Kraften i Pridefestivalen

I eftermiddags tittade en kompis och jag på Pridefestivalen från en trottoarkant på Kungsgatan i Stockholm. Det var fascinerande. Omväxlande glitter, musik och vanliga, men ändå ovanliga, människor. Senaste gången jag kikade på tåget var för ett par år sedan och då såg jag mest det spektakulära. Den här gången såg jag något annat: Människor som vågade visa vem de är. Läkare, militärer, tandläkare och tandhygienister mötte oss - öga för öga - för att visa vem de är och be oss att acceptera dem för vem de är, oavsett sexuell läggning. Vilket mod! Och vilken förändring som samhället har gått igenom. Hur många arbetsgivare hade sponsrat ett deltagande i tåget för fem år sedan? När homo-, bi- och transsexuella visar sig offentligt, kan de både vinna och förlora sina kunder/målgrupper och det tar de med i beräkningen. Festivalen handlar om att rätten att få bli sedd och accepterad som den man är, även om man inte tillhör heteronormen.

Häromdagen läste jag i DN om en man som genom tåget skulle kämpa för sina rättigheter eftersom han inte vet hur länge han kan få behålla dem. Kanske blir han mött med spott och spe, som i Polen eller Ryssland. Jag tror honom. Acceptans är någonting som samhället alltid måste hålla vid liv; det kommer inte automatiskt.

Varför är det så lätt att acceptera en norm och förkasta människor eller idéer som avviker? Varför kan vi inte bara förstå varandra rakt av - utan att behöva kämpa för det, antingen för vår egen del eller för andras? Jag föreställer mig att en trygg människa vet vem hon är och tar andra för vem de är. Att vara förankrad i sig själv är dock ingen självklarhet; det bygger ofta på att du har bemötts av ovillkorlig kärlek och acceptans. Tänk om samhället i högre utsträckning kunde nå dithän att vi mognar som människor och ger den insikten till våra barn.

Acceptans kan vara konjunkturberoende. Några få procents arbetslöshet i en högkonjunktur kan människor acceptera, men en person som ingår i en massarbetslöshet under en depression möter en helt annan, mer negativ attityd. Det är som att samhällskroppen blir stressad när den möter stora yttre hot; då skuldbelägger man enskilda personer i stället för att se till strukturfrågor. Knappast hade judar, funktionsstörda och homosexuella mött samma hat i Tyskland under 1930-talet om det hade varit goda tider. Förhoppningsvis kan vi stärka vår egen tolerans genom att lära oss mer om hur samhället reagerar kollektivt - och även vi själva - under stress. Det är i alla fall ett steg på vägen mot ett samhälle som ger mer utrymme för flerfald.

Ibland är jag tacksam för att jag är handikappsyster. Om jag inte hade vuxit upp med min bror med funktionsstörning, hade jag kanske haft svårare att känna en ödmjukhet inför vad personer med en sexuell läggning som avviker från heteronormen kan gå igenom. Man föds och växer upp som den man är och sedan är det samhällets sak att lära sig acceptera människors olikheter. Ibland störs jag själv av avvikelser, men försöker då påminna mig om att bristen på tolerans ligger hos mig. Var och en är en egen och unik person, som har rätt att få bli accepterad för den som hon eller han är.