Hur tänker grekerna?
Faller Grekland, får vi en ny finanskris. Så låter det i pappersbilagan till dagens DN. Även om denna digitala artikel andas hopp om nödlån, kvarstår stora problem för Grekland - och säkert resten av EU.
Vad som slår mig när jag läst om Grekland är att jag inte förstår hur grekerna tänker. Spontant känns de som omogna tonåringar som inte vill växa upp. "Varför ska jag ta ansvar? Det är ju någon annan som har ställt till det." Visst förstår jag att det svider med nedskärningar och minns bland annat de svenska och finska kriserna på 1990-talet. Visst var det tufft med hög arbetslöshet och en allmän mollstämning i samhället, men vi bet ihop och tog oss igenom problemen. Framför allt finländarna var skickliga på att hitta pragmatiska lösningar och jobba sig ur krisen. Japanerna ger också ett imponerande intryck att återhämta sig efter tsunamin för några månader sedan.
Samtidigt har det varit intressant att följa islänningarnas relativt nyliga ekonomiska kris. Till hög grad har det handlat om att hitta syndabockar, som riksbankschefen och den begränsade klick personer som lett landet.
Kanske leder låneekonomier, som lätt blåses upp till bubblor, till minskat ansvar. "Shop til you drop" och sedan får någon annan städa upp. Är det för enkelt? När jag var på Island för tio år sedan, fick jag lära mig att en islänning är som en svensk som turar till Danmark med en Elefantöl framför sig. Man tar inte så allvarligt på livet. Risker är något man lever med, inte minst därför att man varit beroende av den nyckfulla valfångsten och vulkanutbrotten. Samtidigt undrade man ju när de slog upp ett stort varuhus som Debenhams med centralt läge i Stockholm, med - vad jag tyckte - smaklösa engelska kläder, som ständigt var på rea.
Hur tänker grekerna kring ansvar och risk? En gammal kollega berättade att han varit tillsammans med en spanjorska, som kanske är en typisk representant för tänkandet kring Medelhavet (?). När han hade kört på en tentament, sa hon alltid att han inte skulle ta åt sig. Det var läraren som hade rättat skrivningen dåligt. En skön inställning, som måste avlasta en del skuld i vardagen. Samtidigt är resonemanget förödande ur ett ansvarsperspektiv. Grekerna har ändå röstat fram den regering som har fått ekonomin på fall. Visserligen är det förfärligt att politikerna har anlitat en amerikansk konsultfirma som ljugit fram statusen på den grekiska ekonomin, vilket uppdagades 2009. Någonstans undrar man ändå om problemet inte härrör utifrån hur greken i gemen tänker.
Antagligen ligger grekiska svårigheter under andra världskriget, juntan som ledde landet på 1960- och 70-talen och annat i botten för den låga förtroendet mellan politiker och befolkningen. Samtidigt vet jag för lite för att förstå.
Jag skulle gärna se att DN skrev om den grekiska mentaliteten på A-delens Insidan, som behandlar det psykologiska aspekterna i livet. I den bästa av världar skulle nyhetsdelen och Insidan jobba ihop betydligt mer. Att förstå fenomen i världen, handlar också om att förstå hur människor tänker. Tre snabba frågor till fem personer, som tidningarna ofta ställer, ger en alldeles för grund bild.
Vad som slår mig när jag läst om Grekland är att jag inte förstår hur grekerna tänker. Spontant känns de som omogna tonåringar som inte vill växa upp. "Varför ska jag ta ansvar? Det är ju någon annan som har ställt till det." Visst förstår jag att det svider med nedskärningar och minns bland annat de svenska och finska kriserna på 1990-talet. Visst var det tufft med hög arbetslöshet och en allmän mollstämning i samhället, men vi bet ihop och tog oss igenom problemen. Framför allt finländarna var skickliga på att hitta pragmatiska lösningar och jobba sig ur krisen. Japanerna ger också ett imponerande intryck att återhämta sig efter tsunamin för några månader sedan.
Samtidigt har det varit intressant att följa islänningarnas relativt nyliga ekonomiska kris. Till hög grad har det handlat om att hitta syndabockar, som riksbankschefen och den begränsade klick personer som lett landet.
Kanske leder låneekonomier, som lätt blåses upp till bubblor, till minskat ansvar. "Shop til you drop" och sedan får någon annan städa upp. Är det för enkelt? När jag var på Island för tio år sedan, fick jag lära mig att en islänning är som en svensk som turar till Danmark med en Elefantöl framför sig. Man tar inte så allvarligt på livet. Risker är något man lever med, inte minst därför att man varit beroende av den nyckfulla valfångsten och vulkanutbrotten. Samtidigt undrade man ju när de slog upp ett stort varuhus som Debenhams med centralt läge i Stockholm, med - vad jag tyckte - smaklösa engelska kläder, som ständigt var på rea.
Hur tänker grekerna kring ansvar och risk? En gammal kollega berättade att han varit tillsammans med en spanjorska, som kanske är en typisk representant för tänkandet kring Medelhavet (?). När han hade kört på en tentament, sa hon alltid att han inte skulle ta åt sig. Det var läraren som hade rättat skrivningen dåligt. En skön inställning, som måste avlasta en del skuld i vardagen. Samtidigt är resonemanget förödande ur ett ansvarsperspektiv. Grekerna har ändå röstat fram den regering som har fått ekonomin på fall. Visserligen är det förfärligt att politikerna har anlitat en amerikansk konsultfirma som ljugit fram statusen på den grekiska ekonomin, vilket uppdagades 2009. Någonstans undrar man ändå om problemet inte härrör utifrån hur greken i gemen tänker.
Antagligen ligger grekiska svårigheter under andra världskriget, juntan som ledde landet på 1960- och 70-talen och annat i botten för den låga förtroendet mellan politiker och befolkningen. Samtidigt vet jag för lite för att förstå.
Jag skulle gärna se att DN skrev om den grekiska mentaliteten på A-delens Insidan, som behandlar det psykologiska aspekterna i livet. I den bästa av världar skulle nyhetsdelen och Insidan jobba ihop betydligt mer. Att förstå fenomen i världen, handlar också om att förstå hur människor tänker. Tre snabba frågor till fem personer, som tidningarna ofta ställer, ger en alldeles för grund bild.
Kommentarer