Syskonutställning med parti för den ena parten
I dagens DN får jag som läsare smakprov på Nordiska museets nya utställning "Underbarn". På förstasidan av tidningens kulturdel ser jag tre olika, konstnärligt tagna bilder på barn med funktionsnedsättning. En bild rymmer en pojke med värnlös blick. De andra två, där de funktionshindrade tjejerna och deras normalfungerande systrar är med, griper mig hårdast.
Maria Lantz, som recenserat utställningen, skriver att Mary Ellen Mark, som är fotografen bakom bilderna, talar om "miljön [som] är upplyftande eftersom alla är så fyllda av kärlek och värme". Lantz själv upplever att barnen med funktionsnedsättning "har det så bra". Så upplever de säkert bilderna, men verkar inte ha reflekterat att de se dem ur två perspektiv - utifrån och med blicken riktad mot barnen med funktionsnedsättning. (Både Mark och Lantz talar om "barnen", men verkar inte tydligt särskilja dem med och utan funktionshinder.)
Själv får jag en klump i magen när jag ser bilderna. Jag ser ett normalfungerande barn som lojalt och plikttroget tar hand om sitt syskon, utan att veta annat. Jag ser ett ansvar och en medkänsla som det normalfungerande syskonet kommer att få betala för sitt syskon - och för andra avvikande - resten av sitt liv. Visserligen ser jag en syskonkärlek, där håller jag med Maria Lantz, men att få leva i skuggan av och försvara den som är utsatt har ingenting med det goda i livet att göra.
Det slår mig så ofta att vuxenvärlden gärna vill romantisera relationen mellan syskon, både normalfungerande och icke-normalfungerande, kanske för att en sådan beskrivning befriar dem från skuldkänslor, "Se barnen, så vackert och oförställt de leker och tar hand om varandra". Här glömmer den att ansvaret och leken är enkelriktad. Det normalfungerande syskonet tar hand om sitt syskon, annars går det under. Leken sker oftast på den funktionshindrades villkor. Ömsesidigheten finns alltså inte på det sätt som man som utanförstående betraktare lätt kan tro.
Tänk så många gånger under min uppväxt som jag fick höra att jag var ett så duktigt syskon som tog hand om min utvecklingsstörde och autistiske bror. Utifrån den bilden formade jag vilka känslor som var tillåtna och inte. Tänk om någon i stället hade hjälpt mig att problematisera mina känslor för min bror tidigt i livet, så att de också hade fått tillåtas vara både outhärdliga och ångestskapande. Kanske hade Nordiska museets bilder inte väckt sådan motvilja hos mig i dag.
Maria Lantz, som recenserat utställningen, skriver att Mary Ellen Mark, som är fotografen bakom bilderna, talar om "miljön [som] är upplyftande eftersom alla är så fyllda av kärlek och värme". Lantz själv upplever att barnen med funktionsnedsättning "har det så bra". Så upplever de säkert bilderna, men verkar inte ha reflekterat att de se dem ur två perspektiv - utifrån och med blicken riktad mot barnen med funktionsnedsättning. (Både Mark och Lantz talar om "barnen", men verkar inte tydligt särskilja dem med och utan funktionshinder.)
Själv får jag en klump i magen när jag ser bilderna. Jag ser ett normalfungerande barn som lojalt och plikttroget tar hand om sitt syskon, utan att veta annat. Jag ser ett ansvar och en medkänsla som det normalfungerande syskonet kommer att få betala för sitt syskon - och för andra avvikande - resten av sitt liv. Visserligen ser jag en syskonkärlek, där håller jag med Maria Lantz, men att få leva i skuggan av och försvara den som är utsatt har ingenting med det goda i livet att göra.
Det slår mig så ofta att vuxenvärlden gärna vill romantisera relationen mellan syskon, både normalfungerande och icke-normalfungerande, kanske för att en sådan beskrivning befriar dem från skuldkänslor, "Se barnen, så vackert och oförställt de leker och tar hand om varandra". Här glömmer den att ansvaret och leken är enkelriktad. Det normalfungerande syskonet tar hand om sitt syskon, annars går det under. Leken sker oftast på den funktionshindrades villkor. Ömsesidigheten finns alltså inte på det sätt som man som utanförstående betraktare lätt kan tro.
Tänk så många gånger under min uppväxt som jag fick höra att jag var ett så duktigt syskon som tog hand om min utvecklingsstörde och autistiske bror. Utifrån den bilden formade jag vilka känslor som var tillåtna och inte. Tänk om någon i stället hade hjälpt mig att problematisera mina känslor för min bror tidigt i livet, så att de också hade fått tillåtas vara både outhärdliga och ångestskapande. Kanske hade Nordiska museets bilder inte väckt sådan motvilja hos mig i dag.
Kommentarer