Fortsatt jakt på demokratifond
Jag har inte kunnat släppa tanken på att kunna betala en frivillig skatt för att "gottgöra" produkter som är tillverkade i dikaturer. Skatten skulle i så fall gå till en demokratifond som ett sätt att kompensera den MR-dåliga gärning man gjort. (MR = mänskliga rättigheter)
Häromdagen kontaktade jag därför Amnesty för att höra om de vill bilda en sådan demokratifond. Organisationen vill dock inte - som opartisk och oberoende - förknippas dåliga MR-köp mot en skuldavlastande avlatsskatt. Det kan jag förstå, men tror fortfarande på en konstruktiv lösning av problemet.
Man skulle exempelvis kunna tänka sig en lösning motsvarande avfallshierarkin för handel med dikaturer. Avfallshierarkin går ut på att återvända i första hand innan man köper nytt som ett sätt att minska avfallsmängden. För varor skulle man då i första hand försöka välja de som tillverkats i icke-dikaturer. Går inte det, skulle man kunna diktaturkompensation (ett slags utsläppsrätter för diktaturer).
Personligen handlar jag hellre med diktaturer och ställer motkrav på dem än bojkottar bort dem. Exempelvis Kina måste få en rimlig chans till tillväxt, men landet behöver ständigt känna av att vi inte kan acceptera deras snedsteg i fråga om mänskliga rättigheter.
I dag gjorde jag ett nytt trevande i diktaturernas tassemarker, se förra veckans blogg. Jag försökte hitta ett par skor på Alewalds eftersom jag även behöver nya promenadskor. Haglöfs skor visade sig då vara gjorda i Kina, Meindls lågskor i Asien. Dessutom kikade jag på ett par märken till, som jag inte minns vad de hette, som var tillverkade i Indonesien respektive Kina. I dessa skofall saknas alternativ.
Föredrar Amnesty att jag går barfota för att slippa stödja diktaturer? Eller kan någon annan aktör tänka sig att ta över bollen att bilda en demokratifond?
Häromdagen kontaktade jag därför Amnesty för att höra om de vill bilda en sådan demokratifond. Organisationen vill dock inte - som opartisk och oberoende - förknippas dåliga MR-köp mot en skuldavlastande avlatsskatt. Det kan jag förstå, men tror fortfarande på en konstruktiv lösning av problemet.
Man skulle exempelvis kunna tänka sig en lösning motsvarande avfallshierarkin för handel med dikaturer. Avfallshierarkin går ut på att återvända i första hand innan man köper nytt som ett sätt att minska avfallsmängden. För varor skulle man då i första hand försöka välja de som tillverkats i icke-dikaturer. Går inte det, skulle man kunna diktaturkompensation (ett slags utsläppsrätter för diktaturer).
Personligen handlar jag hellre med diktaturer och ställer motkrav på dem än bojkottar bort dem. Exempelvis Kina måste få en rimlig chans till tillväxt, men landet behöver ständigt känna av att vi inte kan acceptera deras snedsteg i fråga om mänskliga rättigheter.
I dag gjorde jag ett nytt trevande i diktaturernas tassemarker, se förra veckans blogg. Jag försökte hitta ett par skor på Alewalds eftersom jag även behöver nya promenadskor. Haglöfs skor visade sig då vara gjorda i Kina, Meindls lågskor i Asien. Dessutom kikade jag på ett par märken till, som jag inte minns vad de hette, som var tillverkade i Indonesien respektive Kina. I dessa skofall saknas alternativ.
Föredrar Amnesty att jag går barfota för att slippa stödja diktaturer? Eller kan någon annan aktör tänka sig att ta över bollen att bilda en demokratifond?
Kommentarer