Driver myndigheterna kommunikation eller PR?

Vad är det som styr svenska myndigheters kommunikation? Carl Johan von Seth tar upp frågan i dagens DN. Diskussionen förs med anledning av Josef Pallas och Magnus Fredrikssons pågående projekt "Med löpsedeln som uppdrag".

Enligt ledaren omger sig myndigheter "med pr-konsulter och befolkar sina korridorer med ett alltmer självständigt skrå av kommunikatörer". "När managementfilosofier om budskap och varumärken tillåts vägleda myndigheterna går de ofta vilse", fortsätter von Seth.

Ledaren gör mig förbryllad. Nu har jag inte skrivit några övergripande kommunikationsplaner för myndigheter, men jag har väl arbetat med myndigheters mål- och resultatstyrning i 20 år. Så här ser jag på frågan.

Konkurrens mellan myndigheter
En myndighet har oftast ett givet förvaltningsanslag, dvs. de resurser som avsätts för löner, hyror och annat. Behöver myndigheten mer resurser, måste dessa tas från en annan myndighets förvaltningsanslag. Det är resultatet av den budgetlag som riksdagen fattade beslut om på 1990-talet, då inflationsmålet kom att prioriteras. Konkurrensen mellan myndigheterna skulle på det sättet kunna betraktas som mer påtaglig eftersom några nya resurser för statsförvaltningens förvaltning inte längre skjuts till.

En viktig del i styrning och utvärdering av en myndighets resultat handlar om att myndigheten kan klargöra vad den har gjort för pengarna - och om insatserna stödjer målen. Kommunikationen syns exempelvis i årsredovisningen, som ligger till grund för myndighetsdialog mellan statssekreterare/statsråd och generaldirektör. Innehållet i årsredovisningen är ofta basen för budgetpropositionen, som riksdagen ska ta ställning till. Kommunikationen slår också igenom i de informella dialoger som sker mellan myndighet och departement. Den myndighet som lyckas med kommunikationen, torde därmed lyckas bättre i sina relationer till departement och riksdag.

Ur ett skattebetalarperspektiv torde det var bättre att få ta del av vad myndigheterna gör med de många miljarder som de har till sitt förfogande. Den myndighet som kommunicerar sina insatser, resultat och effekter på ett klart och tydligt sätt skapar också medborgarnytta.

Opinionsbildning och påverkan
Myndigheterna har ett tydligt uppdrag att inte syssla med opinionsbildning och påverkan. Det är ett resultat av den så kallade styrutredningen som kom på Alliansens del av 2000-talet. Tidigare fanns så kallande främjandemyndigheter (som stöttar olika initiativ), klimatkampanjer och liknande, men dessa har tydligt tonats ned under senare år.

Vad jag har sett på en myndighet är kommunikatörerna en del av den ordinarie organisationen - och inte en självständig del. Visst handlar myndigheterna upp byråtjänster, men syftet är inte att driva en annan linje än den som drivs i myndigheten som stort. En skicklig ledare ser till att styrsignalerna genomsyrar alla delar av organisationen. En tyst personalstyrka, till följd av hårdare styrning från verksledningen, vilket von Seth tar upp, är främst resultatet av en bristfällig styrning av myndigheten.

Riksrevisionen granskar myndigheterna löpande mot bland annat myndighetsförordning, myndigheternas instruktion och regleringsbrev. Än så länge har jag inte sett några rapporter om att myndigheterna skulle brista i sin följsamhet på det kommunikativa området.

Jag ser med intresse framemot resultaten av det projekt som Pallas och Fredriksson arbetar med. I dagsläget känner jag mig kritisk till det vaga ifrågasättandet mot myndigheternas professionalism och omdöme på kommunikationsområdet. Men har jag fel är jag absolut beredd att ompröva.