Funktionsstörda utan anhöriga?
De folkpartistiska ledamöterna Linnéa Darell och Maria Lundqvist-Brömster, tillsammans med partiets socialpolitiske talesman Tobias Krantz, presenterar i dag sina förslag på DN Debatt inför den LSS-rapport (lagen om stöd och service) som lämnas under morgondagen.
Länk till DN Debatt
Tanken i förslagen är goda. Rättssäkerheten för den funktionsstörda ska stärkas, hon ska få egen handläggare och så vidare. Däremot nämns inte en rad om de anhörigas situation. Det låter som att samtliga personer med funktionsstörning kan föra sin egen talan och det handlar om deras kamp mot kommunerna, som tydligt skiftar i sina utbud och erbjudanden till gruppen. Många funktionsstörda, till exempel med utvecklingsstörning och neuropsykiatrisk störning, kan inte representera sig själva utan är beroende av de anhörigas stöd. Vad innebär det för de redan slitna föräldrarna, och inte sällan vuxna syskonen, att ständigt stånga sin panna blodig mot en kommun som alltid känner sig trängd av fler offentliga utgifter? Och även om den funktionsstörda kan föra sin egen talan, slår ett bakslag hårt mot de anhöriga.
Och hur känner sig syskonen när deras syskon med funktionsstörning inte får assistans, vilket också tas upp i slutrapporten? Hur känner de sig när syskonet får assistans? Först kan situationen vara nära på outhärdlig därför att den funktionsstörde tar all tid och plats i familjen. De övriga familjemedlemmarna får stå tillbaka. Om assistans beviljas, måste situationen bli tuff på ett annat sätt. Hur känns det att bo i en miljö där ständigt nya personer är med och deltar i familjen? Att i stort sett aldrig bara få vara familj?
Hur ska man lösa problemen? Jag har inget tydligt svar. I går hörde jag om en man i bekantskapskretsen som har en son med autism. Han kämpar med ofungerande korttidshem och upplever att kommunens erbjudande för hans son inte var annat än en förvaringslåda. Minnena känns pinsamt bekanta för mig som har en vuxen bror med autism. Själv har jag mött antroposofernas fina sätt att behandla funktionsstörda och undrar varför kommunerna inte är lika angelägna att erbjuda samma kvalitet på sina boendeformer. (Det finns säkert kommuner som klarar det, men jag har hört alldeles för många exempel om motsatsen för att känna någon större värme för den kommunala kapaciteten.)
Att växelvis ha personlig assistans och växelvis låta personen med funktionsstörning på korttidshem kan vara en idé. Det viktigaste är att stödet får utformas tillsammans med den funktionsstörda och hennes anhöriga, så att alla parter blir nöjda.
Länk till DN Debatt
Tanken i förslagen är goda. Rättssäkerheten för den funktionsstörda ska stärkas, hon ska få egen handläggare och så vidare. Däremot nämns inte en rad om de anhörigas situation. Det låter som att samtliga personer med funktionsstörning kan föra sin egen talan och det handlar om deras kamp mot kommunerna, som tydligt skiftar i sina utbud och erbjudanden till gruppen. Många funktionsstörda, till exempel med utvecklingsstörning och neuropsykiatrisk störning, kan inte representera sig själva utan är beroende av de anhörigas stöd. Vad innebär det för de redan slitna föräldrarna, och inte sällan vuxna syskonen, att ständigt stånga sin panna blodig mot en kommun som alltid känner sig trängd av fler offentliga utgifter? Och även om den funktionsstörda kan föra sin egen talan, slår ett bakslag hårt mot de anhöriga.
Och hur känner sig syskonen när deras syskon med funktionsstörning inte får assistans, vilket också tas upp i slutrapporten? Hur känner de sig när syskonet får assistans? Först kan situationen vara nära på outhärdlig därför att den funktionsstörde tar all tid och plats i familjen. De övriga familjemedlemmarna får stå tillbaka. Om assistans beviljas, måste situationen bli tuff på ett annat sätt. Hur känns det att bo i en miljö där ständigt nya personer är med och deltar i familjen? Att i stort sett aldrig bara få vara familj?
Hur ska man lösa problemen? Jag har inget tydligt svar. I går hörde jag om en man i bekantskapskretsen som har en son med autism. Han kämpar med ofungerande korttidshem och upplever att kommunens erbjudande för hans son inte var annat än en förvaringslåda. Minnena känns pinsamt bekanta för mig som har en vuxen bror med autism. Själv har jag mött antroposofernas fina sätt att behandla funktionsstörda och undrar varför kommunerna inte är lika angelägna att erbjuda samma kvalitet på sina boendeformer. (Det finns säkert kommuner som klarar det, men jag har hört alldeles för många exempel om motsatsen för att känna någon större värme för den kommunala kapaciteten.)
Att växelvis ha personlig assistans och växelvis låta personen med funktionsstörning på korttidshem kan vara en idé. Det viktigaste är att stödet får utformas tillsammans med den funktionsstörda och hennes anhöriga, så att alla parter blir nöjda.
Kommentarer