Kvinna i adeln
Vad innebär det egentligen att vara adlig i dag? Eller har adeln helt dött ut - och bör betraktas som en relik från gamla klassamhället?
Ehrensvärd, som jag heter i efternamn, är en gammal adlig släkt. Just min gren tillhör den grevliga ätten, där en tidig släkting lyckats avancera från att vara friherre till greve genom att leda arbetet med att bygga Sveriges på 1700- och 1800-talens mest östliga fästning Sveaborg utanför Helsingfors.
För mig har jag alltid förknippat min släkt på pappas sida med framgång, styrka, ambition och intelligens. I barndomens bokhylla fanns ett gammalt exemplar av Adelskalendern, där släktens högrankade militärer fanns upptagna i rader under vårt vackra släktvapen i blått, gult och guld. Till jul tog man fram den tunga stämpeln med släktvapnet, som man tryckte ner genom det smälta, röda vaxet för att försluta julbreven med ett sigill. Till jul kom alltid julbrev från pappas moster till mamma, där hon titulerades grevinna. Jag tyckte det lät pampigt. Regelbundet fick mina bröder tidningen Arte et Marte från Riddarhuset. Om jag hade tur, fick jag låna tidningen. Inte för att den var så kul kanske, men det var ändå lite spännande med betraktelser från Riddarhuset, bilder från fina tillställningar, vilka stipendier man kunde söka osv.
Släkthistorierna på pappas sida fascinerade mig alltid under uppväxten - och tog aldrig slut. Släktingen som varit med i mordet på Gustav III, han som tecknat snuskteckningar, klottrat på stenar i den finska skärgården och rest till Italien på 1700-talet. Den vackert skulpterade Ehrensvärdsgraven i sten, Ehrensvärdsmuseet och Ehrensvärdskyrkan vid Sveaborg. De starka och framgångsrika militärerna som på 1900-talet varit ministrar, krigat för Åland, Finland och lett hela det svenska försvaret. Farfarsfar som varit adjutant till kungen, farfar som gick i skola på Slottet. Pappa och farfar, som tog en en annan bana med naturvetenskapen. Farfar, förste professorn i biokemi som alltid arbetade, hade fulla föreläsningssalar i Lund och var välkänd författtare inom energi och miljö. Pappa som licat i fysik, tagit en pol.mag. i statskunskap, hade absolut gehör i musik, kunde fem språk och under ett Indienbesök fått audiens hos Indira Gandhi. Av alla historier jag hörde om mina manliga släktingar framgick att alla valt sin egen väg, vägledda av statsbärande, tvärvetenskapliga och starka ideal.
Som sjuåring förlorade jag min då 35-åriga pappa i en olycka. Han drunknade på långfärdsskridskor, dagen innan han fick sin slutliga examen i brevlådan. Då skulle han börja sitt nya liv som framtidsforskare, hade han planerat. Ett eller två år senare emigrerade min farfar till USA. Han hade fått gikt och reumatism. Värmen i söder mot hans värk och hans amerikanska fru lockade över honom. Hans redan begränsade kontakt med barnbarnen, där jag var hans äldsta, som han förväntade sig mycket av, blev ännu mer knapphändig.
Under uppväxten präglades jag starkt av denna framgångslängtan och identitet att vara en riktig Ehrensvärdare. Som de framgångsrika, excentriska och banbrytande männen i min släkt. Jag lärde mig naturvetenskap, blir tuff fågelskådare i manlig miljö, engagerade mig i miljöfrågor, gick min egen väg och skaffade bra betyg. Som 18-åring - i samband med att jag ska ta körkort - åker mamma och jag ner till släktslottet, där jag bara varit en gång tidigare i livet, och hämtar hem släkttavlorna. Min bror, som nu är släktens huvudman, har ärvt dem i samband med att farfar dött några år tidigare. Aldrig vid det tillfället slås jag av tanken att jag - eller någon annan i släkten - skulle ha kunnat ärva dem. Det är så självklart att männen är de som är i fokus - och att det är en sådan man borde bli.
Ett år senare, precis när jag ska ut i livet, kraschar jag i mötet med en framgångsrik naturvetare med bra betyg, men med psykopatiska drag och stark äganderätt. Min framgångssaga blir noll och intet. I många år känner jag självförakt, tappar självförtroendet och övervintrar. Jag är inte längre en värdig Ehrensvärdare.
Så småningom kommer jag igen. Det går bättre, men jag får inte riktigt tillbaka samma känsla av framgång och styrka som ung. Kanske hör det ungdomen till, men ändå - jag saknar känslan och stoltheten. Jag är inte längre den jag vill vara och motsvara.
En dag ringer en av mina kvinnliga, adliga kusiner mig. Hon, kalla henne H, vill att hennes dotter ska få samma chans att söka stipendier från Riddarhuset som sin brors barn. Eftersom H är kvinna, tillhör hennes barn inte Riddarhuset eftersom hon fått barn med en oadlig man. H vill inte att hennes dotter så tidigt ska förstå att hon inte är lika mycket värd som pojkar. Motsvarande gäller inte H:s bror, som gift sig med en oadlig kvinna. Hans adlighet påverkas dock inte av om han gift sig adligt eller inte. Hans barn kan därför söka pengar från Riddarhuset för eftergymnasiala studier, precis som han gjorde en gång i tiden.
Jag, som gillar att lösa problem, tar mig an fallet från H. Året torde vara 2003. Tidigt i arbetet inser jag att jag måste gå via Adelsstämman, som hålls vart tredje år. Dit kan jag dock inte gå för att jag är kvinna. Jag måste i stället vända mig till huvudmannen, som är min ett år yngre bror. Han är dock inte intresserad av Riddarhuset - och vill inte ta sig an uppdraget.
Frågan om mannans rösträtt vid Adelsstämman visar sig vara reglerad av regeringen, i riddarhusordningen. Jag vänder mig till Justitiedepartementet - och får så småningom ett obegripligt svar av en tjänsteman. Frågan är samtidigt uppe i riksdagen. Regeringen upphäver så småningom ordningen - och nu kan Riddarhuset själva reglera frågan.
Riddarhuset visar sig dock inte alls vara intresserade av att släppa in kvinnorna, nu när de själva kan bestämma. Motivet är att det är som att "öppna dammluckor" och "beträda minfält". Totalt röstar 2/3 av männen ner ett förslag från Gustaf Douglas att kvinnorna skulle kunna få föra anteckningar vid Adelsstämman. Att kvinnorna skulle få rösta på mötet vore dock uteslutet. Jag förstår efteråt att framför allt de unga männen röstat nej. Detta äger rum vid Adelsmötet 2007. Ungefär 200 av 600 släkter brukar vara företrädda.
Jag känner mig väldigt provocerad av utslaget. Jag reagerar, blir intervjuad i di.se och drabbas av ett fruktansvärt hat. Hur kan man kämpa för en jämställdhetsfråga inom ett ojämställt system? Jag skäms, tar illa vid mig och kan inte sova på en månad.
Jag ställer mig samtidigt frågan varför detta är viktigt för mig. Vore jag en modern och frigjord kvinna, som lever mitt eget liv, skulle jag inte bry mig om en gammal stofil inrättning. Samtidigt vill jag så gärna tillhöra dessa män, som jag i hela mitt liv strävat efter att bli accepterad av. Nu är jag utesluten genom mitt kön. Mina ansträngningar och min längtan att bli accepterad av dem har varit för jäves.
År 2009 kommer Björn af Kleens bok "Jorden vi ärvde" ut, som handlar om fideikommissystemet - och att äldste sonen ärver slott och herresäten, många med adlig bakgrund. Denna gång blir jag kontaktad av media - och ställer upp i ett debattprogram med Lennart Ekdahl på TV4. Jag är fullkomligt skräckslagen. Inte kan man offentligt debattera en så omodern fråga i tv. Jag har bett om och får en försvarare, som visar sig vara Gudrun Schyman. Hon tar en stor del av debatten. På något sätt lyckas jag också få en god studiokontakt med Ian Wachtmeister, som också deltar i debatten. Jag lyckas också be de adliga män som lyssnar på tv-programmet att rösta vid nästa adelsstämma.
Under Adelsstämman 2010 motionerar tre män/mäns familjer om att kvinnorna ska få mer inflytande, en fjärde om att Riddarhuset ska förändras och en femte att Riddarhuset ska läggas ner. Inget har varit sig likt vid mötet, allt är ställt på ända. Utslaget får jag läsa i Arte et Marte ett halvår senare.
Mår jag bättre - och känner mig mer jämställd? På något sätt upplever jag att jag har fått något slags bekräftelse av dessa män, som i min föreställningsvärld företräder flera av de ideal som pappa och farfar gjorde. Samtidigt är bekräftelsen från just dessa två män som är den viktigaste - och den får jag aldrig. Priset är till ett sönderslaget riddarhus, vilket tyvärr delvis gör mig sorgsen. Vill jag bli jämställd med de adliga männen, måste jag nog också kämpa för att avskaffa Riddarhuset. För det är inte rimligt att kämpa för en jämställdhet inom ett ojämställt system.
Ehrensvärd, som jag heter i efternamn, är en gammal adlig släkt. Just min gren tillhör den grevliga ätten, där en tidig släkting lyckats avancera från att vara friherre till greve genom att leda arbetet med att bygga Sveriges på 1700- och 1800-talens mest östliga fästning Sveaborg utanför Helsingfors.
För mig har jag alltid förknippat min släkt på pappas sida med framgång, styrka, ambition och intelligens. I barndomens bokhylla fanns ett gammalt exemplar av Adelskalendern, där släktens högrankade militärer fanns upptagna i rader under vårt vackra släktvapen i blått, gult och guld. Till jul tog man fram den tunga stämpeln med släktvapnet, som man tryckte ner genom det smälta, röda vaxet för att försluta julbreven med ett sigill. Till jul kom alltid julbrev från pappas moster till mamma, där hon titulerades grevinna. Jag tyckte det lät pampigt. Regelbundet fick mina bröder tidningen Arte et Marte från Riddarhuset. Om jag hade tur, fick jag låna tidningen. Inte för att den var så kul kanske, men det var ändå lite spännande med betraktelser från Riddarhuset, bilder från fina tillställningar, vilka stipendier man kunde söka osv.
Släkthistorierna på pappas sida fascinerade mig alltid under uppväxten - och tog aldrig slut. Släktingen som varit med i mordet på Gustav III, han som tecknat snuskteckningar, klottrat på stenar i den finska skärgården och rest till Italien på 1700-talet. Den vackert skulpterade Ehrensvärdsgraven i sten, Ehrensvärdsmuseet och Ehrensvärdskyrkan vid Sveaborg. De starka och framgångsrika militärerna som på 1900-talet varit ministrar, krigat för Åland, Finland och lett hela det svenska försvaret. Farfarsfar som varit adjutant till kungen, farfar som gick i skola på Slottet. Pappa och farfar, som tog en en annan bana med naturvetenskapen. Farfar, förste professorn i biokemi som alltid arbetade, hade fulla föreläsningssalar i Lund och var välkänd författtare inom energi och miljö. Pappa som licat i fysik, tagit en pol.mag. i statskunskap, hade absolut gehör i musik, kunde fem språk och under ett Indienbesök fått audiens hos Indira Gandhi. Av alla historier jag hörde om mina manliga släktingar framgick att alla valt sin egen väg, vägledda av statsbärande, tvärvetenskapliga och starka ideal.
Som sjuåring förlorade jag min då 35-åriga pappa i en olycka. Han drunknade på långfärdsskridskor, dagen innan han fick sin slutliga examen i brevlådan. Då skulle han börja sitt nya liv som framtidsforskare, hade han planerat. Ett eller två år senare emigrerade min farfar till USA. Han hade fått gikt och reumatism. Värmen i söder mot hans värk och hans amerikanska fru lockade över honom. Hans redan begränsade kontakt med barnbarnen, där jag var hans äldsta, som han förväntade sig mycket av, blev ännu mer knapphändig.
Under uppväxten präglades jag starkt av denna framgångslängtan och identitet att vara en riktig Ehrensvärdare. Som de framgångsrika, excentriska och banbrytande männen i min släkt. Jag lärde mig naturvetenskap, blir tuff fågelskådare i manlig miljö, engagerade mig i miljöfrågor, gick min egen väg och skaffade bra betyg. Som 18-åring - i samband med att jag ska ta körkort - åker mamma och jag ner till släktslottet, där jag bara varit en gång tidigare i livet, och hämtar hem släkttavlorna. Min bror, som nu är släktens huvudman, har ärvt dem i samband med att farfar dött några år tidigare. Aldrig vid det tillfället slås jag av tanken att jag - eller någon annan i släkten - skulle ha kunnat ärva dem. Det är så självklart att männen är de som är i fokus - och att det är en sådan man borde bli.
Ett år senare, precis när jag ska ut i livet, kraschar jag i mötet med en framgångsrik naturvetare med bra betyg, men med psykopatiska drag och stark äganderätt. Min framgångssaga blir noll och intet. I många år känner jag självförakt, tappar självförtroendet och övervintrar. Jag är inte längre en värdig Ehrensvärdare.
Så småningom kommer jag igen. Det går bättre, men jag får inte riktigt tillbaka samma känsla av framgång och styrka som ung. Kanske hör det ungdomen till, men ändå - jag saknar känslan och stoltheten. Jag är inte längre den jag vill vara och motsvara.
En dag ringer en av mina kvinnliga, adliga kusiner mig. Hon, kalla henne H, vill att hennes dotter ska få samma chans att söka stipendier från Riddarhuset som sin brors barn. Eftersom H är kvinna, tillhör hennes barn inte Riddarhuset eftersom hon fått barn med en oadlig man. H vill inte att hennes dotter så tidigt ska förstå att hon inte är lika mycket värd som pojkar. Motsvarande gäller inte H:s bror, som gift sig med en oadlig kvinna. Hans adlighet påverkas dock inte av om han gift sig adligt eller inte. Hans barn kan därför söka pengar från Riddarhuset för eftergymnasiala studier, precis som han gjorde en gång i tiden.
Jag, som gillar att lösa problem, tar mig an fallet från H. Året torde vara 2003. Tidigt i arbetet inser jag att jag måste gå via Adelsstämman, som hålls vart tredje år. Dit kan jag dock inte gå för att jag är kvinna. Jag måste i stället vända mig till huvudmannen, som är min ett år yngre bror. Han är dock inte intresserad av Riddarhuset - och vill inte ta sig an uppdraget.
Frågan om mannans rösträtt vid Adelsstämman visar sig vara reglerad av regeringen, i riddarhusordningen. Jag vänder mig till Justitiedepartementet - och får så småningom ett obegripligt svar av en tjänsteman. Frågan är samtidigt uppe i riksdagen. Regeringen upphäver så småningom ordningen - och nu kan Riddarhuset själva reglera frågan.
Riddarhuset visar sig dock inte alls vara intresserade av att släppa in kvinnorna, nu när de själva kan bestämma. Motivet är att det är som att "öppna dammluckor" och "beträda minfält". Totalt röstar 2/3 av männen ner ett förslag från Gustaf Douglas att kvinnorna skulle kunna få föra anteckningar vid Adelsstämman. Att kvinnorna skulle få rösta på mötet vore dock uteslutet. Jag förstår efteråt att framför allt de unga männen röstat nej. Detta äger rum vid Adelsmötet 2007. Ungefär 200 av 600 släkter brukar vara företrädda.
Jag känner mig väldigt provocerad av utslaget. Jag reagerar, blir intervjuad i di.se och drabbas av ett fruktansvärt hat. Hur kan man kämpa för en jämställdhetsfråga inom ett ojämställt system? Jag skäms, tar illa vid mig och kan inte sova på en månad.
Jag ställer mig samtidigt frågan varför detta är viktigt för mig. Vore jag en modern och frigjord kvinna, som lever mitt eget liv, skulle jag inte bry mig om en gammal stofil inrättning. Samtidigt vill jag så gärna tillhöra dessa män, som jag i hela mitt liv strävat efter att bli accepterad av. Nu är jag utesluten genom mitt kön. Mina ansträngningar och min längtan att bli accepterad av dem har varit för jäves.
År 2009 kommer Björn af Kleens bok "Jorden vi ärvde" ut, som handlar om fideikommissystemet - och att äldste sonen ärver slott och herresäten, många med adlig bakgrund. Denna gång blir jag kontaktad av media - och ställer upp i ett debattprogram med Lennart Ekdahl på TV4. Jag är fullkomligt skräckslagen. Inte kan man offentligt debattera en så omodern fråga i tv. Jag har bett om och får en försvarare, som visar sig vara Gudrun Schyman. Hon tar en stor del av debatten. På något sätt lyckas jag också få en god studiokontakt med Ian Wachtmeister, som också deltar i debatten. Jag lyckas också be de adliga män som lyssnar på tv-programmet att rösta vid nästa adelsstämma.
Under Adelsstämman 2010 motionerar tre män/mäns familjer om att kvinnorna ska få mer inflytande, en fjärde om att Riddarhuset ska förändras och en femte att Riddarhuset ska läggas ner. Inget har varit sig likt vid mötet, allt är ställt på ända. Utslaget får jag läsa i Arte et Marte ett halvår senare.
Mår jag bättre - och känner mig mer jämställd? På något sätt upplever jag att jag har fått något slags bekräftelse av dessa män, som i min föreställningsvärld företräder flera av de ideal som pappa och farfar gjorde. Samtidigt är bekräftelsen från just dessa två män som är den viktigaste - och den får jag aldrig. Priset är till ett sönderslaget riddarhus, vilket tyvärr delvis gör mig sorgsen. Vill jag bli jämställd med de adliga männen, måste jag nog också kämpa för att avskaffa Riddarhuset. För det är inte rimligt att kämpa för en jämställdhet inom ett ojämställt system.
Kommentarer
När det gäller "adeln" så tror jag att den i sinom tid kommer att dö ut eftersom sannolikheten för pojkfödslar är lite drygt 50% men då svenska kvinnor inte har fruktsamhet som överstiger 2 och knappt ens det. Flera ätter har ju redan dött ut just pga detta otidsenliga förhållningssätt!
Jag "smider" mest romaner och fotografier, intellektuellt smide... Ett artistiskt sinne, kanske ett vallonskt arv?
Men dessa sociala problem som du beskriver verkar ju finnas överallt, oavsett titel, adlig eller ej. Mina förfäder skapade ju egna samhällen i Sverige, den första sjukersättningen i Sverige hos Vallonbruken. Fast jag antar att männen ansàgs mer värda, i den boken som jag har sà pratas det mest om männen.