Norrland som vinterturist, del III: Ishotellet i Jukkasjärvi
Året 2015 börjar med en fantastisk resa i norra Sverige. Jag har rest med tåg, buss och bil mellan den 2-13 januari för att upptäcka Norrland ur ett turismperspektiv. Framför allt har jag längtat att se norrsken. Under resan har jag försökt beakta perspektiv som turism, sysselsättning, tillväxt och kollektivtrafik. Bilderna är mina egna, om inget annat är angivet.
De första två delarna handlar om Kiruna respektive Abisko och Katterjåkk.
Onsdagen den 7 januari
Efter frukost i Luossa-området i Kiruna, tar jag en promenad till busstationen. Jag tänkte ta Länstrafiken Norrbottens lokalbuss till Jukkasjärvi, där det berömda ishotellet ligger. När jag kommer fram, finns 25 utländska turister redan på plats. Flertalet kommer från Asien och är lika ivriga som jag. Bussen, som ska gå klockan 9, kör fram vid 08.55.
Foto: Utländska turister i Kiruna, nsd.se
Busskön slingrar sig långsamt framåt. Eftersom länstrafiken saknar sms-biljetter och andra förköp av engångsbiljetter, så tar det tid med 25 enskilda kortbetalningar. Någon skriftlig information på engelska ser jag inte, vare sig på hållplatsen eller bussen. Jag tar sällskap med en man från Taiwan. Han är väl påläst och ska först se kyrkan i byn, innan han går på guidad tur på ishotellet. När mitt sällskap ska betala, fungerar inte hans utländska kort i bussens betalautomat. Jag är den enda svenska turisten på bussen. I övrigt ser jag bara två svenskar, som jag antar bor i Kiruna. Det tar 15 minuter för oss att kliva på, så bussen lämnar hållplatsen tio minuter sen.
Vi åker framöver det vintriga landskapet - och det känns genuint. När bussen passerar ett företag med Jukkasjärvi på skylten, anar jag att vi börjar närma oss. Bussen stannar vid ishotellet, men något utrop sker inte. Vare sig på engelska och svenska. Jag kan inte låta bli att fundera på vem kollektivtrafiken är till för. Är det bara för dem som arbetar och går i skolan? Turismen omsätter 284 miljarder årligen i Sverige, men frågan är om turister ingår som målgrupp för kollektivtrafiken.
När jag klivit av bussen, ligger ishotellet mitt framför mig. Mäktigt! Först ligger en större byggnad till höger - tror det är ett vanligt hotell och ett omklädningsrum - och en exklusiv presentshop till vänster. Mittemellan dem - och bakom - ser man ishotellet och några istoppar, som liknar iglor. Jag kikar in i det vanliga hotellet. Allt känns snyggt, designat och genomtänkt. I det stora omklädningsrummet kan man få på sig ordentlig klädsel för att hålla sig varm under de tre dagar man rekommenderas stanna i Jukkasjärvi. I alla fall säger människor jag möter så. Några besökare vandrar runt i ishotellets egna vinteroveraller för att hålla sig varma. Det är -7 grader utomhus och behagligt.
I presentbutiken köper jag en guidning på svenska till ishotellet. När guiden kommer klockan 10, visar det sig att jag är ensam. Märkligt, men lite lyxigt! Hon visar mig runt i den nyskapade isbaren, en av områdets iglor, där champagnesprut är isskulpterat på väggarna. Ishotellet fyller 25 år i år! Jag får också veta att ishotellet tillverkar och exporterar drinkglas i is; totalt en miljon om året. Konceptet finns numera på flera olika ställen i världen.
Det är en spännande upplevelse att vandra omkring i ishotellet. Till höger i entrén ispallar med renskinn, slipade runda fönster i is på båda sidorna, iskronor i taket. Vandringen fortsatte till och genom de specialdesignade hotellrummen. Dörrarna bestod av tjocka filtar i ull. Endast två hotellrum, de allra lyxigaste, var låsta. Dem fick vi inte titta in i. Hotellet hade också standardiserade rum, som var helt okej - men inte alls lika spännande.
Vi fortsätter vandringen och passerar den nya konserthallen. Den kommer att rymma 230 personer och öppna i februari.
Guidningen fortsätter till iskyrkan, som är makalöst vacker. Årets tema är livets komplexitet, som gestaltar sig i ormbunkens tusentals kromosomer och skogens krokiga stammar. Livets väg är sällan rak. Solrosen står för evigheten. Varje år gifter sig 80 par i kyrkan. Vigselns längd avgörs delvis av hur bruden är klädd, vilket är förståeligt i kylan.
Där slutar den intressanta guidningen - och jag går vidare på egen hand. Jag kan heller inte längre ta bilder eftersom mobilen lägger av i kylan.
Vid Torne älv, som ligger 100 meter bort, står en stor tron i is, upplyst underifrån så att den isblå tonen lyste igenom, och med två renhorn på väggen. Kvinnan som satt på tronen visar sig komma från Namibien och är på besök i Sverige med sin son. Ute på älven skäller slädhundarna som drar spann. Onekligen häftigt.
Foto: Hundspann, Jukkasjärvi, hittaupplevelse.se
Jag vänder tillbaka och passerar ett indiantält, som erbjuder möjligheten att skulptera sin egen isstaty. En man står koncentrerad över sitt isblock med flickvännen och deras sovande barn i en Babybjörn bredvid. Paret kommer från Perth i Australien, där det nu är 37 grader varmt. Antagligen har de sommarlov, slår det mig efteråt. Hur är ishotellet, frågar jag. "Bättre än vad vi trodde", säger de båda och skiner upp. Ett isblock bort stod en skulpterande kvinna från Australien och ler. När jag vandrar bort från tältet, ser jag hur mängder av besökare börjar samla sig utanför ishotellet till guidningen på engelska.
Lunchen äter jag på restaurangen över gatan från ishotellet. En generös buffé med två rätter och varierat salladsbord. När jag kommer vid 11.30-tiden, är den nästan tom. Maten är helt okej, men inte så lyxig som jag har förväntat mig. Wallenbergaren är relativt smaklös - och den vänliga personalen ursäktar sig att de har glömt det skirade smöret. Information saknas om vilken mat som serveras. Samtidigt har jag en skön stund för mig själv, njuter av den fina lokalen och den fridfulla vintern utanför. Jag tar en kaffe i foajén medan jag väntar på taxin. Tyvärr hinner jag inte ta lokalbussen tillbaka - och behöver komma in till stan igen.
En ung kvinna kör Kiruna Taxi, som plockar upp mig. Taxin förbeställde jag redan på morgonen för att vara säker på att få en. Hon känns betydligt trevligare än den avmätta röst som mötte mig när jag förbeställde taxin på morgonen. Färden tillbaka blir rolig och trivsam. Hemresan slutade dock på 450 kronor, medan bussresan dit gick på 40 kronor. Lönerna för taxichaufförerna är säkert bättre här, där bolaget har monopol. För 450 kronor hade jag hemma kommit till Arlanda, vilket är fyra i stället för två mil bort.
Foto: Café Safari, Kiruna, picthepix.com
På eftermiddagen träffar jag en vän på ett fik i Kiruna, som berättar om livet som betongsprutare i gruvan. Jag fascineras över hur annorlunda det är från min vardag - och gillar det. När vi skiljs åt, flaggar han för att jag måste ta matarbuss från busstationen till tågstationen när jag ska vidare några timmar senare.
Jag har ett till möte på stan innan jag får hjälp att hitta tidtabellen till matarbussen av min kontakt, som är väl insatt i stadens erbjudanden. Den ligger gömd på en högerspalt långt ner på kommunens hemsida. Klockan 17 ska den gå från busstationen för att möta upp tåget, som går en kilometer bort vid 17.35. Till stationen kan man endast ta sig via E10:an, så det är inte lönt att gå. På länstrafikens digitala skylttavla lyser dock bussens avgång med sin frånvaro. En vänlig själ som väntar på lokalbussen visar mig till den busshållplats därifrån matarbussen ska gå. Busskuren är mörk, med frostiga rutor och saknar tidtabeller. Inte en själ finns på busstationen när lokalbussen har gått. Jag möter en kille med pickup, som jag anar är skjutsen. Nej, han ska hämta någon annan, men erbjuder sig skjutsa ner mig om bussen inte kommer. Fantastiskt hyggligt! Sånt skulle inte hända i Stockholm. I busstationen, där jag pratar med en kvinna som längtar från mörkret i norr, ser jag tiderna till bussen. Men ingen finns att fråga. Nästan en kvart efter att bussen ska gå, dyker den plötsligen upp. Några utrop har inte skett från busstationen - och att ringa in en taxi på fem minuter fungerar inte. Efteråt förstår jag att många andra turister, med mig, har vandrat längs den mörka europavägen för att komma mellan tågstationen och stan, där busstationen ligger. Bland annat tre kineser, som kommit från tåget och inte hittat information hur de skulle ringa en taxi.
När jag kommer till tågstationen, står ett Norrtåg framkört. Precis ett sånt som jag ska åka med, men är rädd att inte komma med. Ryktet på stan säger att Norrtågs turer ofta ställs in för att fordonen köpts för ett klimat utan drivsnö och renar. Google visar att driftssäkerheten förbättrats. På avgångsskylten framgår att tåget kommit från Luleå, men inte vart det ska. En van resenär berättar att det vänder i Kiruna och kommer att köra söderöver; precis som jag hoppats. Omskyltningen sker dock senare och dörrarna till tåget öppnas inte förrän någon minut innan. Vi står på perrongen och det är -15 grader ute. Stationshuset ligger 150 meter bort. I Stockholms innerstad saknar många bil och är helt beroende av kollektivtrafiken. Här är det tvärtom.
Foto: Snygga Norrtåg, en nyare modell än det jag åkte, news.cision.com
De tre timmarna till Boden går fint. Jag har sällskap de första tolv milen till Gällivare av en medelålders man som ska till läkaren. Han sover över två nätter i Gällivare för att hinna med besöket. Landstinget betalar såväl resa som logi. Själv är jag van att ha högst en mil till närmaste sjukhus, men inte att få betalt för resan. Resten av tiden läser jag på surfplattan, i en redan nedladdad tidning, eftersom mobil uppkoppling saknas större delen av resan.
Jag möts av en vän i Boden, får skjuts till en by utanför Boden, där jag får gott fika och sover över natt. Härligt att träffa nya vänner och få vistas i en tyst bagarstuga på landet.
Fakta:
En guidning på ishotellet i Jukkasjärvi kostar 290 kronor. Vill du även äta lunch på restaurangen, kostar guidning och lunch totalt 430 kronor.
Nästa blogginlägg handlar om mitt besök på trädhotellen i Harads.
De första två delarna handlar om Kiruna respektive Abisko och Katterjåkk.
Onsdagen den 7 januari
Efter frukost i Luossa-området i Kiruna, tar jag en promenad till busstationen. Jag tänkte ta Länstrafiken Norrbottens lokalbuss till Jukkasjärvi, där det berömda ishotellet ligger. När jag kommer fram, finns 25 utländska turister redan på plats. Flertalet kommer från Asien och är lika ivriga som jag. Bussen, som ska gå klockan 9, kör fram vid 08.55.
Busskön slingrar sig långsamt framåt. Eftersom länstrafiken saknar sms-biljetter och andra förköp av engångsbiljetter, så tar det tid med 25 enskilda kortbetalningar. Någon skriftlig information på engelska ser jag inte, vare sig på hållplatsen eller bussen. Jag tar sällskap med en man från Taiwan. Han är väl påläst och ska först se kyrkan i byn, innan han går på guidad tur på ishotellet. När mitt sällskap ska betala, fungerar inte hans utländska kort i bussens betalautomat. Jag är den enda svenska turisten på bussen. I övrigt ser jag bara två svenskar, som jag antar bor i Kiruna. Det tar 15 minuter för oss att kliva på, så bussen lämnar hållplatsen tio minuter sen.
Vi åker framöver det vintriga landskapet - och det känns genuint. När bussen passerar ett företag med Jukkasjärvi på skylten, anar jag att vi börjar närma oss. Bussen stannar vid ishotellet, men något utrop sker inte. Vare sig på engelska och svenska. Jag kan inte låta bli att fundera på vem kollektivtrafiken är till för. Är det bara för dem som arbetar och går i skolan? Turismen omsätter 284 miljarder årligen i Sverige, men frågan är om turister ingår som målgrupp för kollektivtrafiken.
Vi fortsätter vandringen och passerar den nya konserthallen. Den kommer att rymma 230 personer och öppna i februari.
Där slutar den intressanta guidningen - och jag går vidare på egen hand. Jag kan heller inte längre ta bilder eftersom mobilen lägger av i kylan.
Vid Torne älv, som ligger 100 meter bort, står en stor tron i is, upplyst underifrån så att den isblå tonen lyste igenom, och med två renhorn på väggen. Kvinnan som satt på tronen visar sig komma från Namibien och är på besök i Sverige med sin son. Ute på älven skäller slädhundarna som drar spann. Onekligen häftigt.
Jag vänder tillbaka och passerar ett indiantält, som erbjuder möjligheten att skulptera sin egen isstaty. En man står koncentrerad över sitt isblock med flickvännen och deras sovande barn i en Babybjörn bredvid. Paret kommer från Perth i Australien, där det nu är 37 grader varmt. Antagligen har de sommarlov, slår det mig efteråt. Hur är ishotellet, frågar jag. "Bättre än vad vi trodde", säger de båda och skiner upp. Ett isblock bort stod en skulpterande kvinna från Australien och ler. När jag vandrar bort från tältet, ser jag hur mängder av besökare börjar samla sig utanför ishotellet till guidningen på engelska.
Lunchen äter jag på restaurangen över gatan från ishotellet. En generös buffé med två rätter och varierat salladsbord. När jag kommer vid 11.30-tiden, är den nästan tom. Maten är helt okej, men inte så lyxig som jag har förväntat mig. Wallenbergaren är relativt smaklös - och den vänliga personalen ursäktar sig att de har glömt det skirade smöret. Information saknas om vilken mat som serveras. Samtidigt har jag en skön stund för mig själv, njuter av den fina lokalen och den fridfulla vintern utanför. Jag tar en kaffe i foajén medan jag väntar på taxin. Tyvärr hinner jag inte ta lokalbussen tillbaka - och behöver komma in till stan igen.
En ung kvinna kör Kiruna Taxi, som plockar upp mig. Taxin förbeställde jag redan på morgonen för att vara säker på att få en. Hon känns betydligt trevligare än den avmätta röst som mötte mig när jag förbeställde taxin på morgonen. Färden tillbaka blir rolig och trivsam. Hemresan slutade dock på 450 kronor, medan bussresan dit gick på 40 kronor. Lönerna för taxichaufförerna är säkert bättre här, där bolaget har monopol. För 450 kronor hade jag hemma kommit till Arlanda, vilket är fyra i stället för två mil bort.
På eftermiddagen träffar jag en vän på ett fik i Kiruna, som berättar om livet som betongsprutare i gruvan. Jag fascineras över hur annorlunda det är från min vardag - och gillar det. När vi skiljs åt, flaggar han för att jag måste ta matarbuss från busstationen till tågstationen när jag ska vidare några timmar senare.
Jag har ett till möte på stan innan jag får hjälp att hitta tidtabellen till matarbussen av min kontakt, som är väl insatt i stadens erbjudanden. Den ligger gömd på en högerspalt långt ner på kommunens hemsida. Klockan 17 ska den gå från busstationen för att möta upp tåget, som går en kilometer bort vid 17.35. Till stationen kan man endast ta sig via E10:an, så det är inte lönt att gå. På länstrafikens digitala skylttavla lyser dock bussens avgång med sin frånvaro. En vänlig själ som väntar på lokalbussen visar mig till den busshållplats därifrån matarbussen ska gå. Busskuren är mörk, med frostiga rutor och saknar tidtabeller. Inte en själ finns på busstationen när lokalbussen har gått. Jag möter en kille med pickup, som jag anar är skjutsen. Nej, han ska hämta någon annan, men erbjuder sig skjutsa ner mig om bussen inte kommer. Fantastiskt hyggligt! Sånt skulle inte hända i Stockholm. I busstationen, där jag pratar med en kvinna som längtar från mörkret i norr, ser jag tiderna till bussen. Men ingen finns att fråga. Nästan en kvart efter att bussen ska gå, dyker den plötsligen upp. Några utrop har inte skett från busstationen - och att ringa in en taxi på fem minuter fungerar inte. Efteråt förstår jag att många andra turister, med mig, har vandrat längs den mörka europavägen för att komma mellan tågstationen och stan, där busstationen ligger. Bland annat tre kineser, som kommit från tåget och inte hittat information hur de skulle ringa en taxi.
När jag kommer till tågstationen, står ett Norrtåg framkört. Precis ett sånt som jag ska åka med, men är rädd att inte komma med. Ryktet på stan säger att Norrtågs turer ofta ställs in för att fordonen köpts för ett klimat utan drivsnö och renar. Google visar att driftssäkerheten förbättrats. På avgångsskylten framgår att tåget kommit från Luleå, men inte vart det ska. En van resenär berättar att det vänder i Kiruna och kommer att köra söderöver; precis som jag hoppats. Omskyltningen sker dock senare och dörrarna till tåget öppnas inte förrän någon minut innan. Vi står på perrongen och det är -15 grader ute. Stationshuset ligger 150 meter bort. I Stockholms innerstad saknar många bil och är helt beroende av kollektivtrafiken. Här är det tvärtom.
De tre timmarna till Boden går fint. Jag har sällskap de första tolv milen till Gällivare av en medelålders man som ska till läkaren. Han sover över två nätter i Gällivare för att hinna med besöket. Landstinget betalar såväl resa som logi. Själv är jag van att ha högst en mil till närmaste sjukhus, men inte att få betalt för resan. Resten av tiden läser jag på surfplattan, i en redan nedladdad tidning, eftersom mobil uppkoppling saknas större delen av resan.
Jag möts av en vän i Boden, får skjuts till en by utanför Boden, där jag får gott fika och sover över natt. Härligt att träffa nya vänner och få vistas i en tyst bagarstuga på landet.
Fakta:
En guidning på ishotellet i Jukkasjärvi kostar 290 kronor. Vill du även äta lunch på restaurangen, kostar guidning och lunch totalt 430 kronor.
Nästa blogginlägg handlar om mitt besök på trädhotellen i Harads.
Kommentarer