Norrland som vinterturist, del VII: Härnösand
Året 2015 börjar med en fantastisk resa i norra Sverige. Jag har rest med tåg, buss och bil mellan den 2-13 januari för att upptäcka Norrland ur ett turistperspektiv. Framför allt har jag längtat att se norrsken. Under resan har jag försökt beakta perspektiv som turism, sysselsättning, tillväxt och kollektivtrafik. Bilderna är mina egna, om inget annat är angivet.
Blogginläggen hittills handlar om Kiruna, Abisko och Katterjåkk, ishotellet i Jukkasjärvi, trädhotellen i Harads, Luleå och Piteå och Umeå.
Söndagen den 11 januari
Jag kommer in med tåget till Härnösand vid 17-tiden. Egentligen hade jag velat stanna i Umeå någon timme till, men vandrarhemmets incheckning stänger klockan 19 i Härnösand. Stationen är kolsvart, förutom några lampor på perrongen, och folktom. Jag har inte en aning om var jag är, men bestämmer mig för att följa den lilla ström som kliver av tåget. De ska säkert mot centrum, dit jag ska.
Riktningen visar sig vara rätt. Jag känner snart igen mig eftersom jag varit på cykelsemester i Höga Kusten sommaren 2013 - och jag och mina vänner då hyrde cyklar i Härnösand. Då var det sommar och sol - och betydligt lättare att få överblick över staden.
När jag kommer över Nybron till centrum, vilket inte är mer än kanske 10 minuters promenad från tåget, ser jag skylten till vandrarhemmet på Köpmangatan. Jag ska ju vidare till vandrarhemmets fastighet på Franzéngatan, som ligger 500 meter bort. Tanken slår mig att jag borde gå upp till receptionen på Köpmangatan, men nej. Enligt Svenska turistföreningens anvisningar verkar det som att jag ska gå dit direkt.
Härnösand, kvällstid. Foto: sjoraddning.se
När jag kommer fram till Franzéngatan, är dörren låst. Jag ser en liten lapp på svenska i fönstret, men kan knappt läsa den för all frost på rutan. Jag bankar och möts snart av två unga ansikten, som inte vill släppa in mig. Jag bankar igen - och nu får jag komma in. Tydligen har de fått order om att inte öppna eftersom gästerna ska checka in på Köpmangatan, där de får en kod. Instruktionen stod tydligen på den lilla lappen, som var igenfrostad. Jag tar av mig den stora ryggsäcken, så att jag slipper bära den när jag pulsar tillbaka till Köpmangatan.
Kvinnan i receptionen är vänlig och tar emot mina synpunkter. Hon ska meddela turistföreningen, så att instruktionerna blir bättre. Någon iver att även markera "anmäl dig här" på trottoarprataren vid gatan möter jag dock inte. Jag blir nyfiken på hur staden ser på turister.
När jag checkat in på Franzéngatan är jag hungrig. Jag vill gå ut och ta en matbit. Det finns visst en öppen restaurang, Matverkstan, som ligger tio minuters promenad bort. På vägen dit passerar jag reflekterande vatten och en korsar en upplyst liten bro. Många av husen är i sekelskiftesstil i den gamla residensstaden - och snön ligger tjock och vit över landskapet.
Fönstren till ett par pizzerior lyser "öppet" när jag går förbi. Mina känslor är blandade. Jag blir imponerad av ägarnas flit, men också nedstämd över de sterila inredningarna och de hårda ljusen från lysrören i taken.
På Matverkstan äter jag en kalventrecôte med sparris. Köttbiten är helt okej, men måste komma från ett vuxet djur. Broccolin är fin - och jag dricker ett glas rödvin till. När jag viker ihop servetten, kommer jag i samspråk med två stamgäster - och får sitta vid deras bord. Männen berättar om staden, dess progressiva historia och den laddade relationen till grannstaden Sundsvall. En till man kommer och sätter sig så småningom. Slutligen ansluter kocken. Jag trivs och tycker att min kväll har varit toppen. Att ha blivit välkomnad och omhändertagen så här hade jag inte vågat hoppas på.
Kalventrecöte på Matverkstan. Foto: Matverkstan i Härnösand på Facebook.
Jag somnar väl till mods.
Måndagen den 12 januari
Jag har sovit i ett underbart rum på vandrarhemmet på Franzéngatan. Ett tyst, lite svalt rum i gammal stil, med fri utsikt över staden och landskapet bakom, och ett tjockt duntäcke över mig. Aldrig sover jag så gott som då.
Utsikten från rummet i vandrarhemmet. Cirka klockan 07.30.
Till frukosten träffar jag två unga kvinnor som gör praktik på Norrdans, ett av Sveriges bästa danskompanier som ligger fem minuter bort. Annars verkar vi vara ensamma på vandrarhemmet. Jag tittar noggrant på anvisningarna hur du tar dig fram i självhushållet och bland frukostvarorna, som ingår i frukostpriset. Inga skyltar på annat språk än svenska. Ännu en indikation att jag måste fråga om hur staden ser på besöksnäringen när tillfälle ges.
Jag har ett möte med Olle Lidgren, näringslivsutvecklare på Härnösands kommun på morgonen, som blir väldigt trevligt och glatt. Då får jag tillfälle att - inte minst - ställa mina frågor om besöksnäringen. Olle och jag har hittat varandra på Twitter, och det går inte att ta miste på hans intresse för utvecklingsfrågor. Inspirerande! Näringslivskontoret ligger alldeles i närheten av vandrarhemmet - och det känns lyxigt att ha nära.
Innan lunch vandrar jag omkring i staden och tittar på de vackra byggnaderna, där Arbetsförmedlingen och Nordea fått riktigt praktfulla entréer. Vinsterna från träpatronerna, som tjänade pengar på skogen för ett sekel sedan, gick bland annat till stilfulla hus. Därefter går jag på vägen ovanför kajerna och ser den storslagna utsikten över vatten och skog. Nedanför har bilarna de vackraste utsiktsplatserna, där jag fantiserar om läckra restauranger och kaféer.
Lunchen äter jag tillsammans med Anna-Lena på ResKlara, som hyrde ut cyklarna åt oss till semestern, och Olle, som jag träffat tidigare på dagen. Spisen smakar, medan vi diskuterar samhällsfrågor i det väldesignade och ljusa Sambiblioteket, som också har matservering. Hade jag bott i Härnösand, hade jag ofta suttit där. Det känner jag direkt! Jag lär mig om dramatikern Alfhild Agrell, som var från Härnösand och samtida med Strindberg, men ännu skarpare. Hon har fått ett eget Alfhild Agrell-sällskap, som firar henne årligen. Varför jag inte känner till henne, känns märkligt.
Sambiblioteket. Foto: harnosand.se
Under eftermiddagen besöker jag stadens simhall. Jag hittar inte många andra aktiviteter att ta mig för - och känner mig smått skeptisk eftersom jag inte varit på ett badhus på säkert 20 år. Men ack, så överraskad jag blir! Här möts jag av en ljusa och varma relaxpooler med utsikt över 50-metersbassängen, liksom vattnet och landskapet utanför. Jag känner mig hänförd. En vänlig Härnösandsbo, som jag pratar med under tiden vi badar, visar mig runt i de exklusiva basturna, duscharna med strålar av "tropisk storm" och "regnskog" och den stora utomhusbastun för fredags-AW:n. Efteråt simmar jag i 50-metersbassängen en stund innan jag går upp. Simhallen får betyg fem av fem!
Relaxen, simhallen i Härnösand. Foto: sverigesradio.se
Jag passar på att äta en tacotallrik på Rutiga Duken direkt efter badet. Kafeet stänger klockan 18, vilket känns väl tidigt - i mitt tycke - för ett populärt ställe. Tydligen går folk inte ut så mycket här, vilket man kanske inte gör i mindre städer. Jag blir i alla fall mycket nöjd med både mat och service.
Rutiga duken, Härnösand. Foto: allehanda.se
Tiden efter middag känns lite lång eftersom det mesta är stängt på stan. Jag läser tidningen på rummet och facebookar. Till kvällsmat köper jag en Risi-Frutti på Hemköp, som har öppet till 22.
Kvällen avslutar jag med ett samtal till Din Tur för att förstå varifrån bussen i morgon går. Tidtabellerna sitter inte på de hållplatser som den digitala kartan anger att bussen ska stanna vid. Jag har varit ute och kollat. Efter lite krångel, visar det sig att den digitala kartan stämmer - och jag kan somna.
Tisdagen den 13 januari
I dag är vi fler på vandrarhemmet. Till frukost får jag sällskap av en tysk och en indier, som arbetar på Absolicon och monterar solpaneler på järnvägsstationen. Jag känner mig lycklig över att se den gröna visionen i staden - och tycker mig se spår av Miljöpartiets tidigare språkrör Eva Goes, som säkert har varit en drivande kraft.
Solfångare. Foto: absolicon.se
Nu tar jag bussen till Sundsvall, som blir mitt sista stopp innan jag åker hem till Stockholm. Följ mitt nästa - och sista - blogginlägg på denna resa!
Fakta:
En natt på vandrarhemmet på Franzéngatan i Härnösand kostar 300 kronor i enkelrum. Är du inte medlem i Svenska turistföreningen, är priset 50 kronor till per natt. Jag köpte även till frukost på vandrarhemmet för 50 kr/dag eftersom jag inte hittade några morgontidiga kaféer i staden.
Blogginläggen hittills handlar om Kiruna, Abisko och Katterjåkk, ishotellet i Jukkasjärvi, trädhotellen i Harads, Luleå och Piteå och Umeå.
Söndagen den 11 januari
Jag kommer in med tåget till Härnösand vid 17-tiden. Egentligen hade jag velat stanna i Umeå någon timme till, men vandrarhemmets incheckning stänger klockan 19 i Härnösand. Stationen är kolsvart, förutom några lampor på perrongen, och folktom. Jag har inte en aning om var jag är, men bestämmer mig för att följa den lilla ström som kliver av tåget. De ska säkert mot centrum, dit jag ska.
Riktningen visar sig vara rätt. Jag känner snart igen mig eftersom jag varit på cykelsemester i Höga Kusten sommaren 2013 - och jag och mina vänner då hyrde cyklar i Härnösand. Då var det sommar och sol - och betydligt lättare att få överblick över staden.
Härnösand, kvällstid. Foto: sjoraddning.se
När jag kommer fram till Franzéngatan, är dörren låst. Jag ser en liten lapp på svenska i fönstret, men kan knappt läsa den för all frost på rutan. Jag bankar och möts snart av två unga ansikten, som inte vill släppa in mig. Jag bankar igen - och nu får jag komma in. Tydligen har de fått order om att inte öppna eftersom gästerna ska checka in på Köpmangatan, där de får en kod. Instruktionen stod tydligen på den lilla lappen, som var igenfrostad. Jag tar av mig den stora ryggsäcken, så att jag slipper bära den när jag pulsar tillbaka till Köpmangatan.
Kvinnan i receptionen är vänlig och tar emot mina synpunkter. Hon ska meddela turistföreningen, så att instruktionerna blir bättre. Någon iver att även markera "anmäl dig här" på trottoarprataren vid gatan möter jag dock inte. Jag blir nyfiken på hur staden ser på turister.
När jag checkat in på Franzéngatan är jag hungrig. Jag vill gå ut och ta en matbit. Det finns visst en öppen restaurang, Matverkstan, som ligger tio minuters promenad bort. På vägen dit passerar jag reflekterande vatten och en korsar en upplyst liten bro. Många av husen är i sekelskiftesstil i den gamla residensstaden - och snön ligger tjock och vit över landskapet.
Fönstren till ett par pizzerior lyser "öppet" när jag går förbi. Mina känslor är blandade. Jag blir imponerad av ägarnas flit, men också nedstämd över de sterila inredningarna och de hårda ljusen från lysrören i taken.
Kalventrecöte på Matverkstan. Foto: Matverkstan i Härnösand på Facebook.
Jag somnar väl till mods.
Måndagen den 12 januari
Utsikten från rummet i vandrarhemmet. Cirka klockan 07.30.
Till frukosten träffar jag två unga kvinnor som gör praktik på Norrdans, ett av Sveriges bästa danskompanier som ligger fem minuter bort. Annars verkar vi vara ensamma på vandrarhemmet. Jag tittar noggrant på anvisningarna hur du tar dig fram i självhushållet och bland frukostvarorna, som ingår i frukostpriset. Inga skyltar på annat språk än svenska. Ännu en indikation att jag måste fråga om hur staden ser på besöksnäringen när tillfälle ges.
Innan lunch vandrar jag omkring i staden och tittar på de vackra byggnaderna, där Arbetsförmedlingen och Nordea fått riktigt praktfulla entréer. Vinsterna från träpatronerna, som tjänade pengar på skogen för ett sekel sedan, gick bland annat till stilfulla hus. Därefter går jag på vägen ovanför kajerna och ser den storslagna utsikten över vatten och skog. Nedanför har bilarna de vackraste utsiktsplatserna, där jag fantiserar om läckra restauranger och kaféer.
Sambiblioteket. Foto: harnosand.se
Relaxen, simhallen i Härnösand. Foto: sverigesradio.se
Rutiga duken, Härnösand. Foto: allehanda.se
Tiden efter middag känns lite lång eftersom det mesta är stängt på stan. Jag läser tidningen på rummet och facebookar. Till kvällsmat köper jag en Risi-Frutti på Hemköp, som har öppet till 22.
Kvällen avslutar jag med ett samtal till Din Tur för att förstå varifrån bussen i morgon går. Tidtabellerna sitter inte på de hållplatser som den digitala kartan anger att bussen ska stanna vid. Jag har varit ute och kollat. Efter lite krångel, visar det sig att den digitala kartan stämmer - och jag kan somna.
Tisdagen den 13 januari
Solfångare. Foto: absolicon.se
Nu tar jag bussen till Sundsvall, som blir mitt sista stopp innan jag åker hem till Stockholm. Följ mitt nästa - och sista - blogginlägg på denna resa!
Fakta:
En natt på vandrarhemmet på Franzéngatan i Härnösand kostar 300 kronor i enkelrum. Är du inte medlem i Svenska turistföreningen, är priset 50 kronor till per natt. Jag köpte även till frukost på vandrarhemmet för 50 kr/dag eftersom jag inte hittade några morgontidiga kaféer i staden.
Kommentarer