Svag politik ger blek arkitektur
”Åk dit och titta, när sågs senast en värre fasad? Det luktar lågbudget, flopp och nerskitning av det offentliga rummet. En kopia på 1980-talets byggstil – misslyckad redan som original!”. Så drastiskt uttrycker sig Pelle Ekman i City den 28 april 2008 om den nybyggda, gula tegelfasad till kvarteret Loka Brunn som vetter mot Dalagatan vid Sabbatsbergsområdet. Själv känner jag ungefär likadant, vilket gav mig anledning att fundera på hur huset fick bygglov.
Det visar sig att byggherren Anders Bodin Fastigheter AB har haft en osedvanligt stor frihetsgrad under byggtiden. Eftersom Bodin har köpt marken av fastighetsägaren Locum AB, har den på egen hand kunnat välja arkitekt. Många andra bygger med tomträtt och måste samråda med stadsbyggnadskontoret när de anlitar arkitekt, berättar borgarrådet Joakim Larsson (m) med ansvar för exploateringsfrågorna.
Arkitekten heter Sune Malmquist och har tidigare kamperat ihop med Bodin vid bygget av Alviks torg på 1990-talet. Duon gillar tegelfasader därför att materialet är tåligt och inte trillar av, förstår jag på arkitekten. Sune Malmquist vill inte okritiskt kopiera modern arkitektur, säger han. Han är också van att bygga stora och kontroversiella projekt, som Gallerian på Hamngatan, och är beredd att kämpa för att nå resultat. Byggherren och arkitekten väljer i det här fallet prefabricerade element för att få kortare byggtid och sex månaders ytterligare hyra. Det stör mig. Visserligen anser Sören Haraldsson, som är projektledare vid Anders Bodin, att huset kommer bli ett av Stockholms vackraste, men han vet också vad skönhetsråd och grannar tycker. Ska ett halvårs hyra få göra skillnaden mellan en stel och en levande fasad?
Skönhetsrådet skriver i sina yttranden under planprocessen att kvarteret Loka Brunn inte bör skära av Observatoriegatans sträckning, vilket fasaden gör, för att värna den fria rymd som finns vid Sabbatsbergsområdet. Rådet föreslår också att området byggs i en annan stil, förslagsvis i form av punkthus, än Vasastadens stenstadskaraktär. Ingen av rådets rekommendationer uppfylls.
Hans Åberg, som är arkitekt i botten och tidigare ordförande i den närliggande bostadsrättsföreningen Planeten 5, reagerar också mot den massiva och tråkiga fasaden, som föreningen upplevde det. Samtidigt tycker både han och flera av hans grannar att samrådsförfarandet under planprocessen var ett spel för galleriet. Tjänstemännen slog dövörat till trots att föreningen förde seriösa diskussioner och till och med anlitade en egen arkitekt. Till sist överklagade föreningen bygget till länsstyrelsen och regeringen, men fick avslag.
Jag börjar då fundera på om det storskaliga bygget kan försvaras med att de socialdemokratiska politikerna vill få billiga hyresrätter i innerstaden, som också kan bidra till deras mål om 20 000 nya lägenheter under mandatperioden 2002-2006. Hyrorna i Loka Brunn kommer att uppgå till 2 050 kronor per kvadratmeter och år, visar det sig, vilket ger en månadskostnad på 11 500 kronor för en tvåa på 60 kvadrat. Hiskeliga summor, tänker jag och ringer Bostadsförmedlingens kundtjänst. Den letar fram två likvärdiga projekt i innerstaden, en privat och en i allmännyttans tjänst, och de har båda en årshyra på 1 800 kronor kvadraten. Fortfarande står jag lika frågande, men förstår att byggherren har fått alla sina lägenheter uthyrda.
Stadens vekhet blir jag inte klok på. Jag förstår på Monika Joelsson på stadsbyggnadskontoret att visionen inte var ett innerstadskvarter helt i tegel, men för byggherren och arkitekten fanns tydligen inga alternativa fasadmaterial eller en mer samtida fasadgestaltning trots många och långa diskussioner. Stadsbyggnadskontoret uppnådde i stället större fönster och ett mer renodlat gatuplan med butiker. Enligt Joelsson kunde de inte göra mer eftersom byggherren äger marken.
Politikern Py Börjeson (s), som ansvarade för beslutet om kvalitetsprogrammet i maj 2006, kunde dock ha haft möjligheten att säga nej, men anser att det arkitektoniska ansvaret inte var hennes. Hon minns inte beslutet, men menar att politiker är lekmän när det gäller arkitektonisk utformning och att tjänstemän och byggherrar måste försvara de värdena i processen. Hon ber mig ringa stadsbyggnadsdirektören Ingela Lindh, som hänvisar till Eva Henström-Thalberg, som är enhetschef för innerstadsavdelningen. Den senare talar om en svag plan- och bygglag, som sätter hinder för arkitektoniska värden i en överklagandeprocess. Jag kommer även att tänka på att de borgerliga partierna, då i opposition, känt ett arkitektoniskt ansvar och reserverat sig mot beslutet. De ansåg att fasaden var för enformig och måste lättas upp för att likna de kringliggande kvarteren.
Kanske var det så enkelt att det bostadspolitiska målet inte var uppfyllt i slutet av mandatperioden? Jag fick mig ett gott skratt när jag såg SCB:s statistik. Visserligen lyckades socialdemokraterna nå precis 20 000 påbörjade lägenheter i slutet av 2006, vilket var målet, men nästan 30 procent av byggena satte spaden i jorden först fjärde kvartalet det året. (Det fanns säkert ett yttre tryck också eftersom räntebidraget upphörde den sista december 2006.) Med en så knapp marginal och så många ärenden att handlägga lär det knappast ha funnits utrymme för krångel med kvalitetsprogram och bygglov.
Mina tankar går också över till den högsta tjänstemannens roll i processen. Som sådan har man alltid möjlighet att påverka, om än med bara ett telefonsamtal. Ingela Lindh visar sig ha haft en av sina första anställningar vid Sune Malmquists arkitektbyrå. Under 1990-talet var hon sedan borgarrådssekreterare åt Annika Billström, som i mitten av 2000-talet ger henne en politisk beställning om ett stort antal nya lägenheter. Helt plötsligt känns allt som en liten ankdamm. Kanske klarar hon smidigt ut alla lojalitetskonflikter, vilket jag får höra av en av tjänstemännen, men hur vet man ändå som väljare?
De borgerliga partierna är fortfarande missnöjda, förstår jag av biträdande borgarrådssekreteraren Nils Löwenspets, som arbetar åt stadsbyggnadsborgarrådet Mikael Söderlund (m). De lovar mig att ta upp diskussioner med fastighetsägaren för att försöka hitta en lösning, men det känns lite sent. Tåget har redan gått.
Det visar sig att byggherren Anders Bodin Fastigheter AB har haft en osedvanligt stor frihetsgrad under byggtiden. Eftersom Bodin har köpt marken av fastighetsägaren Locum AB, har den på egen hand kunnat välja arkitekt. Många andra bygger med tomträtt och måste samråda med stadsbyggnadskontoret när de anlitar arkitekt, berättar borgarrådet Joakim Larsson (m) med ansvar för exploateringsfrågorna.
Arkitekten heter Sune Malmquist och har tidigare kamperat ihop med Bodin vid bygget av Alviks torg på 1990-talet. Duon gillar tegelfasader därför att materialet är tåligt och inte trillar av, förstår jag på arkitekten. Sune Malmquist vill inte okritiskt kopiera modern arkitektur, säger han. Han är också van att bygga stora och kontroversiella projekt, som Gallerian på Hamngatan, och är beredd att kämpa för att nå resultat. Byggherren och arkitekten väljer i det här fallet prefabricerade element för att få kortare byggtid och sex månaders ytterligare hyra. Det stör mig. Visserligen anser Sören Haraldsson, som är projektledare vid Anders Bodin, att huset kommer bli ett av Stockholms vackraste, men han vet också vad skönhetsråd och grannar tycker. Ska ett halvårs hyra få göra skillnaden mellan en stel och en levande fasad?
Skönhetsrådet skriver i sina yttranden under planprocessen att kvarteret Loka Brunn inte bör skära av Observatoriegatans sträckning, vilket fasaden gör, för att värna den fria rymd som finns vid Sabbatsbergsområdet. Rådet föreslår också att området byggs i en annan stil, förslagsvis i form av punkthus, än Vasastadens stenstadskaraktär. Ingen av rådets rekommendationer uppfylls.
Hans Åberg, som är arkitekt i botten och tidigare ordförande i den närliggande bostadsrättsföreningen Planeten 5, reagerar också mot den massiva och tråkiga fasaden, som föreningen upplevde det. Samtidigt tycker både han och flera av hans grannar att samrådsförfarandet under planprocessen var ett spel för galleriet. Tjänstemännen slog dövörat till trots att föreningen förde seriösa diskussioner och till och med anlitade en egen arkitekt. Till sist överklagade föreningen bygget till länsstyrelsen och regeringen, men fick avslag.
Jag börjar då fundera på om det storskaliga bygget kan försvaras med att de socialdemokratiska politikerna vill få billiga hyresrätter i innerstaden, som också kan bidra till deras mål om 20 000 nya lägenheter under mandatperioden 2002-2006. Hyrorna i Loka Brunn kommer att uppgå till 2 050 kronor per kvadratmeter och år, visar det sig, vilket ger en månadskostnad på 11 500 kronor för en tvåa på 60 kvadrat. Hiskeliga summor, tänker jag och ringer Bostadsförmedlingens kundtjänst. Den letar fram två likvärdiga projekt i innerstaden, en privat och en i allmännyttans tjänst, och de har båda en årshyra på 1 800 kronor kvadraten. Fortfarande står jag lika frågande, men förstår att byggherren har fått alla sina lägenheter uthyrda.
Stadens vekhet blir jag inte klok på. Jag förstår på Monika Joelsson på stadsbyggnadskontoret att visionen inte var ett innerstadskvarter helt i tegel, men för byggherren och arkitekten fanns tydligen inga alternativa fasadmaterial eller en mer samtida fasadgestaltning trots många och långa diskussioner. Stadsbyggnadskontoret uppnådde i stället större fönster och ett mer renodlat gatuplan med butiker. Enligt Joelsson kunde de inte göra mer eftersom byggherren äger marken.
Politikern Py Börjeson (s), som ansvarade för beslutet om kvalitetsprogrammet i maj 2006, kunde dock ha haft möjligheten att säga nej, men anser att det arkitektoniska ansvaret inte var hennes. Hon minns inte beslutet, men menar att politiker är lekmän när det gäller arkitektonisk utformning och att tjänstemän och byggherrar måste försvara de värdena i processen. Hon ber mig ringa stadsbyggnadsdirektören Ingela Lindh, som hänvisar till Eva Henström-Thalberg, som är enhetschef för innerstadsavdelningen. Den senare talar om en svag plan- och bygglag, som sätter hinder för arkitektoniska värden i en överklagandeprocess. Jag kommer även att tänka på att de borgerliga partierna, då i opposition, känt ett arkitektoniskt ansvar och reserverat sig mot beslutet. De ansåg att fasaden var för enformig och måste lättas upp för att likna de kringliggande kvarteren.
Kanske var det så enkelt att det bostadspolitiska målet inte var uppfyllt i slutet av mandatperioden? Jag fick mig ett gott skratt när jag såg SCB:s statistik. Visserligen lyckades socialdemokraterna nå precis 20 000 påbörjade lägenheter i slutet av 2006, vilket var målet, men nästan 30 procent av byggena satte spaden i jorden först fjärde kvartalet det året. (Det fanns säkert ett yttre tryck också eftersom räntebidraget upphörde den sista december 2006.) Med en så knapp marginal och så många ärenden att handlägga lär det knappast ha funnits utrymme för krångel med kvalitetsprogram och bygglov.
Mina tankar går också över till den högsta tjänstemannens roll i processen. Som sådan har man alltid möjlighet att påverka, om än med bara ett telefonsamtal. Ingela Lindh visar sig ha haft en av sina första anställningar vid Sune Malmquists arkitektbyrå. Under 1990-talet var hon sedan borgarrådssekreterare åt Annika Billström, som i mitten av 2000-talet ger henne en politisk beställning om ett stort antal nya lägenheter. Helt plötsligt känns allt som en liten ankdamm. Kanske klarar hon smidigt ut alla lojalitetskonflikter, vilket jag får höra av en av tjänstemännen, men hur vet man ändå som väljare?
De borgerliga partierna är fortfarande missnöjda, förstår jag av biträdande borgarrådssekreteraren Nils Löwenspets, som arbetar åt stadsbyggnadsborgarrådet Mikael Söderlund (m). De lovar mig att ta upp diskussioner med fastighetsägaren för att försöka hitta en lösning, men det känns lite sent. Tåget har redan gått.
Kommentarer