Polisen - ett yrke med kall

Jag förstår och känner mer för polisen. Det är upplevelsen efter dagens besök på Polismuseet på Djurgården. Utställningen "Vilken slags polis", som öppnade för en månad sedan, lockade mig dit. På Twitter har jag uppfattat polisen som en av de mest svårstyrda och stängda myndigheterna som Sverige har. Att Polismyndigheten därför öppnat för en utställning om polisrollen gjorde mig nyfiken.

Utställningen hade exemplifierat med flera händelser som påverkat allmänhetens syn på polisen. Sprängningen av Västtyska ambassaden på 1970-talet, ockupationen av kvarteret Mullvaden på 1990-talet och Instagram-målet i Göteborg, som avgjordes i fjol. Polismuseet hade beskrivit händelserna och bitvis kommenterat allmänhetens syn på polisen och sin egen reflektion över hur de hade agerat, framför allt de två sistnämnda. Främst polisens felbedömning och oro vid husockupationen grep tag. Starkare var intrycket från polisens agerande mot de flyktingar som hölls gömda av nunnorna i Alsike kloster på 1990-talet. Där framgick hur polisen planerat razzian och hur illa framför familjen och barnen hade farit av polisens agerande. Polisen gör inte längre sådana ingripanden.

Polisen i dialog och samverkan
Hur arbetar polisen med ständigt lärande? Det var min viktigaste fråga under utställningen. Polisen arbetar med att förbättra sina dialogformer med grupper i laddade situationer. Det fastnade som en konstruktiv och lärande åtgärd. Att polisen började ta miljöprover i Coca-Colaburkar när BT Kemi-skandalen pågick under 1970-talet gjorde också intryck. Polisen gjorde då ett pionjärarbete, som i dag har lett till nya samarbete med kustbevakning, kemister och biologer.

Polisyrket - ett kall

Den stora behållningen med utställningen var att ta del av de polistjänstemän som reflekterade över sitt yrke. Jag satt på en träbänk, som skulle symbolisera ett omklädningsrum hos polisen, och lyssnade andäktigt med hörlurar i en halvtimme. Att polisyrket upplevs som ett kall, var en nyhet för mig. Att poliser har en skyldighet att ingripa, även när de är lediga, visste jag heller inte. Av intervjuerna framgick hur svårt yrket är - med känslomässiga prövningar och etiska avväganden. Hur det känns när någon dör i ens armar. Hur ens eget och familjens liv påverkas av yrket. Jag slogs av att många poliser upplever det svårt att åka i kollektivtrafiken som privatpersoner. De sitter ofta med ryggen mot en vägg och några av dem håller ständig koll. Deras yrke och erfarenheter gör att de kan bli igenkända. De kan också lättare läsa av situationer om någon kriminell kommer in eller se om någon orossituation är på gång.

Jag blev förundrad av vilka situationer som polisen hamnar i. Hur det är att agera i skarpt läge, som ett lägenhetsbråk, när man som kollegor inte känner varandra så väl. Ofta hade de inblandade poliserna olika uppfattning om hur problemet skulle lösas, men diskussionerna kunde föras först efteråt. Man samtalade helst efteråt i bilen för att kunna vara ostörd.

Vad kan utvecklas?

Utställningen skulle ha vunnit på att ha fler och tydligare röster om polisen. Vad säger ungdomar, äldre och kvinnor - annat än de få uttalanden som citerades? Hur använder sig polisen av sina erfarenheter för att utveckla sin verksamhet, sina arbetsmetoder och sitt förhållningssätt? Jag hade velat ha fler konkreta och ingående exempel. Hur lär man exempelvis av andra utsatta yrkesgrupper, som socialarbetare och psykologer. Kanske var inte jag målgruppen för utställningen, men jag hade svårt att läsa av vem som utställningen riktade sig till.

Jag hade också gärna läst mer om hur polisen vill utveckla sin verksamhet och polisrollen med anledning av den nya polismyndigheten, som sjösätts den 1 januari 2015. Kanske kommer det i en ny, separat utställning? I så fall besöker jag den mer än gärna.