Norrland som vinterturist, del VI: Umeå

Året 2015 börjar med en fantastisk resa i norra Sverige. Jag har rest med tåg, buss och bil mellan den 2-13 januari för att upptäcka Norrland ur ett turistperspektiv. Framför allt har jag längtat att se norrsken. Under resan har jag försökt beakta perspektiv som turism, sysselsättning, tillväxt och kollektivtrafik. Bilderna är mina egna, om inget annat är angivet.

De första delarna handlar om Kiruna, Abisko och Katterjåkk, ishotellet i Jukkasjärvi, trädhotellen i Harads samt Luleå och Piteå.

Lördagen den 10 januari

Min vän L. kör mig till tågstationen i Luleå. Härifrån ska jag ta Norrtåg till Umeå. Bilvägen är det 26 mil i sydvästlig riktning, tågvägen säkert 35. Vi ger oss av via Boden-Älvsbyn-Jörn-Bastuträsk-Vindeln, som ligger åt inlandet till. Jag har svårt att förstå att resan tar 4,5 timme, men tydligen är spårkvaliteten under all kritik. Vi behöver därför köra med lägre hastighet.

Norrtåg. Foto: infrastrukturnyheter.se

På tåget får jag sällskap av en doktorerad Luleåbo, som tagit jobb i Stockholm för att hitta den kvalifikationsgrad som hon söker. Bilden av en sorgsen morfar, som säger "hej då" till familjen i Luleå, snurrar i mitt huvud. De geografiska avstånden blir tydligare här i norr. Som stockholmare slipper du oftast flytta. Ett säte bort sitter en ung man från Kiruna, som har flickvännen i Umeå. En resa som tar närmare åtta timmar. Han jobbar i gruvan och har samlat på sig tre veckors komp. En vecka stannar han i Västerbotten, de två nästkommande åker han skidor i Kanada.

Vi tittar ut under färden - och ser skog och snö. Inlandet ger en ursprungskänsla; en upplevelse bortom tid och rum. Jag tänker på Sverigebygget för 100 år sedan, då stambanan drogs upp till skogen, vattnet och gruvan i norr.

Stambanan genom övre Norrland. Foto: strukton.se

Efter några timmar börjar kvinnan med barnet bli hungrig. Hon frågar konduktören efter något att äta. "Nej, vi har ingen sådan i tåget". Jag blir fundersam. Här åker vi en lång resa och Norrtåg står utan mat. Enligt webbsidan ska de i alla fall kunna erbjuda godis och snacks. Tydligen saknar vissa tågset den servicen - och då blir man utan något i magen. Inte ens konduktören vet förrän resan påbörjas om han kan erbjuda resenärerna något ätbart. Jag skickar ett Facebook-meddelande till Norrtåg, men får inget svar.

Tåget har inte många resenärer. Inte förrän i Vindeln, ungefär en timme innan Umeå, kliver det på rejält med passagerare. Jag anar att de bor på ortens flyktingförläggning och vill ha trevligt i Umeå. Jag blir väl till mods.

Min vän P. möter mig vid stationen i Umeå. Förutom glädjen att se honom, känns det tryggt att ha egen guide. Jag var senast i staden som tonåring - och kom då via flyget. Nu ska det bli roligt att upptäcka staden med vuxna ögon.

Vi börjar vår vandring genom Sara-tunneln, en undergång mellan stationen och centrum. Den björkgröna glasgången med skrivna citat från författaren Sara Lidman och talande röster från hennes verk knyter ihop delarna. Jag gillar känslan - och att konstverket anknyter till platsen.

Sara-tunneln. Foto: saralidman.se

P. visar mig genom staden och hjälper mig hitta mitt vandrarhem, där jag ställer av mig ryggsäcken. Nyckeln hämtar jag genom en kod, som vandrarhemmet ringt mig om. Praktiskt och kostnadssparande, men det känns märkligt tomt utan personal.

P. tar med mig till centrala Nya konditoriet, där jag genast känner mig hemma. Ett klassiskt, gammalt fik med trivsel och mycket folk. Snart kommer P:s fru A. - och vi tre har en trevlig stund tillsammans.

Jag känner mig hemma i Umeå. En hyfsat stor universitetsstad med starka värderingar, som djurskydd och veganism. Sveriges tolfte största tätort med 80 000 invånare.

Nya konditoriet. Foto: visitumea.se

Efter fikat, hälsar vi på P:s och A:s son S. i stadsdelen Haga. S. har gjort praktik på mitt gamla jobb, så vi känner varandra lite grann. S. lagar en underbar "pulled chicken" med de godaste tillbehör. Vi pratar - och jag tycker att min lördagskväll är toppen.

Söndagen den 11 januari
Jag har verkligen trivts i mitt rum på vandrarhemmet. Nu för tiden är standarden bättre - och det har känts som en hotellnatt. I matsalen får jag sällskap av två unga, tyska kvinnor som är på väg upp till norrskenet i Abisko. En vilsen stockholmare, som bor på hotellet, väntar in sitt boende i Gällivare, som ska bli klart några dagar senare, och osar runt som en osalig ande. Han vill verkligen inte flytta dit.

I dag har jag som mål att upptäcka kulturarenan Väven, som invigdes i november i fjol. Ett läckert komplex med bland annat hotell, bibliotek, Kvinnohistoriskt museum, restaurang, bageri och Folkets bio. Hotellet U&Me är supermodernt, inspirerat av snön och ritat av den prisbelönta arkitektbyrån Snöhätta. Till den är en lägre, vit byggnad fogad i samma stil.

Vävens olika verksamheter öppnar i omgångar. Vid 11-tiden tar jag mig en kopp kaffe vid Kulturbageriet. Ljuset strilar in från det glasade taket till byggnaden. Vid 12 öppnar biblioteket, som har stora fönster mot älven, med golv i ljust trä och vackert designat. Utanför ligger Ume älv som ett fruset golv. Jag får hjälp av en vänlig bibliotekarie, som visar mig vägen till Kvinnohistoriskt museum. Där tar jag av mig skorna för att kliva in i ett rum, som liknar en skog - med träd och en mjuk matta, som av gräs. Tv-monitorer, som finns utplacerade i skogen, visar på fakta om och dramatiseringar av jämställdhet. Vi blir ett sällskap av några personer som vandrar runt och reflekterar tillsammans. Jag gillar det nytänkande rummet, som rör fler sinnen. "Skogsturen" ger mig en bättre förståelse för transsexualitet och kön. I övrigt känner jag till merparten av den fakta som presenteras.

När jag kommit ut ur skogsmiljön, fortsätter museet i dagsljus. Vi besökare möts av frågeställningar om kön och åldrande. I mitten står en betongarmé av tanter, som jag blir mycket förtjust i. Däremot känner jag mig inte riktigt klar på vad utställningen gått ut på. Efteråt förstår jag att museet är kommunalt. Om det varit statligt, hade det säkert haft mer resurser. I grunden gillar jag idén att skapa fasta mötesplatser om genderfrågor. Personalen frågar nyfiket, vilket borgar gott för utveckling.

Museet har varit vänligt och låtit mig ha min stora ryggsäck stående i receptionen när jag besöker utställningarna. Annars hade jag känt mig osäker på var jag skulle förvarat min packning. Möjligtvis hade jag kunnat hyra ett skåp vid stationen, som ligger en kilometer bort. Jag hakar på mig ryggsäcken igen och ger mig av till stationen. Nöjt konstaterar jag att vistelsen har gett mersmak. Nästa gång vill jag även se konstnärligt campus, bildmuseet och sova i fågelnästet i Granö Beckasin, 6-7 mil bort.


Kvinnoarmé av tanter. Foto: Ulrika Ehrensvärd

Nästa blogginlägg handlar om ett besök i Härnösand.