Vår överlevnad, låt oss tala om den
Är det någon idé att försöka rädda miljön eftersom jorden ändå kommer att gå under? I går hamnade jag - på vänners kräftskiva i förorten - i en diskussion om varför jag har valt att engagera mig i miljön. Min diskussionspartner - kalla honom Erik - var en man i medelåldern och den välmående medelklassen, som ställde sig undrande. För mig var det nytt och nyttigt att ställa varandras scenarier av jorden och dess framtid mot varandra.
Erik: Jorden har alltid haft sina utvecklingscykler under miljontals år. I perioder har stora omvälvningar ägt rum, exempelvis när dinosaurierna dog ut. Under cyklerna sker den utrensning som ändå måste ske. Vi som människor ska snart dö som art, det förstår man av världs- och resursutvecklingen. Om det sker om 100 eller 500 år, spelar det någon roll? Att vi dör är ingen fara - för jorden överlever. Om ett antal tusen år har den städat bort alla miljöföroreningar och återskapar den nya livsformer. Njut, kör en amerikanare med stor bränsleförbrukning, lev medan du kan!
Jag: Vi måste rädda jorden; frågan är bara hur? Fakta och forskning visar på stigande vattennivåer, ökande temperaturer, förgiftad miljö och ändliga resurser. Den samlade kunskapen, när den blir tillräckligt stor, kommer få oss att ändra beteende. I dag är vi individualister, men vi kommer att tvingas gå mot kollektiva lösningar där vi alla kommer att värna om jordens överlevnad. Jorden och livet på jorden är samma sak. - Sker inte detta, går vi under. Vår vilja att leva är större än behovet av personligt överflöd. Varför större förändringar inte sker beror på brist på insikt hos dem som ännu inte tagit steget från en mindre till en större tankevärld.
Varför måste vi rädda jorden? Ibland när jag är ute, tåras nästan ögonen när jag ser den blå himlen, känner trädens blad som vajar i vinden, hör vassens susningar och betraktar ett litet djur, som prasslar kilar runt på marken. Det är vackert, magiskt. Att förstöra det är ett helgerån.
Även min egen dödsångest spelar in. Som barn såg jag den engelska tv-serien "The survivors", som finns i ny version, om överlevande människor efter en global virussmitta. De otäcka bilderna för livets sista kamp finns fortfarande på min näthinna. Sista dagen i Lars von Triers film "Melancolia" rullar upp där mannen tar hustruns lugnande medel, sväljer den dödliga dosen och avslutar sitt liv i hövolmen bland de oroliga hästarna på gården. Fram tills dess har han förnekat att jorden kommer att gå under och valt att förminska hustruns oro.
Däremot är jag en viss avund över dem som inte oroar sig. För min del tar den upp mycket tankeverksamhet, en del uppoffringar och oro. Erik ser frågan ur ett deterministiskt perspektiv och utvecklingen som relativt oproblematisk. Ska jag då också lägga ner mina ansträngningar eftersom vi aldrig kommer att nå en punkt där vi räddar jorden tillsammans? Är det jag som har problem och inte han?
Kanske behöver vi diskutera framtidsscenarier med varandra mer. Har vi helt skild syn om vikten av att överleva och möjligheten att påverka, kommer det självfallet spela in i klimat- och miljödebatten. Låt oss tala om den!
Erik: Jorden har alltid haft sina utvecklingscykler under miljontals år. I perioder har stora omvälvningar ägt rum, exempelvis när dinosaurierna dog ut. Under cyklerna sker den utrensning som ändå måste ske. Vi som människor ska snart dö som art, det förstår man av världs- och resursutvecklingen. Om det sker om 100 eller 500 år, spelar det någon roll? Att vi dör är ingen fara - för jorden överlever. Om ett antal tusen år har den städat bort alla miljöföroreningar och återskapar den nya livsformer. Njut, kör en amerikanare med stor bränsleförbrukning, lev medan du kan!
Jag: Vi måste rädda jorden; frågan är bara hur? Fakta och forskning visar på stigande vattennivåer, ökande temperaturer, förgiftad miljö och ändliga resurser. Den samlade kunskapen, när den blir tillräckligt stor, kommer få oss att ändra beteende. I dag är vi individualister, men vi kommer att tvingas gå mot kollektiva lösningar där vi alla kommer att värna om jordens överlevnad. Jorden och livet på jorden är samma sak. - Sker inte detta, går vi under. Vår vilja att leva är större än behovet av personligt överflöd. Varför större förändringar inte sker beror på brist på insikt hos dem som ännu inte tagit steget från en mindre till en större tankevärld.
Varför måste vi rädda jorden? Ibland när jag är ute, tåras nästan ögonen när jag ser den blå himlen, känner trädens blad som vajar i vinden, hör vassens susningar och betraktar ett litet djur, som prasslar kilar runt på marken. Det är vackert, magiskt. Att förstöra det är ett helgerån.
Även min egen dödsångest spelar in. Som barn såg jag den engelska tv-serien "The survivors", som finns i ny version, om överlevande människor efter en global virussmitta. De otäcka bilderna för livets sista kamp finns fortfarande på min näthinna. Sista dagen i Lars von Triers film "Melancolia" rullar upp där mannen tar hustruns lugnande medel, sväljer den dödliga dosen och avslutar sitt liv i hövolmen bland de oroliga hästarna på gården. Fram tills dess har han förnekat att jorden kommer att gå under och valt att förminska hustruns oro.
Däremot är jag en viss avund över dem som inte oroar sig. För min del tar den upp mycket tankeverksamhet, en del uppoffringar och oro. Erik ser frågan ur ett deterministiskt perspektiv och utvecklingen som relativt oproblematisk. Ska jag då också lägga ner mina ansträngningar eftersom vi aldrig kommer att nå en punkt där vi räddar jorden tillsammans? Är det jag som har problem och inte han?
Kanske behöver vi diskutera framtidsscenarier med varandra mer. Har vi helt skild syn om vikten av att överleva och möjligheten att påverka, kommer det självfallet spela in i klimat- och miljödebatten. Låt oss tala om den!
Kommentarer