Sjöfart och mångfald
I helgen var jag ute och gick med en vän. Vi hade vägarna förbi Sjöhistoriska museet i Stockholm bestämde oss för att gå dit och fika. Ingen av oss hade satt en fot på museet sedan 1970-talet. Vi var nu lite nyfikna på vad museet i dag hade att erbjuda.
Blekt fik
Bistro Österberg, som fiket visst heter, var helt okänt för oss. Trots att vi båda passerat nedanför museet många gånger vid promenader runt Djurgården, var vi osäkra på om museet hade ett fik. Både Tekniska museet och Etnografiska museet, som ligger i närheten, har välkända och välbesökta fik. Förvånat funderade jag på hur museet hade råd att inte marknadsföra sitt fik - och därmed sitt museum. Inte ens en anslutning fanns mellan promenadvägen vid Djurgårdsbrunnskanalen och museet trots museets närhet till vattnet. Jag köpte en smörgås, som var helt okej. Däremot kändes inte bistron lika lockande som grannmuseernas fik.
Efter fikan gick vi runt bland montrarna i entréplanet på museet. Det enda vi såg var båtmodeller i alla dess tappningar, såväl civila som för krig. Utställningarna saknade interaktivitet och illustrerade skeenden på temat sjöfart. Jag började därför undra vem museet är till för. Vilka lockas av att titta på båtmodeller när så mycket annat kan visas upp?
Sjömanshustruns liv
Jag tog därför på mig de "glasögon" med olika samhällsperspektiv som jag lärt mig under mina år i statsförvaltningen. Som jämställdhet, etnicitet, sexuell läggning och ålder, som intresserar politiken.
Hur skulle sjöhistorien kunna beskrivas ur ett jämställdhetsperspektiv? Vad intresserar kvinnor och män ur ett generellt perspektiv? Min erfarenhet säger mig att kvinnor oftare intresserar sig för de mänskliga perspektiven medan män har ett större fokus på teknik. Skulle det antagandet kunna appliceras på sjöfart? Skulle man kunna beskriva sjömanshustruns liv och erfarenheter? Hur var det att vara gift med en sjöman? Eller beskriva hur kvinnor använde båtar till vardags, där kanske roddbåten skulle få större plats? Eller skulle man kunna iscensätta livet på fartygen, så att modellerna fick ett annat liv? Jag noterar att utställningen Sex & The Sea kanske skulle kunna vara något på temat Kvinnor och män.
Flyktingar på Medelhavet
Hur skulle etnicitet kunna tillämpas på sjöfarten? Min fantasi fick fart. Tänk dig en utställning på temat "Sjöfart och integration". Vad har sjöfarten betytt för att få människor mellan olika kulturer att mötas? Museet skulle kunna få spännande perspektiv både i historien och i dagsläget. Tänk inte minst flyktingarnas farofyllda färder på Medelhavet.
Museet visade sig ha en utställning om sjöfart och sexuell läggning när jag frågade personalen. Jag fick inte tillfälle att gå och titta, men uppskattade initiativet.
Barn till en sjöman
Sjöfart och ålder skulle också kunna vara en spännande vinkling. Hur behandlades barn och ungdomar som fick jobb på båtarna? Hur var det att arbeta som äldre sjöman? Orkade kroppen med - eller fick de göra något annat? Hur var det att vara barn till en sjöman. Längtade de mycket efter pappa? Fick livet en annan vändning när sjömännen skaffade sig familj? Eller fortsatte en del att vara ute på långväga resor till sjöss? Hur lever personal på båtar i dag, där arbetslivet på en Finlandsfärja skulle kunna illustreras?
Sjöhistoriska museet har säkerligen bristande ekonomi att utveckla sin verksamhet och sina utställningar. Däremot har museet säkert möjlighet att få äskade resurser för projekt som ligger i linje med regeringens politiska agenda. Kanske skulle verksamheten då bli mer välbesökt? Och varför inte börja med en gångväg mellan promenadvägen till Djurgården och museet?
Blekt fik
Bistro Österberg, som fiket visst heter, var helt okänt för oss. Trots att vi båda passerat nedanför museet många gånger vid promenader runt Djurgården, var vi osäkra på om museet hade ett fik. Både Tekniska museet och Etnografiska museet, som ligger i närheten, har välkända och välbesökta fik. Förvånat funderade jag på hur museet hade råd att inte marknadsföra sitt fik - och därmed sitt museum. Inte ens en anslutning fanns mellan promenadvägen vid Djurgårdsbrunnskanalen och museet trots museets närhet till vattnet. Jag köpte en smörgås, som var helt okej. Däremot kändes inte bistron lika lockande som grannmuseernas fik.
Efter fikan gick vi runt bland montrarna i entréplanet på museet. Det enda vi såg var båtmodeller i alla dess tappningar, såväl civila som för krig. Utställningarna saknade interaktivitet och illustrerade skeenden på temat sjöfart. Jag började därför undra vem museet är till för. Vilka lockas av att titta på båtmodeller när så mycket annat kan visas upp?
Sjömanshustruns liv
Jag tog därför på mig de "glasögon" med olika samhällsperspektiv som jag lärt mig under mina år i statsförvaltningen. Som jämställdhet, etnicitet, sexuell läggning och ålder, som intresserar politiken.
Hur skulle sjöhistorien kunna beskrivas ur ett jämställdhetsperspektiv? Vad intresserar kvinnor och män ur ett generellt perspektiv? Min erfarenhet säger mig att kvinnor oftare intresserar sig för de mänskliga perspektiven medan män har ett större fokus på teknik. Skulle det antagandet kunna appliceras på sjöfart? Skulle man kunna beskriva sjömanshustruns liv och erfarenheter? Hur var det att vara gift med en sjöman? Eller beskriva hur kvinnor använde båtar till vardags, där kanske roddbåten skulle få större plats? Eller skulle man kunna iscensätta livet på fartygen, så att modellerna fick ett annat liv? Jag noterar att utställningen Sex & The Sea kanske skulle kunna vara något på temat Kvinnor och män.
Flyktingar på Medelhavet
Hur skulle etnicitet kunna tillämpas på sjöfarten? Min fantasi fick fart. Tänk dig en utställning på temat "Sjöfart och integration". Vad har sjöfarten betytt för att få människor mellan olika kulturer att mötas? Museet skulle kunna få spännande perspektiv både i historien och i dagsläget. Tänk inte minst flyktingarnas farofyllda färder på Medelhavet.
Museet visade sig ha en utställning om sjöfart och sexuell läggning när jag frågade personalen. Jag fick inte tillfälle att gå och titta, men uppskattade initiativet.
Barn till en sjöman
Sjöfart och ålder skulle också kunna vara en spännande vinkling. Hur behandlades barn och ungdomar som fick jobb på båtarna? Hur var det att arbeta som äldre sjöman? Orkade kroppen med - eller fick de göra något annat? Hur var det att vara barn till en sjöman. Längtade de mycket efter pappa? Fick livet en annan vändning när sjömännen skaffade sig familj? Eller fortsatte en del att vara ute på långväga resor till sjöss? Hur lever personal på båtar i dag, där arbetslivet på en Finlandsfärja skulle kunna illustreras?
Sjöhistoriska museet har säkerligen bristande ekonomi att utveckla sin verksamhet och sina utställningar. Däremot har museet säkert möjlighet att få äskade resurser för projekt som ligger i linje med regeringens politiska agenda. Kanske skulle verksamheten då bli mer välbesökt? Och varför inte börja med en gångväg mellan promenadvägen till Djurgården och museet?
Kommentarer