Vänsterpartiets kandidat utmanar
Rossana Dinamarca (V) utmanar som ny partiledarkandidat på DN Debatt i dag. Hon ger en tydlig bild att Vänsterpartiet ska vara ett feministiskt, antirasistiskt och mångkulturellt arbetarparti.
Varför känns hon så annorlunda än tidigare (V)-kandidater? Hennes retorik är
1. Ärlig. Hon har en klar moralisk kompass, som också visar att hon vill ta ansvar. En politiker som inte vill skylla i från sig känns ovant för många väljare.
2. Tydlig. Det känns ovant att se en politiker som så rakryggat vågar stå för en åsikt i en rad frågor. Skatt: "Ja vi vill ha höjd skatt för dem som tjänar mest, så att vi kan ha råd med god vård åt alla". Skolan: "Vi har hittills sagt att statens ansvar för skolan måste öka, jag är beredd att gå längre och menar att skolan bör förstatligas."
3. Utmananade. Dinamarca lyfter fram Vänsterpartiets starka ansvar i budgetfrågor, som nog få förknippar partiet med. "Vi kommer aldrig någonsin att någon gång lägga ett ofinansierat förslag". Därtill lyfter hon fram partiets starka tro på en industripolitik. Visserligen brukar arbetarpartier förknippas med fabriker som skapar arbetstillfällena, men det var nog första gången jag hörde partiet nämna inkomstsidan i politiken.
Däremot tror jag Dinamarca kan få problem inom ett par områden:
1. Traditionella Vänsterpartister kommer tycka att hon är för modern. Hon är en slags partiets Mona Sahlin, när hon var ny och fräsch i politiken. Däremot känns Dinamarca som ett starkare kort än Sahlin; rakare och mer ägande av problemen.
2. Hon kommer att få problem i budgetfrågor. Visserligen lyfter hon fram industripolitiken och partiets nya budgetmoral, men hon konkretiserar inte tillräckligt tydligt hur partiet ska ha råd att finansiera sin politik. Hon lyfter fram höjd skatt för höginkomsttagare, men där finns inga skattebaser i ett så pass jämlikt land som Sverige. Att tala om industripolitik känns aningen förlegat i ett land och en ekonomisk tid som mer satsar på tjänstesektorn och småföretag.
3. Hon uttrycker sig för principfast. Hon kommer "aldrig att lägga skuld på en enskild", partiet "slösar aldrig med skattepengar". Att uttrycka sig så inom politiken bäddar för att bli hökmat i kommande debatter.
Ändå är hon en klart intressant kandidat. Hon är en värdig efterträdare till Gudrun Schyman i att kunna komma locka väljare och förnya partiet. Framför allt sedan Socialdemokraterna har hittat en traditionell ledare i Håkan Juholt, som ryggar för jämställdhet och invandrarfrågor.
Varför känns hon så annorlunda än tidigare (V)-kandidater? Hennes retorik är
1. Ärlig. Hon har en klar moralisk kompass, som också visar att hon vill ta ansvar. En politiker som inte vill skylla i från sig känns ovant för många väljare.
2. Tydlig. Det känns ovant att se en politiker som så rakryggat vågar stå för en åsikt i en rad frågor. Skatt: "Ja vi vill ha höjd skatt för dem som tjänar mest, så att vi kan ha råd med god vård åt alla". Skolan: "Vi har hittills sagt att statens ansvar för skolan måste öka, jag är beredd att gå längre och menar att skolan bör förstatligas."
3. Utmananade. Dinamarca lyfter fram Vänsterpartiets starka ansvar i budgetfrågor, som nog få förknippar partiet med. "Vi kommer aldrig någonsin att någon gång lägga ett ofinansierat förslag". Därtill lyfter hon fram partiets starka tro på en industripolitik. Visserligen brukar arbetarpartier förknippas med fabriker som skapar arbetstillfällena, men det var nog första gången jag hörde partiet nämna inkomstsidan i politiken.
Däremot tror jag Dinamarca kan få problem inom ett par områden:
1. Traditionella Vänsterpartister kommer tycka att hon är för modern. Hon är en slags partiets Mona Sahlin, när hon var ny och fräsch i politiken. Däremot känns Dinamarca som ett starkare kort än Sahlin; rakare och mer ägande av problemen.
2. Hon kommer att få problem i budgetfrågor. Visserligen lyfter hon fram industripolitiken och partiets nya budgetmoral, men hon konkretiserar inte tillräckligt tydligt hur partiet ska ha råd att finansiera sin politik. Hon lyfter fram höjd skatt för höginkomsttagare, men där finns inga skattebaser i ett så pass jämlikt land som Sverige. Att tala om industripolitik känns aningen förlegat i ett land och en ekonomisk tid som mer satsar på tjänstesektorn och småföretag.
3. Hon uttrycker sig för principfast. Hon kommer "aldrig att lägga skuld på en enskild", partiet "slösar aldrig med skattepengar". Att uttrycka sig så inom politiken bäddar för att bli hökmat i kommande debatter.
Ändå är hon en klart intressant kandidat. Hon är en värdig efterträdare till Gudrun Schyman i att kunna komma locka väljare och förnya partiet. Framför allt sedan Socialdemokraterna har hittat en traditionell ledare i Håkan Juholt, som ryggar för jämställdhet och invandrarfrågor.
Kommentarer