Ger konservativa samhällen få barn?
DN tar i dag upp problemet med Italiens slutna och förstelnade elit under temat ”Stela maktstrukturer våt filt över Italiens politiska system”. Av artikeln framgår att stelheten bland annat medför att kvinnor och ”andra utbölingar” hindras från att ta sig in i politiken.
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?a=736847
För några år sedan träffade jag en 35-årig italiensk jurist, som representerade det italienska näringslivet på ett europeiskt möte. Hon var snygg, välklädd, konverserad, välutbildad, flerspråkig och gift. Hennes dröm var att skaffa barn, men hon hade valt att avstå därför att arbetsliv och familjeliv är svårt att kombinera i Italien. Arbetsgivarna ger inte unga människor fast anställning. Den kvinna som har skaffat sig barn i ett land utan barnomsorg får därför ingen fortsatt anställning efter en barnledighet, var hennes erfarenhet.
Mötet med italienskan gjorde mig ledsen och förbryllad. Italien har, för mig, alltid varit landet med den starka mamman och de stora familjerna. Ett land som hyllar familjen borde väl också skaffa goda förutsättningar för att fler barn ska födas. Hur ser därför ett kulturellt snarlikt system ut, började jag undra.
På nästa europeiska möte frågade jag därför min spanska kollega om deras familjepolitik. Trots att allt fler kvinnor förvärvsarbetar i Spanien, har inte något riktigt grepp tagits över hur familjelivet ska hanteras. Arbetstiderna sträcker sig ofta en timme efter att förskolan har stängt, vilket innebär att kvinnan måste ha avlastning från sin mamma eller svärmor för att hämta barnen. Bekymren tornar upp sig när de unga flyttar till andra områden än där de är uppvuxna. Generationerna kan inte längre hjälpa varandra i att få ihop vardagen.
De sydeuropeiska kvinnornas frustration speglas också i Eurostats statistik. Under 2005 födde de spanska och italienska kvinnorna drygt 1,3 barn, vilket är i nivå med de forna östeuropeiska länderna. Sverige ligger högt med sina 1,85 barn. Bäst till ligger Irland och Frankrike med upp mot två barn under 2006.
http://epp.eurostat.ec.europa.eu/portal/page?_pageid=1073,46870091&_dad=portal&_schema=PORTAL&p_product_code=CAB12048
Av statistiken framgår också att kvinnor som arbetar föder barn. I de sydeuropeiska och forna östeuropeiska kulturerna arbetar hälften av kvinnorna. I Frankrike och Irland går siffrorna upp mot 60 procent och i Sverige ligger de på 70 procent.
http://epp.eurostat.ec.europa.eu/portal/page?_pageid=1996,45323734&_dad=portal&_schema=PORTAL&screen=welcomeref&open=/&product=STRIND_EMPLOI&depth=2
Sambandet mellan kvinnors förvärvsfrekvens i ett land och dess födelsetal är visserligen känt sedan tidigare. Däremot kan man undra varför vissa samhällen ser med oblida ögon på att kvinnor arbetar. Kan det vara så att konservativa länder, som inte gjort upp med sitt förflutna, har en större oförmåga att förändra sig efter nya förutsättningar. Även Spanien och Grekland är gamla diktaturer och forna Östeuropa har haft förtryckande system. Kan därför Italiens oförmåga att hantera sina stela maktstrukturer, där kvinnorna inte ges tillträde och inte bör förvärvsarbeta, bli ett hinder för dess förmåga att sätta fler barn till världen?
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?a=736847
För några år sedan träffade jag en 35-årig italiensk jurist, som representerade det italienska näringslivet på ett europeiskt möte. Hon var snygg, välklädd, konverserad, välutbildad, flerspråkig och gift. Hennes dröm var att skaffa barn, men hon hade valt att avstå därför att arbetsliv och familjeliv är svårt att kombinera i Italien. Arbetsgivarna ger inte unga människor fast anställning. Den kvinna som har skaffat sig barn i ett land utan barnomsorg får därför ingen fortsatt anställning efter en barnledighet, var hennes erfarenhet.
Mötet med italienskan gjorde mig ledsen och förbryllad. Italien har, för mig, alltid varit landet med den starka mamman och de stora familjerna. Ett land som hyllar familjen borde väl också skaffa goda förutsättningar för att fler barn ska födas. Hur ser därför ett kulturellt snarlikt system ut, började jag undra.
På nästa europeiska möte frågade jag därför min spanska kollega om deras familjepolitik. Trots att allt fler kvinnor förvärvsarbetar i Spanien, har inte något riktigt grepp tagits över hur familjelivet ska hanteras. Arbetstiderna sträcker sig ofta en timme efter att förskolan har stängt, vilket innebär att kvinnan måste ha avlastning från sin mamma eller svärmor för att hämta barnen. Bekymren tornar upp sig när de unga flyttar till andra områden än där de är uppvuxna. Generationerna kan inte längre hjälpa varandra i att få ihop vardagen.
De sydeuropeiska kvinnornas frustration speglas också i Eurostats statistik. Under 2005 födde de spanska och italienska kvinnorna drygt 1,3 barn, vilket är i nivå med de forna östeuropeiska länderna. Sverige ligger högt med sina 1,85 barn. Bäst till ligger Irland och Frankrike med upp mot två barn under 2006.
http://epp.eurostat.ec.europa.eu/portal/page?_pageid=1073,46870091&_dad=portal&_schema=PORTAL&p_product_code=CAB12048
Av statistiken framgår också att kvinnor som arbetar föder barn. I de sydeuropeiska och forna östeuropeiska kulturerna arbetar hälften av kvinnorna. I Frankrike och Irland går siffrorna upp mot 60 procent och i Sverige ligger de på 70 procent.
http://epp.eurostat.ec.europa.eu/portal/page?_pageid=1996,45323734&_dad=portal&_schema=PORTAL&screen=welcomeref&open=/&product=STRIND_EMPLOI&depth=2
Sambandet mellan kvinnors förvärvsfrekvens i ett land och dess födelsetal är visserligen känt sedan tidigare. Däremot kan man undra varför vissa samhällen ser med oblida ögon på att kvinnor arbetar. Kan det vara så att konservativa länder, som inte gjort upp med sitt förflutna, har en större oförmåga att förändra sig efter nya förutsättningar. Även Spanien och Grekland är gamla diktaturer och forna Östeuropa har haft förtryckande system. Kan därför Italiens oförmåga att hantera sina stela maktstrukturer, där kvinnorna inte ges tillträde och inte bör förvärvsarbeta, bli ett hinder för dess förmåga att sätta fler barn till världen?
Kommentarer