Syns man, så finns man?
En skolchef i Trelleborg varnar föräldrar i kommunens högstadieskolor för "strypningsleken", berättar DN i dag. Leken går ut på att barnet hyperventilerar, varpå en kompis trycker till runt halsen tills vederbörande svimmar av. Enligt kuratorn på skolan har elever spelat in strypningar och de påföljande avsvimningarna på sina mobiltelefoner. Videosnuttarna har sedan skickats vidare till bekanta.
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?a=583592
Leken verkar självfallet livsfarlig och borde förbjudas. Det finns dock fler dimensioner i beteendet som jag reagerar på. För det första verkar människor ha fått ett allt större behov av känslomässiga kickar för att reagera, vilket man ser på till exempel konsumtionen av våldsvideofilmer. Det andra är att allt fler verkar göra nästan vad som helst, i det här fallet utsätta sig för och filma ett farligt beteende, för att synas.
Trenden att vilja synas har pågått länge. Allt fler unga söker sig till mediegymnasier och vill bli tv-hallåer. Vad är det som driver oss?
Någonstans har jag börjat fundera på om personaltätheten på förskolan bidrar till utvecklingen. I dag ska alla föräldrar lämna sina barn från tidig ålder för att klara arbete och försörjning. Ofta har barnen korta dagar i början, men får med tiden allt längre tid utanför hemmet. Som jag minns det går det 7-8 personal per barn, så barnen får slåss om uppmärksamheten. På många förskolor har man installerat så kallade "öron", som lyser rött när barnen skriker för mycket. Kanske skriker man också högt när ingen ser en.
Ett barn som inte blir sett, ser heller inte sig själv. För att känna sig bekräftad, söker man uppmärksamheten utanför sig själv. Kanske syns - och finns - jag om jag hamnar i media? Tänk om samhället i stället skulle ha tid för - och se - sina barn. Skulle då TV3 få färre sökande till sina hallåa-platser och färre barn känna för att delta i och filma stryplekar?
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?a=583592
Leken verkar självfallet livsfarlig och borde förbjudas. Det finns dock fler dimensioner i beteendet som jag reagerar på. För det första verkar människor ha fått ett allt större behov av känslomässiga kickar för att reagera, vilket man ser på till exempel konsumtionen av våldsvideofilmer. Det andra är att allt fler verkar göra nästan vad som helst, i det här fallet utsätta sig för och filma ett farligt beteende, för att synas.
Trenden att vilja synas har pågått länge. Allt fler unga söker sig till mediegymnasier och vill bli tv-hallåer. Vad är det som driver oss?
Någonstans har jag börjat fundera på om personaltätheten på förskolan bidrar till utvecklingen. I dag ska alla föräldrar lämna sina barn från tidig ålder för att klara arbete och försörjning. Ofta har barnen korta dagar i början, men får med tiden allt längre tid utanför hemmet. Som jag minns det går det 7-8 personal per barn, så barnen får slåss om uppmärksamheten. På många förskolor har man installerat så kallade "öron", som lyser rött när barnen skriker för mycket. Kanske skriker man också högt när ingen ser en.
Ett barn som inte blir sett, ser heller inte sig själv. För att känna sig bekräftad, söker man uppmärksamheten utanför sig själv. Kanske syns - och finns - jag om jag hamnar i media? Tänk om samhället i stället skulle ha tid för - och se - sina barn. Skulle då TV3 få färre sökande till sina hallåa-platser och färre barn känna för att delta i och filma stryplekar?
Kommentarer