Singelterapi, del 6

Hösten 2002 fick jag ett erbjudande från min dåvarande arbetsgivare Regeringskansliet att delta i livs- och karriärplanering. Det var väldigt spännande och gav bra energi. Jag kom då fram till att privatlivet skulle få mer fokus än tidigare. Nu var det viktigare för mig att försöka skaffa man och barn snarare än att gå vidare i karriären.

Sagt och gjort. Jag försökte ta mig an uppgiften på ett nyfiket och utforskande sätt. Jag lyssnade, diskuterade, läste och prövade. I en serie blogginlägg kommer jag att berätta om min resa. Detta inlägget är mitt sjätte. Mitt första hittar du här.

Singelterapi
När man har varit på många singelaktiviteter och inte lyckats hitta någon, börjar man ju tvivla på sig själv. Stöter jag bort män utan att vara medveten om det. Är jag rädd för närhet? Eller intresserar jag mig för fel sorts män?

Jag läste därför singelproffset Eva Rusz avhandling "I huvudet på sju singeltjejer" och kontaktade henne sedan för en sejour. Det var intressant att prata med henne, men jag sökte något annat. Jag ville kombinera KTB, som hon erbjuder, med en mer bakåtblickande terapi.

Så småningom hittade jag en terapeut som kunde erbjuda en sådan lösning. Minns inte vad terapiformen hette. Jag satte som mål att jag skulle försöka "ragga upp" killar som jag ville ha, men inte vågade närma mig. Under veckan tvingade jag mig själv att öva. En gång i veckan utvärderade jag - i ett Excelark - vad jag hade gjort under veckan, hur det hade känts om jag tänkte på dels det som gått dåligt, dels bra i mina möten. Till det träffade jag terapeuten och reflekterade.

Blev bättre på att ta för mig
Under det året som jag gick blev jag verkligen modig. Jag lärde mig att "ragga" var helst. Ju läckrare man, desto större utmaning. Jag kan verkligen rekommendera formen för dig som vill byta beteende. Men var beredd på hjärtklappning och pinsamheter.

Jag lärde mig också att gå på fler dejter med samma person, även om det tog emot. Normalt sett får jag hjärtklappning och kan inte sova efter första dejten och då avslutar jag. Nu var det bara att ta tjuren vid hornen. Minst tre gånger skulle jag klara i alla fall. Just denna del av övningen gav nog inte så mycket mer än just ett dåligt mående. Inte blev det några genombrott utan snarare en ökad motvilja mot att tvinga mig till något som ändå inte skulle kännas bättre.

Jag berättar mer i nästa blogginlägg.