Behövs äldresamtal?

Jag läste nyligen i DN om en 85-årig dam som trillat i sin lägenhet. Hon bodde fem trappor upp i en lägenhet som inte var anpassad för rullstol, vilket hon nu behövde använda. Hon var nu fånge i sitt eget vardagsrum. I dag finns det ont om äldreboenden och jag fick nyligen höra att de som kommer dit på grund av demens överlever i snitt två månader i Stockholmsområdet. Välfärdssystemet är helt enkelt för belastat, vilket kräver att människor bor hemma allt längre.

Dåligt anpassade bostäder påverkar även hemtjänsten
Problemet känner jag igen från min tid som extrapersonal i hemtjänsten under 2010-talet. Vissa hem var dåligt anpassade för de äldre och oss som jobbade i hemtjänsten. En äldre, överviktig och dement dam bodde i sin sommarstuga i några veckor i kommunen där jag arbetade. För oss - vi gick alltid två till henne - blev det stora problem att klara hennes hygien, då hon knappt kom in på toaletten. Vi fick hänga in från varsin sida för att hjälpa henne att klara besöket. Själv visste hon knappt var hon var, upplevde jag. (En av hennes barn önskade att hon skulle komma ut.) När hon skulle hem till sin lägenhet igen, tog det en och halv timme för två personer att hjälpa henne ner från trappan till färdtjänstbilen, som väntade utanför.

Jag hade ett annat par som jag gick till. Den äldre, demenete mannen hade kateter och behövde särskild skötsel med hygienen. Jag var inte utbildad för detta, men gjorde så gott jag kunde. När han skulle duscha, vilket ofta behövdes i samband med morgonbesöket, hade badrummet slutat att fungera. (Så hade situationen sett ut de senaste två åren.) Badkaret fungerade hjälpligt, men inte toaletten. En sådan fanns endast på övervåningen, dit han hade svårt att gå. Hans hustru, som också var äldre, var oroligt lagd och stod och skrek bakom mig. En jättejobbig situation för oss alla tre.

Kan frivilliga äldresamtal vara till hjälp?
Tänk om kommunen i stället kunde erbjuda frivilliga äldresamtal för personer som fyllt - låt säga - 70 år. Tillsammans kan kommunen och den äldre/det äldre paret diskutera igenom åldrandet och hur livet kan behöva anpassas. Samtalen kan handla om boende, bil/körkort, kost, ekonomi, träning, vård, hygien, daglig stimulans/dagverksamhet och socialt umgänge. Hemtjänst, färdtjänst, rot/rut, hjälpmedel och framtidsfullmakter/godmanskap. (Flera av idéerna har jag fått av Anne-Lie Lokko.) Sådant som är en utmaning för många äldre (och för oss flesta andra också). Ska man flytta till ett nytt boende, bör man inte vara mer än 75 när man flyttar. Det hörde jag några äldre (75+) släktingar säga nyligen, vilket var deras erfarenhet.

Till sin hjälp skulle kommunerna kunna anlita hälsopedagoger. Min kiropraktor i Nacka fokuserar på populär träning för 90-plusare och känner till yrket. Han kom på idén när han och jag spånade om äldresamtal när vi träffades häromveckan.

Den äldre skulle kunna då börja planera med större trygghet och veta vad som gäller. Hemtjänsten och äldrevården skulle besparas problem som lätt kan leda till stress och arbetsskador för personalen. Många äldre sitter också ensamma hemma, kanske i onödan. Det finns möjlighet till umgänge, men man behöver kanske lära sig att ta initiativ om ens partner alltid har tagit det ansvaret och nu sitter man kanske ensam. Många äldre är också undernärda, vilket kräver extra insatser kring kosten.

Vad tror du? Skulle idén fungera? Finns det behov av den? Kan den utformas på annat sätt?