Norrland som vinterturist, del I: Kiruna
Året 2015 börjar med en fantastisk resa i norra Sverige. Jag har rest med tåg, buss och bil mellan den 2-13 januari för att upptäcka Norrland ur ett turismperspektiv. Framför allt har jag längtat att se norrsken. Under resan har jag försökt beakta perspektiv som turism, sysselsättning, tillväxt och kollektivtrafik. Bilderna är mina egna, om inget annat är angivet.
Fredagen den 2 januari
Klockan 17.55 rycker nattåget mot Narvik till. Vi lämnar Stockholms central och jag har redan hittat min sovvagn. Hytten delar jag med en kvinna som fått ett besök på ishotellet i Jukkasjärvi i 50-årspresent. Vi har båda gemensamt att vi ska till Kiruna och är svenska turister från södra Sverige som ska på semester till Norrbotten. I Sundsvall får vi ytterligare besök i vagnen. En kvinna från Kiruna och hennes lilla dotter som är på väg hem från Jämtland. Krånglig kollektivtrafik har tvingat henne byta redan på två ställen innan hon och dottern tar nattåget. Bild: Sovvagnskupe, SJ.
Jag läser noggrant instruktionerna hur jag ska förbereda och bete mig i sovvagnen. Allt är skrivet på svenska. Den ljusgrå, klaustrofobiska väggarna i sovvagnen stirrar mig opersonligt i ögonen. Jag tänker på de gånger jag blivit utelåst på natten, när jag gått på toaletten, och inte hittat tillbaka till sovvagnen. Varken sovplatsnummer eller dörrnyckel har jag haft med mig. Alldeles för många gånger har jag åkt barndomens liggvagn, som känns mer personliga, har fönster, saknar lås - men är sjukt slitna.
Lördagen den 3 januari
Det har hunnit bli morgon - och mörkt. Vi är redan i Luleåtrakten. På vägen till restaurangvagnen, som ligger flera vagnar bort, passerar jag toaletten. "Toaletten får användas när tåget står på stationen" läser jag på en skylt. Upphörde inte toalettens hål mot spåret, som fanns när jag var barn, redan på 1970-talet, och ersattes av vattenklosett? Fortfarande ser jag inga instruktioner på engelska.
Nattåget är nära på fullbelagt. Trots det finns bara en ynka hytt som serverar frukost. Inte den underbara restaurangvagn, som man förväntar sig på ett tåg som man färdas med i 17 timmar. På hyttens glasvägg står information om polcirkeln - på svenska. Av alla jag sett på tåget ser ungefär hälften ut att komma från andra länder; och flertalet är turister, antar jag. En stor del från Asien, som säkert vill se norrskenet. Utropen till stationerna Nattavaara och Murjek görs endast på svenska.
Jag kan därför inte låta bli att dela mina observationer med konduktören. "Nej, de utländska turisterna är inte intresserade av att läsa om Polcirkeln. Vi har kört så här i 30 år." "Sovvagnarna är byggda utan fönster mot gången av konstruktionstekniska skäl. Och hur skulle det se om om sovvagnsdörrarna hade symboler på sig, som en blomma eller ett djur, för att resenärerna lättare skulle kunna hitta tillbaka till dem? Det finns ju nummer till varje plats." "Man kan ju inte märka ut allt på engelska; det skulle ta för mycket plats". Ja, vem företräder man som konduktör? Jag får bara ta synpunkterna till SJ på Facebook, vilket jag också gör. De lovar att föra dem vidare. Bild: Tågstation i Norrbotten, Sveriges radio.
Vi som bor i sovvagnshytten har i alla fall väldigt trevligt ihop. Vi pratar och den lilla flickan får titta i min necessär. För en tvååring finns mycket spännande att upptäcka på resan. Vi har dragit upp rullgardinen, ser ljuset möta horisonten, men några solstrålar sticker inte upp. Det är fortfarande polarnatt. Och mitt första möte med den, fastän jag närmar mig 50. Märkligt att jag inte upptäckt mer av mitt land än.
Min vän E., som bor i Kiruna, möter mig vid tågstationen. Fjällen och samhället är täckt i vitt - och jag gläds. I Stockholm har vi bara haft grå gator och nu får jag äntligen se vinter. Jag som annars inte är särskilt förtjust i den. Det är kallt, men inte så kallt som jag tänkt mig. Kanske -10.
Vi äter lunch hos E. som bor i lägenhet i stadsdelen Luossavaara i Kiruna. Utsikten sträcker sig ända mot Kebnekaise, tio mil bort. Kameran är riktad mot gruvan, som ligger "till vänster" om Sveriges högsta berg (som inte syns i bild).
Efter lunchen, vid 13.30-tiden, ger vi oss ut på en promenad i samhället. Polarnattens måne slår igenom björkskogen vid kyrkan. Ljuset är bedövande vackert. Trolskt. Det blå ljuset mot den vita snön. Samhället vilar under den lågt stående månen. I nästa vecka går solen upp, om än för en kort stund.
På kvällen går vi på nyårsrevy på Folkets hus i Kiruna. Alla är där, känns det som. Föreställningen, som rymmer nära 500 personer per gång visas fem gånger varje år. Närmare 2 500 personer ser alltså föreställningen av de 18 000, som bor i Kiruna, exklusive byarna utanför. Dörren till revysalen är dekorerad med samisk konst. Läckert - i en miljö där det samiska ständigt är närvarande. Revyn lyfter frågor som mångfald, eftersom hockeylaget Kiruna IF nyligen är hbtq-certifierat, Feministiskt initiativ, som nyligen kommit in i kommunfullmäktige, myterna om machomannen och renarna som blir påkörda när Trafikverket börjat salta E10:an, som går förbi utanför. Lokalpolitiken kommer tydligt in i bilden, där den numera inte lika dominanta politikern Störman (med anspelning till Gruv12:ans Lars Törnman) väcker till många skratt. För att inte glömma stadsflytten, som kräver stora förändringar när centrum ska flyttas tre kilometer inom närmaste decennierna. Bild: Kvinna med Kiruna IF:s nya hockeytröja, kuriren.nu
När jag lämnar revyn, funderar jag på begreppet mod. Här tas frågor öppet upp om mångfald tillsammans med en stor del av stadens invånare. Så modiga är vi inte i Stockholm, tänker jag. Vi utmanar oss inte på samma sätt. Staden är klok och jobbar med sina värderingar. Den har Sveriges lägsta arbetslöshet, och behöver attrahera arbetskraft för att växa. Här saknas nu bara bostäder.
Vi avslutar kvällen på pubben Bishop's Arms, som är fylld med folk. Jag får möjlighet att diskutera näringslivsfrågor med en insatt i staden. Inside-diskussionerna är alltid roligast att höra om man vill förstå sig på hur ett samhälle fungerar.
Fakta:
SJ:s sovvagnsbiljett Stockholm-Kiruna kostade 700 kronor, enkel väg.
Nästa blogginlägg handlar om resan till norrskenet i Abisko och fjällupplevelsen i Katterjaurestugan i Katterjåkk, nära Riksgränsen.
Fredagen den 2 januari
Klockan 17.55 rycker nattåget mot Narvik till. Vi lämnar Stockholms central och jag har redan hittat min sovvagn. Hytten delar jag med en kvinna som fått ett besök på ishotellet i Jukkasjärvi i 50-årspresent. Vi har båda gemensamt att vi ska till Kiruna och är svenska turister från södra Sverige som ska på semester till Norrbotten. I Sundsvall får vi ytterligare besök i vagnen. En kvinna från Kiruna och hennes lilla dotter som är på väg hem från Jämtland. Krånglig kollektivtrafik har tvingat henne byta redan på två ställen innan hon och dottern tar nattåget. Bild: Sovvagnskupe, SJ.
Jag läser noggrant instruktionerna hur jag ska förbereda och bete mig i sovvagnen. Allt är skrivet på svenska. Den ljusgrå, klaustrofobiska väggarna i sovvagnen stirrar mig opersonligt i ögonen. Jag tänker på de gånger jag blivit utelåst på natten, när jag gått på toaletten, och inte hittat tillbaka till sovvagnen. Varken sovplatsnummer eller dörrnyckel har jag haft med mig. Alldeles för många gånger har jag åkt barndomens liggvagn, som känns mer personliga, har fönster, saknar lås - men är sjukt slitna.
Lördagen den 3 januari
Det har hunnit bli morgon - och mörkt. Vi är redan i Luleåtrakten. På vägen till restaurangvagnen, som ligger flera vagnar bort, passerar jag toaletten. "Toaletten får användas när tåget står på stationen" läser jag på en skylt. Upphörde inte toalettens hål mot spåret, som fanns när jag var barn, redan på 1970-talet, och ersattes av vattenklosett? Fortfarande ser jag inga instruktioner på engelska.
Nattåget är nära på fullbelagt. Trots det finns bara en ynka hytt som serverar frukost. Inte den underbara restaurangvagn, som man förväntar sig på ett tåg som man färdas med i 17 timmar. På hyttens glasvägg står information om polcirkeln - på svenska. Av alla jag sett på tåget ser ungefär hälften ut att komma från andra länder; och flertalet är turister, antar jag. En stor del från Asien, som säkert vill se norrskenet. Utropen till stationerna Nattavaara och Murjek görs endast på svenska.
Jag kan därför inte låta bli att dela mina observationer med konduktören. "Nej, de utländska turisterna är inte intresserade av att läsa om Polcirkeln. Vi har kört så här i 30 år." "Sovvagnarna är byggda utan fönster mot gången av konstruktionstekniska skäl. Och hur skulle det se om om sovvagnsdörrarna hade symboler på sig, som en blomma eller ett djur, för att resenärerna lättare skulle kunna hitta tillbaka till dem? Det finns ju nummer till varje plats." "Man kan ju inte märka ut allt på engelska; det skulle ta för mycket plats". Ja, vem företräder man som konduktör? Jag får bara ta synpunkterna till SJ på Facebook, vilket jag också gör. De lovar att föra dem vidare. Bild: Tågstation i Norrbotten, Sveriges radio.
Min vän E., som bor i Kiruna, möter mig vid tågstationen. Fjällen och samhället är täckt i vitt - och jag gläds. I Stockholm har vi bara haft grå gator och nu får jag äntligen se vinter. Jag som annars inte är särskilt förtjust i den. Det är kallt, men inte så kallt som jag tänkt mig. Kanske -10.
När jag lämnar revyn, funderar jag på begreppet mod. Här tas frågor öppet upp om mångfald tillsammans med en stor del av stadens invånare. Så modiga är vi inte i Stockholm, tänker jag. Vi utmanar oss inte på samma sätt. Staden är klok och jobbar med sina värderingar. Den har Sveriges lägsta arbetslöshet, och behöver attrahera arbetskraft för att växa. Här saknas nu bara bostäder.
Vi avslutar kvällen på pubben Bishop's Arms, som är fylld med folk. Jag får möjlighet att diskutera näringslivsfrågor med en insatt i staden. Inside-diskussionerna är alltid roligast att höra om man vill förstå sig på hur ett samhälle fungerar.
Fakta:
SJ:s sovvagnsbiljett Stockholm-Kiruna kostade 700 kronor, enkel väg.
Nästa blogginlägg handlar om resan till norrskenet i Abisko och fjällupplevelsen i Katterjaurestugan i Katterjåkk, nära Riksgränsen.
Kommentarer