Arbetsförmedlingen: Vi bara lyder
Nu har jag läst boken. Roland Paulsen har doktorerat i sociologi och började reta sig på Arbetsförmedlingens sätt att möta sina kunder när han själv blev arbetslös. Resultatet ledde till en sociologisk studie i "funktionell dumhet", som ligger till grund för boken.
Paulsen har ett humoristiskt och kritiskt öga och är en gudabenådad skribent. Texten ger bra flyt i läsningen och handlingen drivs framåt utan att tappa tempo eller skärpa.
Funktionell dumhet
Större delen av boken handlar om den fiktiva Arbetsförmedlingen i Västertälje, där handläggarna försöker hitta olika strategier för att överleva i en överbyråkratiserad verksamhet med massor av regler och krav på statistik. Mer eller mindre uttalat försöker förmedlarna hitta sätt att förhålla sig till makten, som kan bestå av Arbetsförmedlingens ledning eller regeringen/arbetsmarknadsministern och dennes tjänstemän. Ingen verkar riktigt förstå hur makten tänker, så de flesta utför sysslorna utav ett slags lydnadsplikt under något som framstår som obegripligt eller dumt.
Jag, som själv suttit på andra sidan, skrattar, blir förlägen och lite irriterad. Mellan 1991 och 2000 arbetade jag som opolitisk tjänsteman på arbetsmarknadsenheten på Arbetsmarknadsdepartementet. Mina arbetsuppgifter handlade framför allt om att skriva underlag till budgetförhandlingar samt texter i budgetpropositioner och regleringsbrev. Jag gjorde en hel del ekonomiska beräkningar för att budgetera och kontrollera prognoser för Arbetsförmedlingens ekonomiska anslag. Vidare arbetade jag med överklaganden och hantering av regeringens särskilda pengar för sysselsättningsskapande åtgärder.
Massåtgärder i lågkonjunktur
Att hantera arbetsmarknadspolitik är en svår och grannlaga uppgift. När jag började arbeta inom området 1991, steg arbetslösheten kraftigt. Ett år senare hade vi en ränta på 500 procent och Sverige fick släppa den fasta växelkursen. Arbetsförmedlingen fick börja ta emot nya grupper som blev arbetslösa, som akademiker. Vi införde massåtgärder, som arbetslivsutveckling (ALU), som hade uppåt 75 000 deltagare. Människor blev rasande över att behandlas som boskap och ville få individuella åtgärder som ledde till jobb. Arbetsförmedlingen gick på knäna och vi på departementet fick löpande samtal av människor som skulle ta livet av sig. (De kunde stå med pistolen mot tinningen när de pratade med oss i telefon.)
Roland Paulsen föreslår i sin bok att människor i stället ska få mer egenmakt över sin arbetslöshet. Låt dem göra som de vill; de arbetsmarknadspolitiska programmen skapar ändå bara förnedring. Vissa aktörer vurmar för medborgarlön för att ge människor ett alternativ till långa arbetslöshetsperioder. Som jag förstod det, pekar forskningen på att man bör försöka behålla arbetskraften i sysselsättning. Annars finns risk för strukturell utslagning, såsom har skett i Storbritannien. (Fotbollsvåldet är bland annat en effekt av att människor i generationer har stått utanför jobb.)
Hur ska man styra och hålla koll?
I den bästa av världar borde den arbetssökande så klart få individuella insatser av Arbetsförmedlingen. Att ge någon en arbetsmarknadsutbildning kostar dock mer än en Harvardutbildning per år, fick vi lära oss på departementet. När en arbetssökande får gå i ett program med sin a-kasseersättning aktiverad, typ aktivitetsstöd, kostar det ungefär hälften. En arbetsförmedlare hade ungefär 900 arbetssökande på sitt bord på 1990-talet. Att sätta till ytterligare pengar till arbetsmarknadspolitiken är nästan omöjligt. Den kostar cirka 80 miljarder per år.
Arbetsförmedlingen centralt, regering och riksdag vill självklart veta vad den får för pengarna. Därför krävs mycket statistik för uppföljning. Arbetsförmedlingen har säkert en av världens bästa databaser, Händel (hette den då), för att följa människors flöden in och ur arbetslöshet. (All statistik är avkodad för att behålla människors integritet.) Insatserna från Arbetsförmedlingen bör ge så bra effekt på lång sikt som möjligt, då många går in och ur arbetslöshet flera gånger under sina arbetsliv. För att kunna följa upp, behöver Arbetsförmedlingen alltså statistiskt koda vilken typ av arbetslöshet som kunderna har och vilka arbetsmarknadspolitiska program som de deltar i.
Vilka är alternativen?
När min mamma jobbade på Posten och folk klagade på priset på frimärkena, brukade hon svara: "Spring själv". Så kan jag ibland också känna. Om du själv skulle få jobb som politiker eller tjänsteman i maktens korridorer, vad skulle du då hantera arbetsmarknadsfrågorna?
Jag vill ge Roland Paulsen en eloge för berättelsen om hans egen familjs liv. När en arbetslöshet och ett arbete knäcker en familj grep mig hårt. Här finns också mycket att göra inom arbetslivsområdet för att förbättra arbetsvillkoren. Dessa frågor ligger mig varmt om hjärtat och dem har jag också arbetat med i många år. Men det får bli ett ämne för ett annat blogginlägg.
Kommentarer