den mindre stadens närhet.
Med nervös stämma frågar jag efter bilen och bokar till försäkring - om jag krockar. Det säger jag dock inte till uthyraren. Jag frågar trevande om det är något särskilt jag ska tänka på - och om han har några tips i vinterföret. "Jo, ta det försiktigt efter snöröken - för då ser du inget". "Bromsa försiktigt om du får sladd; annars glider du bara." "Håll utkik efter svarta sopsäckar; det betyder att renar kan vara på väg över vägen". Gulp, ännu en fara! På trafikskolan i Stockholm 1984 lärde vi oss bara hålla koll efter älgar.
Min hyrbil är fin, antracitgrå med metallic-skimmer, varm och nystädad. Rutorna avisade. Killen på macken ger mig en grön sladd till motorvärmaren. Jag tittar fascinerat på den - och frågar var uttaget i bilen sitter. Någon sådan har jag aldrig använt. På plats och med darrande fot trycker jag försiktigt på gaspedalen - och snart har jag lämnat den tätare bebyggelsen. Det är lättare att hitta än vad jag föreställt mig. Någon bilsemester har jag nog inte haft sedan tonårens fältbiologsresor till Öland.
Utanför mig är landskapet är vacker och vitt. Knappt en själ möter jag på vägen. Jag stannar och fotar - för att allt är så perfekt. Nu är det bara raka spåret till Harads - och jag ser vägskyltarna till Jokkmokk, som ligger ytterligare tio mil bort. "Dit åker jag nästa gång", känner jag stolt, nu när jag hyrt egen bil för första gången i mitt liv. Däremot vågar jag knappt komma upp i fart; det blir 60, 65 - och jag kör regelbundet in på mötesplatser för att släppa fram de mer vägvana.
Efter en knapp timme får jag syn på skyltarna mot trädhotellen. En snabb sväng åt höger, så är jag uppe vid Brittas pensionat. Jag letar fram sladden till motorvärmaren - och trär förnöjt i den i uttaget, som jag inte gjort annat. På vägen in till huset, får jag se tre skotrar. Jag myser och ler - sådana fordon får man aldrig se hemma.
Pensionatet ser mer bohemiskt ut än vad jag väntat mig, eftersom trädhotellen så toppmoderna. Men jag blir glatt överraskad när jag kommer in. Jag möts genast av välutrustade vildmarksguider och utländska språk ur olika rum. När jag presenterat mitt ärende, förstår jag att en guidning äger rum om 20 minuter. På engelska. Fyra mexikaner och två Hongkong-kineser, som bor i Storbritannien, har anmält sig. Jag blir riktigt nöjd - och behöver bara få något i magen innan. Men nej, jag har inte förbokat någon lunch. Att 7-Eleven inte finns runt hörnet inser jag, men blir fundersam när även Konsum lyser med sin frånvaro. Och andra matställen saknas. Jag får köpa två små brödskivor med smör och ett glas lingondricka - för 45 kronor. Skönt att få något i magen, men jag känner mig till besvär. Bara att glömma - och njuta av det som jag har framför mig.
Glada i hågen ger vi oss ut tillsammans med grundaren Kent Lindvall, som har drivit fram idén om trädhotellen. I alla fall utvecklat och förädlat konceptet från det trädhotell som en tv-produktion byggde på ägorna för många år sedan. Det första vi möter, när vi lämnat pensionatet bakom oss, är helikopterplattan där de "riktiga kändisarna" landar som dit. Tanken svindlar - så här ute på landsbygden. Helikopterplattor har vi inte ens i Stockholm, förutom på sjukhustaken, fastän vi är vana att se kändisar.
Snart får vi se vårt första trädhus. Som en rektangulär, superdesignad låda, en bra bit upp i träden. The Cabin kallas den - och verkar vara den mest populära. Härnäst kommer trädhotellen strax på rad. Alla med sin färg och form; framtagna i nordisk design av av svenska stjärnarkitekter. Främst tilltalas jag av The Mirrorcube, som blänker vackert och gör skogen större. Vi tittar in i nedervåningen till en av basturna, som har en plan till och är rund. Utanför finns en isbar, där man firar stort till nyår. Även den andra bastun får vi möjlighet att titta in i. Allt är så snyggt designat att håren reser sig på armarna. Lamporna specialgjorda, bara för detta rum. Och utanför finns skogen!
Från The Ufo fäller Kent ut en flera meter lång stege - och vi får möjlighet att klättra upp. En X-box och rymdkataloger finns som given utrustning för intresserade barn och vuxna. Jag gillar humorn. I rymdsonden finns också en toalett, vars avfall bränns i höga temperaturer på plats och försvinner. Teknik och design i en bra kombination. Alla i gruppen fotar flitigt.
Vi får också kliva in i The Blue Cone, som är lysande röd. Arkitekten Thomas Sandell ändrade önskemålet om färg efter att namnet lämnats in för varumärkesskydd. Trädhotellet har en ramp, så att även personer med rullstol kan bo. Rummets stora fönster släpper in ljus från skogen. Jag önskar att jag vore författare (och mycket rik) - och kunde sitta där och skriva. Så rofyllt!
De övriga trädhotellen passerar vi, som snart ska bäddas för nya gäster. Kent visar interiörerna i en fotopärm, som han bär med under armen. Den nordiska designen är för ljus och sparsmakad för min del. Väggar och golv samt bristen på textilier i The Mirrorcube gör den kal och omysig. Bättre trivs jag med inredningen på The Blue Cone, där utsikten över träden träder fram mer.
Jag drar på munnen när Kent berättar om supermodellen Karlie Kloss från Vogue, som var här i somras med 12 assistenter. Modefotograferingen resulterade i 12 sidors reportage i det exklusiva magasinet. Snacka om marknadsföring! Den brittiska supermodellen Kate Moss bodde över två nätter för ett år sedan. Hotellet är närapå fullbokat fram till mars.
Foto: Interiör från den större bastun.
När vandringen är slut, går vi tillbaka till pensionatet. Nya internationella gäster kommer in - och hör "Singapore". Jag frågar igen efter något att äta, eftersom jag vill vara kvar och är hungrig. Efter visst förhandlande får jag en tallrik laxsoppa, som visar sig vara underbar. Mustig, krämig - och så nära himlen man kan vara. Till sällskap har jag två unga, trevliga Londonbor, som flugit hit enbart för att basta och bo över natt. De verkar mycket nöjda - och har sett trädhotellen på tv.
När det börjat skymma - och hotellet och jag skiljs åt, är stämningen god. Nu vet jag att jag ska ringa i förväg till en annan gång - och boka såväl guidning som mat. Rutorna på min hyrbil är torra och bilen varm när jag drar ur sladden till motorvärmaren - och kommer ihåg att lägga in den i bilen. Kanske blir det en norrlänning av mig med så småningom?
P.S. När jag kommer hem till Stockholm den 13 januari, ser jag mejlet från Bodens turistcenter den 2 januari: "Smidigast är nog att hyra en hyrbil från antingen Hertz 0921-665 25 eller Statoil 0921-143 22.
Vet att de brukar erbjuda upphämtning från Kallax flygplats mot en extrakostnad, men är lite osäker om dem även gör det från Boden, prova att ring och hör med dom, 0928-104 03."
I dag vet jag att en resa i Norrbotten ser ut så. Att allt behöver förplaneras med enskilda samtal; troligtvis utan kollektivtrafik. När jag gav mig av från Stockholm, kunde jag inte ta till mig informationen. Allt som inte går att googla fram, var då inte meningsfullt att ägna tid åt. Nu har jag - förhoppningsvis - börjat landsbygdsanpassa mig.
Fakta:
Guidningen vid trädhotellen kostar 150 kronor och laxsoppan 110 kronor, inklusive förmiddagens brödskivor. Med bilhyran och tankning klarade jag mig på 760 kronor, vilket var både pris- och minnesvärt. Att bo över natt hade kostat mig cirka 7 000 kronor för 2-4 personer. Som ensamboende hade det alltså blivit riktigt dyrt!
Nästa blogginlägg handlar om ett besök i Piteå, ett radioinslag i P4 Norrbotten och en utekväll i Luleå.
De första tre delarna handlar om Kiruna, Abisko och Katterjåkk och ishotellet i Jukkasjärvi.
Torsdagen den 8 januari
Jag vaknar pigg och på gott humör i min vän L.:s bagarstuga utanför en by i Boden. Min vän H. skjutsar in mig till Boden, där han arbetar. I lugn och ro får jag avnjuta en god och prisvärd bufféfrukost på centrala L'etage. Att hinna prata med en av ägarna - samtidigt som jag äter frukost - kopplar jag inte till Stockholm. Jag gillar det personliga, både i bemötande och kaféets retrostil. Att få tid och bli sedd är man inte bortskämd med som storstadsbo.
Foto: The Bird´s Nest, en av trädhotellen i Harads.
Länsbussen ska gå 10.40. Jag har ett möte på stan först, som jag inte vet när det slutar. Vi hinner avsluta strax före tio, så jag passerar ändå turistbyrån för att höra. Bara i fall att. Nu är jag tacksam för H:s råd. Kvinnan i turistcenter erbjuder sig att ringa till Brittas Pensionat, där guidningarna utgår från. "Nej, i dag är det ingen guidning. Vi har inte tillräckligt många besökare." Mitt mod dalar, men jag fattar snabbt mod igen. Jag ska dit - på något sätt ska det lösa sig. Jag ber turistcentrumet kolla upp bussturerna en till gång. Nja, det visar sig att det går en buss dit, men inte hem. Kanske finns det en skolbuss som jag kan åka med tillbaka, men det är högst oklart. Först 18.20 går länsbussen från Harads - och då hinner jag inte tillbaka till min vänners by utanför Boden. Jag ber kvinnan höra om det finns någon bil att hyra - och höra vad den kostar. Jo, Statoil visar sig ha en mindre, ledig bil.
Mon dieu, hur ska det här gå? Jag som var tredjedelsägare i en bil under studietiden 1987-89. Därefter har jag knappt kört, förutom lite i somras - på torra vägar i Stockholmsområdet. SL-kortet tar mig överallt hemma. Nu är det vinterföre, snövallar, snörök och eventuell halka. Jag gör korstecknet för bröstet, tar papperskartan jag fått på turistbyrån och ger mig iväg. Efter fem minuter hittar jag macken - och gläds åt den mindre stadens närhet.
Med nervös stämma frågar jag efter bilen och bokar till försäkring - om jag krockar. Det säger jag dock inte till uthyraren. Jag frågar trevande om det är något särskilt jag ska tänka på - och om han har några tips i vinterföret. "Jo, ta det försiktigt efter snöröken - för då ser du inget". "Bromsa försiktigt om du får sladd; annars glider du bara." "Håll utkik efter svarta sopsäckar; det betyder att renar kan vara på väg över vägen". Gulp, ännu en fara! På trafikskolan i Stockholm 1984 lärde vi oss bara hålla koll efter älgar.
Utanför mig är landskapet är vacker och vitt. Knappt en själ möter jag på vägen. Jag stannar och fotar - för att allt är så perfekt. Nu är det bara raka spåret till Harads - och jag ser vägskyltarna till Jokkmokk, som ligger ytterligare tio mil bort. "Dit åker jag nästa gång", känner jag stolt, nu när jag hyrt egen bil för första gången i mitt liv. Däremot vågar jag knappt komma upp i fart; det blir 60, 65 - och jag kör regelbundet in på mötesplatser för att släppa fram de mer vägvana.
Efter en knapp timme får jag syn på skyltarna mot trädhotellen. En snabb sväng åt höger, så är jag uppe vid Brittas pensionat. Jag letar fram sladden till motorvärmaren - och trär förnöjt i den i uttaget, som jag inte gjort annat. På vägen in till huset, får jag se tre skotrar. Jag myser och ler - sådana fordon får man aldrig se hemma.
De övriga trädhotellen passerar vi, som snart ska bäddas för nya gäster. Kent visar interiörerna i en fotopärm, som han bär med under armen. Den nordiska designen är för ljus och sparsmakad för min del. Väggar och golv samt bristen på textilier i The Mirrorcube gör den kal och omysig. Bättre trivs jag med inredningen på The Blue Cone, där utsikten över träden träder fram mer.
Jag drar på munnen när Kent berättar om supermodellen Karlie Kloss från Vogue, som var här i somras med 12 assistenter. Modefotograferingen resulterade i 12 sidors reportage i det exklusiva magasinet. Snacka om marknadsföring! Den brittiska supermodellen Kate Moss bodde över två nätter för ett år sedan. Hotellet är närapå fullbokat fram till mars.
När vandringen är slut, går vi tillbaka till pensionatet. Nya internationella gäster kommer in - och hör "Singapore". Jag frågar igen efter något att äta, eftersom jag vill vara kvar och är hungrig. Efter visst förhandlande får jag en tallrik laxsoppa, som visar sig vara underbar. Mustig, krämig - och så nära himlen man kan vara. Till sällskap har jag två unga, trevliga Londonbor, som flugit hit enbart för att basta och bo över natt. De verkar mycket nöjda - och har sett trädhotellen på tv.
När det börjat skymma - och hotellet och jag skiljs åt, är stämningen god. Nu vet jag att jag ska ringa i förväg till en annan gång - och boka såväl guidning som mat. Rutorna på min hyrbil är torra och bilen varm när jag drar ur sladden till motorvärmaren - och kommer ihåg att lägga in den i bilen. Kanske blir det en norrlänning av mig med så småningom?
P.S. När jag kommer hem till Stockholm den 13 januari, ser jag mejlet från Bodens turistcenter den 2 januari: "Smidigast är nog att hyra en hyrbil från antingen Hertz 0921-665 25 eller Statoil 0921-143 22.
Vet att de brukar erbjuda upphämtning från Kallax flygplats mot en extrakostnad, men är lite osäker om dem även gör det från Boden, prova att ring och hör med dom, 0928-104 03."
I dag vet jag att en resa i Norrbotten ser ut så. Att allt behöver förplaneras med enskilda samtal; troligtvis utan kollektivtrafik. När jag gav mig av från Stockholm, kunde jag inte ta till mig informationen. Allt som inte går att googla fram, var då inte meningsfullt att ägna tid åt. Nu har jag - förhoppningsvis - börjat landsbygdsanpassa mig.
Fakta:
Guidningen vid trädhotellen kostar 150 kronor och laxsoppan 110 kronor, inklusive förmiddagens brödskivor. Med bilhyran och tankning klarade jag mig på 760 kronor, vilket var både pris- och minnesvärt. Att bo över natt hade kostat mig cirka 7 000 kronor för 2-4 personer. Som ensamboende hade det alltså blivit riktigt dyrt!
Nästa blogginlägg handlar om ett besök i Piteå, ett radioinslag i P4 Norrbotten och en utekväll i Luleå.
Kommentarer