Utvärdering av singelprojektet, del 8

Hösten 2002 fick jag ett erbjudande från min dåvarande arbetsgivare Regeringskansliet att delta i livs- och karriärplanering. Det var väldigt spännande och gav bra energi. Jag kom då fram till att privatlivet skulle få mer fokus än tidigare. Nu var det viktigare för mig att försöka skaffa man och barn snarare än att gå vidare i karriären.

Sagt och gjort. Jag försökte ta mig an uppgiften på ett nyfiket och utforskande sätt. Jag lyssnade, diskuterade, läste och prövade. I en serie blogginlägg kommer jag att berätta om min resa. Detta inlägget är mitt åttonde och sista. Mitt första hittar du här.

Hur gick singelprojektet?
Jag gillar att gå in i projekt, satsa och pröva allt och se vad det leder till. Förhoppningsvis leder projektet närmare målet. I detta fall - projekt man och barn - ledde inte till målet. Trots stora och omfattande ansträngningar, tidsmässigt och ekonomiskt. Att gå på krogen, gå ut och dansa, nätdejta, gå i singelterapi och på singelaktiviteter är inte gratis. Dessutom vet jag inte hur många nätters dålig nattsömn jag fick - för det är ansträngande att dejta. Är det någon för mig? Ska vi gå vidare? Vill han gå vidare? Om vi ska avsluta, hur ska vi gå tillväga?

Nätverka och utmana mina rädslor
Lärde jag mig något annat då? Jo, det tycker jag nog. Våren 2006 ville jag lämna Regeringskansliet, där jag var budgetsamordnare för arbetslivsfrågorna, för att börja jobba på myndighet. Jag var på anställningsintervju på kommunikationsenheten på Myndigheten för skolutveckling. Under intervjun lyfter jag fram att jag kommer att nätverka med alla på myndigheten och är orädd för att ta kontakt, vilket jag lärt mig under alla dejtningsår. Jag fick jobbet - och det blev ett lyft i mitt liv. Jag kunde använda mina dejtingkunskaper för att skapa ett intressant och relevant intranät.

Strax efter att jag fick jobbet på Myndigheten för skolutveckling, skrev jag artikeln Platsbank för singlar. Den blev Jusek-tidningens näst mest lästa artikel den månaden och jag fick betalt. Så där fick jag en belöning igen.

Varumärke och medier
År 2013 bestämde jag mig för att bli företagare. Nu hade jag igen nytta av att kunna nätverka, våga ringa upp, be om möten etc. Singelterapin hade hjälpt mig att utmana mina rädslor, vilket hjälpte mig i företagarrollen.

En del i mitt företagande handlade om att stärka sitt personliga varumärke i sociala medier. Mitt personliga varumärke hade jag ju verkligen fått jobba med som singel, när jag var med i flera radioprogram, tidningar och tv-inslag. (Jag fick faktiskt vara med i Malou von Sieverts program på TV4 också och berätta om hur det känns att vara singel, 43 år och veta att tiden snart är slut för att kunna skaffa familj.)

Som proffstwittrare, som jag då var, lyckades jag faktiskt skapa en DN-nyhet, som omfattade hela förstasidan på DN Stockholm och ett dubbeluppslag i samma tidningsdel. Denna gång var jag upprörd över villkoren i hemtjänsten, där jag extraknäckte som företagare. Tidningsartikel gav upphov till tre partier som motionerade för min fråga (nyttoparkeringstillstånd för hemtjänsten), vilket ledde till en översyn av hemtjänsten i Stockholms kommun.

I dag är jag 51 år och har lagt singelfrågan på hyllan. Kommer jag att träffa en livspartner någon gång, så får det komma av sig själv. I dag har jag ingen rush. Frågan är om jag hade kunnat agera annorlunda i min önskan om man och barn, men det kommer jag nog aldrig att få veta.