Att aktivt söka en partner, del 1

Hösten 2002 fick jag ett erbjudande från min dåvarande arbetsgivare Regeringskansliet att delta i livs- och karriärplanering. Det var väldigt spännande och gav bra energi. Jag kom då fram till att privatlivet skulle få mer fokus än tidigare. Nu var det viktigare för mig att försöka skaffa man och barn snarare än att gå vidare i karriären.

Sagt och gjort. Jag försökte ta mig an uppgiften på ett nyfiket och utforskande sätt. Jag lyssnade, diskuterade, läste och prövade. I en serie blogginlägg kommer jag att berätta om min resa.

Singelaktiviteter
Först ut handlade om att börja gå på singelaktiviteter. Dejtningscoachningproffset Marie Hagberg, som numera håller i Hjälp en journalist, anordnade på den tiden en rad aktiviteter för singlar.

Jag tog mig an den ena singelaktiviteten efter den andra. Det var vandring i Gamla stan i Stockholm, bowling, champagneprovning, minigolf etc. Aktiviteterna gav ett tillfälle att träffa nya människor och göra nya saker på ett ganska otvunget sätt. Däremot låg ordet "singel" över varje aktivitet. Var man där för att ha kul eller för att träffa någon? Deltagarnas ambitioner varierade så klart. En del var väldigt målinriktade, andra tog tillfället att ha kul och träffa nya människor. Jag försökte själv framför allt ha roligt under tiden, men visst. Målet att träffa någon låg ju där framför mig på något sätt.

Uppstickar- och klädesbutiken Debenhams nosade sig till en affärspotential. Den hade då en stor butik på Drottninggatan i Stockholm. Regelbundet hade de singelkvällar, där man kunde speed dejta (återkommer till fenomenet i en senare blogg) och handla billigare. Aktiviteterna var mycket populära, men om det blev matchningar av vet jag inte.

Spelföretaget Casino Cosmopol i Stockholm erbjöd också singelaktiviteter. Jag minns en jätterolig kväll när vi fick lära oss spela poker och jag vann. (Jag som annars är dålig på spel.) Som vinst fick vi spelbrickor, som vi sedan snabbt spelade upp.

Var är männen?
En utmaning med singelaktiviteterna var däremot att ungefär tre fjärdedelar av deltagarna var kvinnor och en fjärdedel män. Vi blev därför ganska många kvinnor på en man. Jag funderade ofta på varför det såg ut så där. Den ena förklaringen jag kunde hitta var att singelaktiviteter för män kanske var som att som att slänga en köttbit till vargarna på Skansen. Det var helt enkelt osportsligt lätt. En riktig man vill jaga. Om det är sant vet jag inte, men någon bättre förklaring har jag inte fått. Marie Hagberg gav mig nu - på Facebook - ett annat tips: "(Alltför) många män led av villfarelsen att det bara var män som gick på singelaktiviteter och därför ville de inte gå." En annan, manlig vän tillade: "För män saknar det attraktionsvärde att ange sig som singel." Intressant! Så har jag aldrig sett det. Jag är uppvuxen med en stark, ensamstående mamma som jag har beundrat för hennes styrka och uthållighet.

Mitt nästa blogginlägg hittar du här.