Arbetsmiljön i kollektivtrafiken
Häromdagen åkte jag Roslagsbanan från Täby in mot Östra station. Jag började diskutera biljettläsaren med konduktören. En sådan används vid alla lokalbanor i Stockholm, som exempelvis Lidingöbanan och Tvärbanan. Sedan något år har landstingets trafikförvaltning (tidigare SL) tagit fram en ny, grå läsare, som ska kunna läsa av både reskassa och månadsbiljetter. Tidigare använde konduktörerna en blå läsare, som inte klarade reskassan. Dessförinnan läste de av en annan grå läsare, som vägde för mycket och gav personalen arbetsskador. Läs mitt tidigare inlägg.
Lova runt och hålla tunt
Den nya, grå läsaren är alltså utformad för att klara alla typer av biljettviseringar. Den bör också ha tagits fram i ljuset av att tidigare grå läsaren var för tung. En konduktör läser av tusentals biljetter om dagen - och då gäller det att arbetsverktygen är lätta. Den nya läsaren har dock inte blivit den succé som förväntades. Den är utformad för att klara såväl kortbetalning som avläsning av sms, men klarar ingetdera. Läsaren är dessutom för tung - och orsakar nya arbetsskador. (Det ironiska är att trafikförvaltningen har Arbetsmiljöverket som nära grannar.) Effekten har blivit att konduktörerna endast ber resenärer med reskassa visa sina biljetter i rusningstrafik för att minska viseringarna. Det märkliga är att kontrollanterna har en lättare, mobilliknande avläsare för samma avläsning. Varför kunde inte konduktörerna ha något liknande? Dessutom blir systemet orättvist när alla inte viseras - och därmed kan få möjlighet att åka gratis.
Trafikförvaltningen har börjat med s.k. incitamentsavtal, som gör att entreprenörerna - i detta fall Arriva - får betalt per resenär. Hur ska ersättningen beräknas när konduktörerna inte kan visera alla biljetter? Access-systemet, som det digitala biljettsystemet kallas, har kostat tre miljarder kronor. Jag önskar att jag fått vara en fluga på väggen som fått höra diskussionerna under planeringen. Kanske gör förvaltningen ingenting åt problemet eftersom läsarna säkert ersätts med automater på stationerna.
Lova runt och hålla tunt
Den nya, grå läsaren är alltså utformad för att klara alla typer av biljettviseringar. Den bör också ha tagits fram i ljuset av att tidigare grå läsaren var för tung. En konduktör läser av tusentals biljetter om dagen - och då gäller det att arbetsverktygen är lätta. Den nya läsaren har dock inte blivit den succé som förväntades. Den är utformad för att klara såväl kortbetalning som avläsning av sms, men klarar ingetdera. Läsaren är dessutom för tung - och orsakar nya arbetsskador. (Det ironiska är att trafikförvaltningen har Arbetsmiljöverket som nära grannar.) Effekten har blivit att konduktörerna endast ber resenärer med reskassa visa sina biljetter i rusningstrafik för att minska viseringarna. Det märkliga är att kontrollanterna har en lättare, mobilliknande avläsare för samma avläsning. Varför kunde inte konduktörerna ha något liknande? Dessutom blir systemet orättvist när alla inte viseras - och därmed kan få möjlighet att åka gratis.
Trafikförvaltningen har börjat med s.k. incitamentsavtal, som gör att entreprenörerna - i detta fall Arriva - får betalt per resenär. Hur ska ersättningen beräknas när konduktörerna inte kan visera alla biljetter? Access-systemet, som det digitala biljettsystemet kallas, har kostat tre miljarder kronor. Jag önskar att jag fått vara en fluga på väggen som fått höra diskussionerna under planeringen. Kanske gör förvaltningen ingenting åt problemet eftersom läsarna säkert ersätts med automater på stationerna.
Kommentarer