Fler nyttoparkeringstillstånd i hemtjänsten

För några år sedan jobbade jag extra i hemtjänsten när jag var egenföretagare. På somrarna var konsultmarknaden död och då ägnade jag mig åt att hjälpa gamla i stället. Ett mycket meningsfullt jobb, men med bristfälliga arbetsvillkor. Förutom att lönen låg mycket lågt (120 kronor per timme före skatt), var arbetsbetingelserna ofta under all kritik. Man hann inte alltid äta lunch på kontoret, så lunchen fick man ta med i bilen. Eftersom man inte fick äta i bilen, vilket framgick av anställningsavtalet, kunde man få inta sin mat på en sten eller en trapp. Restiderna mellan kunderna var för dåligt beräknad, så man kunde ofta inte hålla schemat. Tvingades man jobba över, fick man ingen övertid.

Teori och praktik är inte alltid desamma
Att jobba i hemtjänsten var nyttigt. Nu fick man se hur arbetsmiljölagen tillämpades i praktiken; jag som hade arbetat flera år tillsammans med dem som skrev själva lagen på Näringsdepartementet. Att få värdiga arbetsvillkor kanske man räknar med som universitetsutbildad, men ger man sig ut på sms-arbetsmarknaden är villkoren annorlunda. (Sms-jobb innebär att man erbjuds jobb dag för dag via sms. Svarar du inte inom en minut, går jobbet ofta till någon annan. Då står du utan lön. Många tar därför med sig mobilen i duschen.)

Cheferna och medarbetarna i hemtjänstföretaget var väldigt hyggliga och arbetsgivaren kämpade för att överleva, då lägsta bud vann upphandlingarna. Arbetsvillkoren påverkades därför av dem som handlade upp; kommunerna och oss skattebetalare, som i slutänden ska betala för välfärdssamhället.

Parkeringsboten tog dagskassan
Droppen för mitt liv som hemtjänstanställd rann över när min handledande kollega hade parkerat bilen lite tokigt på en liten återvändsgränd, där en 90-årig kund bodde som behövde hjälp flera gånger om dagen. Han stod inte i vägen för någon, men en nitisk parkeringsvakt passade på att bötfälla honom. Bötern, som kostade 1 000 kronor efter skatt, motsvarade 1,5 dagars arbete i hemtjänsten. Boten fick man ta själv - enligt anställningsavtalet - och lämna kvittot till arbetsgivaren, som bilen var registrerad på.

Jag bad min kollega att få dela boten med honom, vilket han nekade. Då bad jag att få ta en kopia på boten och lovade att han skulle få pengarna tillbaka. Först överklagade jag boten till polisen, som vägrade ta emot den. Endast den som bilen står skriven på får överklaga. Att arbetsgivaren, som ägde bilarna och inte försåg oss arbetstagare med parkeringsplatser eller -tillstånd, skulle överklaga var otänkbart.

Stockholms stad följde inte lagen
Därefter kontaktade jag Stockholms stad. Jag frågade äldreförvaltningen om de kunde erbjuda hemtjänsten nyttoparkeringstillstånd. Nej, detta gick inte, svarade de. Sådana tillstånd kunde bara ges för tungt gods. Då kontaktade jag en politiker i stadens äldrenämnd, som hade en e-postadress som fick mig att tro att hon skulle undvika diarieföring. Att staden inte hade rutiner kopplade till förvaltningslagen, som kräver att alla inkommande handlingar registreras skyndsamt, spädde på min irritation. Politikern svarade heller inte på min begäran. Nu var tärningen kastad.

Jag gick ut på Twitter och frågade om någon annan kommun lyckats åtgärda problemet med nyttoparkeringstillstånd. Jag fick snabbt ett svar att Göteborg hade infört nyttoparkeringstillstånd för hemtjänsten. Kanon, nu hade jag underlag till en nyhet. Visst fick jag lite dåligt samvete, men jag hade gett Stockholms stad en chans att reagera den formella vägen och de hade missat den.

DN påtalar orättvisan
I januari 2015 kontaktade jag DN som intervjuade mig. Jag valde att vara anonym för företagets och deras kunders skull, då jag var ute efter övergripande villkor för hemtjänsten. Nästa artikel i samma DN-utgåva handlade om att Göteborg infört nyttoparkeringstillstånd för hemtjänsten, medan äldreborgarrådet i Stockholms stad i stället föreslog att hemtjänstpersonalen skulle cykla (i snögloppet). Äldreförvaltningen i Stockholms stad hade via e-post meddelat mig att det saknades nyttoparkeringstillstånd för hemtjänsten, medan stadens trafikkontor meddelat DN att de hade sålt sådana tillstånd till åtta privata hemtjänstaktörer och en kommunal hemtjänst (Södermalms stadsdelsförvaltning). Artiklarna täckte hela förstasidan på DN Stockholm och ett dubbeluppslag i samma bilaga. Politikerna framstod faktiskt som ganska korkade och ogenomtänkta.

DN-artiklarna ledde till att Folkpartiet samma dag gick ut och krävde nyttoparkeringstillstånd för hemtjänsten. Kristdemokraterna följde snart efter och ställde senare en interpellation till äldreborgarrådet. Någon vecka efter artiklarna följde Moderaterna efter.

Dagens Arena hängde också på DN-artikeln om nyttoparkeringstillstånd när den kom.

Sociala medier till hjälp
Under hela tiden som hemtjänstanställd deltog jag i Facebook-gruppen Hemtjänstupproret, som samlar hemtjänstanställda i hela Sverige. Gruppen och redaktören hjälpte mig kontinuerligt med stöd, hejarop och att sprida tidningsartiklarna i DN viralt.

I sociala medier skedde 5 000 interaktioner med anledning av DN-artiklarna om nyttoparkering för hemtjänsten. Facebook: 2 900 likes, 1 000 delningar och 1 400 kommentarer. 62 tweets – med kommentarer. 7 delningar på Google+. Som egenföretagare inom public affairs, som var mitt egentliga jobb, var jag klart nöjd med resultatet. Jag ville uppmärksamma en orättvisa och fick den framlyft i ljuset.

I dag har fler nyttoparkeringstillstånd
Gav min DN-kampanj något resultat? Drygt två år senare, i juni 2017, begärde jag ut uppgifter om nyttoparkeringstillstånd i hemtjänsten av trafikkontoret i Stockholms stad. I dag har totalt 31 hemtjänstaktörer i Stockholms stad nyttoparkeringstillstånd, varav fyra kommunala/stadsdelsnämnder.

Är resultatet bra eller dåligt? Innan DN-artikeln hade bara nio aktörer sådana tillstånd, så en viss förbättring har skett. Jag hade dock hoppats på en mer påtaglig förbättring. Kanske återvänder jag till hemtjänsten någon dag, då jobbet i alla fall var väldigt meningsfullt. Men då får nog villkoren ha blivit bättre.