Jag - en Svenssonbubblare?
I dag blev jag en Svenssonbubblare i DN:s artikel om Svenssonlivet inför nationaldagen; "Du är en Svenssonbubblare men har en bra bit kvar innan du blir en riktig Svensson. Nog är du okonventionell. Men å andra sidan kanske du är mer vanlig än du tror. Det är ingenting att skämmas över!".
Min relation till Svensson är väl, som många andra svenskars, fylld med skräck. Som ung fältbiolog var Svensson-begreppet det värsta man kunde tänka sig med "vovve, villa och Volvo". Man skulle vara Vänsterpartist samt leva med och för naturen. Att falla efter och bli som vem som helst, det var ett tecken på karaktärslöshet och moralisk svaghet. Med inflytelserika förfäder i adeln har identifikationen med Svensson pinsamt nog också känts som en fall neråt. Jag har alltid lärt mig att man ska vara "sin egen" och stå för saker och ting, oavsett vilka trender som går. Att följa strömmen är viljelöst. Periodvis drivs jag också av att vilja leva upp till mina äldre manliga släktingars prestationsnivå, även om de säkert bara skulle ge mig "med tvekan godkänt" om de levde. I dagsläget bryr sig få personer om man "lever upp till sitt namn", men då och då får jag en kommentar som jag kan tycka förpliktigar.
Mina tankar och min känsla fick sig dock aningen en knäck av dagens artikel. Gud så skönt att bli en Svensson, kände jag. Jag vill ju också ha trygghet och följa traditioner i högre utsträckning än vad jag tillåter mig. Tänk att få ge efter för mer tv-tittande; jag älskar ju faktiskt såpoperor och ett lättjefulltliv. Hade jag en familj, skulle jag nog också tycka om att vara hemma mer och ta hand om den, vilket Medelsvensson gör. När jag är ute, älskar jag att gå förbi välskötta sommarstugor, titta på omsorgsfullt skötta hus och trädgårdar, vilket hon eller han gärna ägnar sig åt. Däremot skulle jag nog inte orka lägga ner energi på att sköta en stuga eller tycka att jag ville lägga så pass mycket pengar på den som det ändå krävs.
Svensson visade sig ju vara mycket mer ambitiös än vad jag trodde. Hon eller han är duktiga på att gå in i väggen, få magkatarr eller bränna ut sig. Jag känner igen mig i det beteendet också, även om jag försöker hitta balansen för vad jag orkar med.
Den genomsnittliga personen ber också när hon eller han råkar ut för olyckor och svårigheter. Även där är jag Medelsvensson.
Vad som skiljer mig från Svensson är mitt beslut att i det vardagliga handlandet ta ansvar för samhället i stort. När det gäller maten, tycker Svensson om att storhandla billigt - utan att handla ekologiskt. Jag känner visserligen igen mig att köpa halvfabrikat till nedsatt pris. Däremot har jag varken bil eller utrymme i köket, vilket ofta krävs för Svenssons storhandlande. Att handla ekologiskt känns också som en naturlig följd av "think global, act local".
Svensson tänker mer småskaligt än jag; trafikfrågor, belysning och parkstädning har större prioritet än nationell eller global politik. I trafikfrågan har jag gjort det lätt för mig. En bil sliter på miljön och kostar pengar, både för köp, drift och parkering; alltså åker jag kollektivt. (Ibland saknar jag dock bil.) Belysning intresserar mig utifrån att jag vill känna mig trygg; jag avskyr att behöva ta hänsyn till våldsmän. Kastrera dem, känner jag på primitivt vis! Visserligen gillar jag välstädade parker, men tycker inte att det är en stor fråga. Jag surfar fräckt på allmänhetens intresse, så jag slipper engagera mig.
Samtidigt tänkte jag stilla: Varför bryr jag mig så mycket om nationell eller global politik? Kanske för att mitt jobb kräver det, men annars varför? Skulle jag inte kunna få släppa lite på mitt samvete och känna att jag har gjort mitt när jag röstar. Jag skulle nog må bättre av att släppa mer på mitt överjag och mer "go with the flow". Så klart bor det en Svensson i mig; det gäller bara att våga släppa fram henne! Kanske ska jag till och med våga slå till med en 42-tums tv, så att jag riktigt kan gotta mig?
Fakta: Collette van Luik, en författare och journalist på SVT, har skrivit boken "Vem är Svensson?", som kom ut i april. Boken ligger till underlag för dagens DN-artikel.
Min relation till Svensson är väl, som många andra svenskars, fylld med skräck. Som ung fältbiolog var Svensson-begreppet det värsta man kunde tänka sig med "vovve, villa och Volvo". Man skulle vara Vänsterpartist samt leva med och för naturen. Att falla efter och bli som vem som helst, det var ett tecken på karaktärslöshet och moralisk svaghet. Med inflytelserika förfäder i adeln har identifikationen med Svensson pinsamt nog också känts som en fall neråt. Jag har alltid lärt mig att man ska vara "sin egen" och stå för saker och ting, oavsett vilka trender som går. Att följa strömmen är viljelöst. Periodvis drivs jag också av att vilja leva upp till mina äldre manliga släktingars prestationsnivå, även om de säkert bara skulle ge mig "med tvekan godkänt" om de levde. I dagsläget bryr sig få personer om man "lever upp till sitt namn", men då och då får jag en kommentar som jag kan tycka förpliktigar.
Mina tankar och min känsla fick sig dock aningen en knäck av dagens artikel. Gud så skönt att bli en Svensson, kände jag. Jag vill ju också ha trygghet och följa traditioner i högre utsträckning än vad jag tillåter mig. Tänk att få ge efter för mer tv-tittande; jag älskar ju faktiskt såpoperor och ett lättjefulltliv. Hade jag en familj, skulle jag nog också tycka om att vara hemma mer och ta hand om den, vilket Medelsvensson gör. När jag är ute, älskar jag att gå förbi välskötta sommarstugor, titta på omsorgsfullt skötta hus och trädgårdar, vilket hon eller han gärna ägnar sig åt. Däremot skulle jag nog inte orka lägga ner energi på att sköta en stuga eller tycka att jag ville lägga så pass mycket pengar på den som det ändå krävs.
Svensson visade sig ju vara mycket mer ambitiös än vad jag trodde. Hon eller han är duktiga på att gå in i väggen, få magkatarr eller bränna ut sig. Jag känner igen mig i det beteendet också, även om jag försöker hitta balansen för vad jag orkar med.
Den genomsnittliga personen ber också när hon eller han råkar ut för olyckor och svårigheter. Även där är jag Medelsvensson.
Vad som skiljer mig från Svensson är mitt beslut att i det vardagliga handlandet ta ansvar för samhället i stort. När det gäller maten, tycker Svensson om att storhandla billigt - utan att handla ekologiskt. Jag känner visserligen igen mig att köpa halvfabrikat till nedsatt pris. Däremot har jag varken bil eller utrymme i köket, vilket ofta krävs för Svenssons storhandlande. Att handla ekologiskt känns också som en naturlig följd av "think global, act local".
Svensson tänker mer småskaligt än jag; trafikfrågor, belysning och parkstädning har större prioritet än nationell eller global politik. I trafikfrågan har jag gjort det lätt för mig. En bil sliter på miljön och kostar pengar, både för köp, drift och parkering; alltså åker jag kollektivt. (Ibland saknar jag dock bil.) Belysning intresserar mig utifrån att jag vill känna mig trygg; jag avskyr att behöva ta hänsyn till våldsmän. Kastrera dem, känner jag på primitivt vis! Visserligen gillar jag välstädade parker, men tycker inte att det är en stor fråga. Jag surfar fräckt på allmänhetens intresse, så jag slipper engagera mig.
Samtidigt tänkte jag stilla: Varför bryr jag mig så mycket om nationell eller global politik? Kanske för att mitt jobb kräver det, men annars varför? Skulle jag inte kunna få släppa lite på mitt samvete och känna att jag har gjort mitt när jag röstar. Jag skulle nog må bättre av att släppa mer på mitt överjag och mer "go with the flow". Så klart bor det en Svensson i mig; det gäller bara att våga släppa fram henne! Kanske ska jag till och med våga slå till med en 42-tums tv, så att jag riktigt kan gotta mig?
Fakta: Collette van Luik, en författare och journalist på SVT, har skrivit boken "Vem är Svensson?", som kom ut i april. Boken ligger till underlag för dagens DN-artikel.
Kommentarer
Men, Sverige är så mycket mer än "Tjockhult". Ute i bygderna bor många och som pendlar många långa mil varje dag med den gamla Volvo kombin som gått mer än 30000 mil.
Eller för att vara lite "poetisk"..
..I den tidiga morgonen vid 4-snåret slås tiotusentals motorvärmare på, tiotusentals kaffeapparater går igång och det läggs in tonvis med egen huggen och kapad ved i den vedeldade värmepannan. Tiotusentals vind- rutor skrapas och tiotusentals begagnade Volvo Kombi och Golf dieslar som gått mer än 30 000 mil startas för att göra sin dagliga
färd. Först på ishala grusvägar där hellyset från extraljusen speglar granskogens kompakta mörker. Senare på spikraka länsvägar genom skogar, förbi öde torp, genom morgontrötta byar där endast neonljuset från de kvarvarande bensinmackarna och gatuköken bryter monotonin. Så tillvida de ännu inte är nedlagda av "pumplagens" krav på alternativa bränslen..
Alltmedan lokalradions morgonprogram spelar musik, läser nyheterna, väder och trafikvarningar tätnar den så gott
som enkelriktade trafiken. Någon som är sent ute gör en våghalsig omkörning. Det går inte längre att ha helljuset på. Det första trafikljuset passeras.
Långt borta lyser det från de stora arbetsplatserna, ryker från de höga skorstenarna. Ekonomins dovt mullrande motorer som möjliggör de långa bilfärdena genom tysta skogar, över dystra mossar och dimmiga moar, genom små samhällen där så gott som all service försvunnit.
Rent generellt gäller också:
Centralt belägna bostäder i våra större städer är små och dyra. Vill man ha en bostad för en hel familj, och inte är beredd att bo trångt återstår bara perifert belägna bostäder. Om man inte har väldigt gott om pengar
naturligtvis.
Att ta bilen är dyrt i längden, men det finns annat som påverkar våra val, Inte minst tidsfaktorn. I dagens jämställda samhälle förutsätts att man skall hinna med både yrkeskarriär och hushållsbestyr som mathandling, dagishämtning, resa till gamla släktingar och föräldrar. Lite avkoppling och gärna lite sömn också på dygnets 24 timmar. Genom att betala vad bilen kostar blir det möjligt.
För tänk! Att det alltid och oftast är en liten och självutnämnd "elit" oftast boende i fr.f.a Stockholms eller
Göteborgs mest centrala och "chic-bohema" delar som Söder eller Haga/Majorna som vill styra liv, leverne och värderingar hos andra människor och som anser sig vara dem som har den ultimata rätten att förebrå, skuldbelägga , "ajja-baja" och skriva andra på näsan för _deras_ sätt och val att leva och transportera sig...