Dubbellivet som feminist

Åsa Mattsson berättar i DN Söndag i dag om svårigheten att vara konsekvent feminist. Fastän hon startade Aftonbladets kvinnobilaga, kunde hon inte stå upp för sig själv och sina anställda när hennes överordnade, manliga kollegor ställde krav. När hon var tidigare var gift, var det hon som rörde i grytorna och serverade resten av familjen. Spöket var hennes pappa - den charmige patriarken som ständigt skulle höjas till skyarna. Att klassfrågorna hägrar i bakgrunden förvånar inte. Hon växte upp i Djursholm och tog studenten i kommundelens samskola, men är vänsterradikal sedan många år. Frilansjournalisten Isobel Hadley-Kamptz, som skriver om Åsa Mattsson inför den kommande lanseringen av den feministiska nyckelromanen "Salong F", verkar ha svårt att förstå författarens dubbelliv.

Själv känner jag precis igen mig i Åsa Mattssons tankegångar. Jag brukar säga till män att ska välja en feminist om de vill ha god service hemma. I min värld är feminister ofta kvinnor som allt för ofta och allt för länge har solidariserat sig med männen och deras behov och som blivit feminister som ett svar på att de har försakat sig själva och sin egen kvinnlighet. Kanske får mannen som väljer en feminist i och för sig en släng av sleven av hennes frustration, men han möter också en kvinna som vet hur hon ska ge honom förstklassig service och stärka hans ego.

Jag läste en gång att feminismen frodas hos medelklassens kvinnor, men att både arbetarklassen och överklassen sitter kvar i gamla värderingar. Hur frigör man sig som kvinna, när familjetraditionen i alla tider har hyllat sina framgångsrika män? Att hans framgångar till stor del har berott på hennes markservice och uppmuntran, som hans mamma tidigare också har givit honom, har aldrig kommenterats. Logiken talar om att man lever i ett nytt tidevarv, men känslan bor kvar i en förgången tid.

När romanen "Salong F" kommer ut till hösten, blir jag nog en av de första som kastar mig över boken.