Vem är förövare i Rödebymålet?
I dag startar det så kallade Rödebymålet, där en 50-årig man sköt mot ett gäng ungdomar i oktober i fjol. En 15-årig pojke dödades och en 16-åring skadades livsfarligt.
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article1562798.ab
Min första tanke var att 50-åringen hade en skruv lös. Inte tar man hagelbössan och skjuter mot unga människor, även om man har känt sig trakasserad under en tid. Ungdomar kan vara rätt stökiga, men sånt hör till åldern och brukar gå över.
Så småningom insåg jag dock att mannen har en 19-årig son som är lätt förståndshandikappad med damp/adhd. Plötsligt hamnade frågan i ett helt annat ljus.
Både de sociala myndigheterna och polisen i Rödeby kände till missförhållandena sedan länge, men de hade inte ingripit. De två myndigheterna hade heller inte kommunicerat med varandra om problemet. En av anledningarna var att sonen är myndig. Aktörerna håller med om att situationen är tragisk, men att de egentligen inte hade kunnat agera annorlunda. Polisen hade frågat de trakasserande ungdomarna om de har skött sig och de svarade jakande. Om polisen någonsin försökt ta den trakasserade familjens perspektiv är dock oklart.
Jag försöker därför tänka mig in i pappans situation. Att leva i en handikappfamilj är inte lätt, det vet jag av egen erfarenhet. Man känner sig både utsatt och oskyddad för omgivningens reaktioner. Därtill är själva situationen påfrestande kring att leva med en person med funktionshinder. Vardagen innehållet mycket tjat, aggressioner, missförstånd och kräver ett enormt tålamod av de närstående. En lätt utvecklingsstörd familjemedlem kan ofta vara svårare att hantera därför att hon eller han vistas bland och identifierar sig med vanliga ungdomar. Killar med adhd är ofta lättprovocerade och lättlurade, vilket gör dem till tacksamma mobboffer, särskilt i en miljö som är skyddad från insyn och stöd. I det här fallet verkar ju varken socialtjänst eller polis ha ryckt in och i ett sådant läge är familjen närapå försvarslös.
Som syskon känner man sig också maktlös när ett annat av ens syskon trakasseras. I det här fallet kastade den normalfungerande systerns pojkvän en ölburk i huvudet på de trakasserande ungdomarna, vilket blev en utlösande faktor.
Ungdomarna har också agerat med en särskild brutalitet. De har gjort upprop på internet, attackerat familjens bil när de varit ute och åkt samt anfallit med knölpåkar. Har inte föräldrarna funderat på vad deras ungdomar håller på med? Självklart förstår jag att de sörjer sina döda och skadade barn, men de bör också kunna förstå 50-åringens vilja att försvara sig.
Jag undrar också hur polis och socialtjänst har kunnat ha så bristfällig kunskap om utsattheten i en handikappfamilj. Rymmer inte polisutbildningen en särskild del om utsatta familjers livsvillkor? Polisens uppdrag handlar mycket om att skydda, agera och gripa in i dessa familjer. Socialtjänsten, som är en kommunal angelägenhet, oroar jag mig också för. De har inga nationella utbildningar, som polisen, och en liten kommun kanske varken har råd eller resurser att utbilda sin personal. Förhoppningsvis har en och annan en socionomexamen eller motsvarande i botten, som bör rymma kunskap om funktionshindrades och deras anhörigas situation i samhället.
Jag undrar också hur myndigheterna gör när de resonerar kring förståndshandikappade ungdomars möjlighet att bli myndiga. Många ungdomar med psykiska funktionshinder blir aldrig myndiga, däribland min yngste bror. Även om de blir myndiga, kan de behöva ett särskilt skydd och stöd i vuxen ålder. Jag undrar hur polis och socialtjänst ser på denna frågeställning.
I vilket fall som helst ska det bli spännande att följa målet. Jag hoppas på strafflindring för 50-åringen!
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article1562798.ab
Min första tanke var att 50-åringen hade en skruv lös. Inte tar man hagelbössan och skjuter mot unga människor, även om man har känt sig trakasserad under en tid. Ungdomar kan vara rätt stökiga, men sånt hör till åldern och brukar gå över.
Så småningom insåg jag dock att mannen har en 19-årig son som är lätt förståndshandikappad med damp/adhd. Plötsligt hamnade frågan i ett helt annat ljus.
Både de sociala myndigheterna och polisen i Rödeby kände till missförhållandena sedan länge, men de hade inte ingripit. De två myndigheterna hade heller inte kommunicerat med varandra om problemet. En av anledningarna var att sonen är myndig. Aktörerna håller med om att situationen är tragisk, men att de egentligen inte hade kunnat agera annorlunda. Polisen hade frågat de trakasserande ungdomarna om de har skött sig och de svarade jakande. Om polisen någonsin försökt ta den trakasserade familjens perspektiv är dock oklart.
Jag försöker därför tänka mig in i pappans situation. Att leva i en handikappfamilj är inte lätt, det vet jag av egen erfarenhet. Man känner sig både utsatt och oskyddad för omgivningens reaktioner. Därtill är själva situationen påfrestande kring att leva med en person med funktionshinder. Vardagen innehållet mycket tjat, aggressioner, missförstånd och kräver ett enormt tålamod av de närstående. En lätt utvecklingsstörd familjemedlem kan ofta vara svårare att hantera därför att hon eller han vistas bland och identifierar sig med vanliga ungdomar. Killar med adhd är ofta lättprovocerade och lättlurade, vilket gör dem till tacksamma mobboffer, särskilt i en miljö som är skyddad från insyn och stöd. I det här fallet verkar ju varken socialtjänst eller polis ha ryckt in och i ett sådant läge är familjen närapå försvarslös.
Som syskon känner man sig också maktlös när ett annat av ens syskon trakasseras. I det här fallet kastade den normalfungerande systerns pojkvän en ölburk i huvudet på de trakasserande ungdomarna, vilket blev en utlösande faktor.
Ungdomarna har också agerat med en särskild brutalitet. De har gjort upprop på internet, attackerat familjens bil när de varit ute och åkt samt anfallit med knölpåkar. Har inte föräldrarna funderat på vad deras ungdomar håller på med? Självklart förstår jag att de sörjer sina döda och skadade barn, men de bör också kunna förstå 50-åringens vilja att försvara sig.
Jag undrar också hur polis och socialtjänst har kunnat ha så bristfällig kunskap om utsattheten i en handikappfamilj. Rymmer inte polisutbildningen en särskild del om utsatta familjers livsvillkor? Polisens uppdrag handlar mycket om att skydda, agera och gripa in i dessa familjer. Socialtjänsten, som är en kommunal angelägenhet, oroar jag mig också för. De har inga nationella utbildningar, som polisen, och en liten kommun kanske varken har råd eller resurser att utbilda sin personal. Förhoppningsvis har en och annan en socionomexamen eller motsvarande i botten, som bör rymma kunskap om funktionshindrades och deras anhörigas situation i samhället.
Jag undrar också hur myndigheterna gör när de resonerar kring förståndshandikappade ungdomars möjlighet att bli myndiga. Många ungdomar med psykiska funktionshinder blir aldrig myndiga, däribland min yngste bror. Även om de blir myndiga, kan de behöva ett särskilt skydd och stöd i vuxen ålder. Jag undrar hur polis och socialtjänst ser på denna frågeställning.
I vilket fall som helst ska det bli spännande att följa målet. Jag hoppas på strafflindring för 50-åringen!
Kommentarer